
Svenska kritiker rasar när USA:s nya ledning med Trump och Musk ska minska statsutgifterna. Men även Sveriges växande bidragssystem behöver en omfattande översyn, skriver Björn Törnvall.
Vi är nu i full färd med den ”goda fortsättning”, som vi önskat varandra efter det nyss passerade nyåret 2024/2025. Om den blir god eller sämre återstår att se. Amerikanerna har nu återvalt och installerat sin förrförra president Donald Trump och världen håller andan, inför uppfyllandet av alla löften, som han gav till sina väljare i höstas.
Eftertankens kranka blekhet lär nog drabba även honom framöver, när konsekvenserna av alla vallöften blir tydligare. Alla svenska motståndare i media till Donald Trump och hans gode vän Elon Musk, har nu fullt upp med att hitta fel hos bägge, det finns tyvärr en hel del att välja på. Man skulle kunna tro, av medias mycket stora engagemang omkring valet i USA och dessa bägge amerikaner, att Sverige är USA:s 51:a delstat.
Så är inte fallet med Sverige, inte heller med Kanada, Grönland eller Panama. Det känns dock inte helt genomtänkt av USA:s nygamle president, att så lättvindigt ta upp frågor om en geografisk utvidgning av unionen, samtidigt som Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina och Kinas aktiviteter syftande till Taiwans införlivande i Kina pågår för fullt.
Mer intressant är kanske den svenska klagokören, inför Elon Musks uppdrag att minska den enormt stora statliga amerikanska kostnadskostymen. Med en ständigt ökande närmast ofattbart stor statsskuld i USA, är initiativet sannolikt ett nödvändigt försök att bromsa den allt vildare kostnadsgaloppen.
Att svenska medias många Trump-kritiska proffstyckare, nu skriker ut sin misstro mot ”den stormrike” Elon Musks förmåga att lösa uppgiften, bottnar antagligen i en stark rädsla för att samma sparinitiativ liksom allt annat från USA, snart kommer att drabba även den ofantliga sektorn i Sverige. En genomgripande översyn av bidragssamhällets till synes automatiskt växande kostnader, som jag menar är nödvändig att göra även hos oss.
Kritiken mot Trump inkluderar givetvis hans genuina misstro mot klimathysterins, den nya ”världsreligionens” slutsats. Att det är mänskliga aktiviteter, som huvudsakligen orsakar den riskabla klimatförändring, som enligt religionens överstepräst FN:s generalsekreterare António Guterres väntar oss alla tvivlare, om vi inte drastiskt ändrar vår livsstil.
Att jordens klimat ständigt förändras och att vi i Norden inte kan göra så mycket åt detta, har klargjorts bl.a. av den svenske meteorologiprofessorn Lennart Bengtsson och av den danske forskaren och statsvetaren Björn Lomborg. Våra ofta drakoniska och mycket kostsamma åtgärder, som sägs syfta till att bromsa den pågående globala uppvärmningen, ger som bäst ett ytterst marginellt resultat på mycket lång sikt.
Ändå får vi alltid höra i media och från våra klimathotstroende politiker, att vi genom vårt goda exempel att ”gå före” och vara bäst i klassen, skall leda andra stater på den rätta vägen, oavsett hur illa det drabbar vår egen befolkning. Tyvärr verkar vi i Sverige tro, att hela världen tittar på oss i lilla Sverige och noga följer hur vi tacklar det påstådda ”klimathotet”.
Den absolut bästa kommentar jag har sett, till detta ytterst märkliga självförhärligande sätt att plåga oss själva helt i onödan skrev Klas Hjort: ”Vi måste återgå till en rimlig miljöpolitik, inte ägna oss åt att försöka vinna en tävling där vi är de enda deltagarna”. Kan det sägas bättre?
På hemmaplan i Sverige, ägnar våra folkvalda sig just nu åt att hitta och blåsa upp olika småsaker, vilka missbrukas till rätt meningslösa KU-anmälningar, som nålstick mot politiska motståndare. Att landets nationelle säkerhetsrådgivare, Henrik Landerholm (M) verkade ha svårt att minnas, var han hade lagt sina säkerhetsklassade handlingar, sina anteckningar och sin mobiltelefon kunde jag, som är sjutton år äldre, kanske tycka var mänskligt men givetvis inte acceptabelt, i den yrkesroll Landerholm hade.
Att han dessutom inte tycktes ha haft ordning på vem, som skulle betala för hans privata resor till särbon i Berlin, var mera anmärkningsvärt. Det kunde inte rimligen skyllas på några oklara rutiner hos arbetsgivaren eller på ett sviktande minne. Landerholms märkliga agerande var säkert tillräckligt bekymmersamt för hans chef och gode vän, statsminister Ulf Kristersson, för att de som det sades skulle bli ense om, att Landerholm lämnade sitt uppdrag, som nationell säkerhetsrådgivare.
Tyvärr är slarv med redovisning av utgifter och med att anställa sina bekanta som medarbetare, inte något unikt i maktens korridorer. Anna Kinberg Batras (M) nyliga sorti från landshövdingeposten i Stockholm, efter en märklig annonsering av en ledig tjänst på länsstyrelsen och Mona Salins (S) upprepade blåsväder, först 1995 för sitt missbruk av statens plastkort i den s.k. Tobleroneaffären och senare dom, för ett erkänt osant intygande, imponerar inte heller på någon.
Trots valet av Donald Trump, kriget i Europa mellan Ukraina och Ryssland och den sköra vapenvilan i kriget i Gaza, som sätter gnabbet i den svenska politiska ankdammen i sitt rätta perspektiv, kan jag konstatera att livet ändå går vidare -- som det måste.
Jag tror att den notoriskt spontane Donald Trump och hans amerikanska regering, med tiden kommer att lösa de just nu aktuella och känsliga frågorna om nya riktade importtullar, om geografisk utvidgning av unionen och om framtiden för den för USA:s företag så viktiga utländska arbetskraften, på ett för alla acceptabelt sätt.
Något annat får inte hända!