Det har blivit rutin, att i nyhetssändningarna varje morgon berätta om hur många som skjutits ihjäl eller sprängt till döds under kvällen och natten innan och var i Sverige detta obegripliga har hänt. Har det kommit närmare mig och min familj, eller har någon av mina vänner nu drabbats av det helt sanslösa våldet?
Vår egen säkerhet på gator och torg hotas av barnsoldater, som överallt mördar på beställning, mot betalning eller för ökad prestige. Även de för allmänheten oerhört farliga sprängdåden, oftast riktade mot någon av gängmedlemmarnas eller deras nära släktingars bostäder, tilltar också på ett numera dödligt sätt i Sverige.
Denna skrämmande avveckling av vårt tidigare så trygga svenska samhälle sker i rasande fart, samtidigt som ett par välkända internationellt efterlysta gängledare uppges styra sina mycket våldsamma gäng i Sverige från Turkiet. I en ständigt upptrappad spiral av hämnd och skoningslös kamp, om hett eftertraktade drogmarknader över hela landet.
Turkiet, landet som dessa grovt kriminella personer gömmer sig i, vill ironiskt nog bestämma vilka till landet kritiska personer, som skall få finnas i Sverige och vad dessa skall få ägna sig åt i vårt land. Samtidigt säljer man turkiska medborgarskap till utlänningar, som en sorts belöning för deras investeringar i bostäder och annat i Turkiet.
Dessa nyblivna turkiska medborgare och svenska gängledare kan inte lämnas ut från sitt nya hemland även om önskemålen motiveras av att kunna lagföra dem för mycket grova brott. Att de därför måste gripas utan vidare dröjsmål och ställas inför rätta i Turkiet, är ett självklart krav.
Förstärkningen av vår nationella säkerhet genom Natointrädet låter vänta på sig. Främst fördröjt av just Turkiet, som använder sitt nödvändiga godkännande av vår inträdesansökan, som en bricka i spelet för att få ett amerikanskt tillstånd till köpet av nya F16 jaktplan, till sitt delvis eftersatta luftförsvar. En klassisk förhandlingstaktik från ett land, känt för sina mycket enträgna basarhandlare.
Till denna ökande osäkerhet, kommer givetvis de mycket allvarliga påfrestningarna för det svenska samhället av det kanske hundratusental människor, som illegalt uppehåller sig i Sverige. Många i väntan på att deras meddelade avvisningsbeslut skall preskriberas efter fyra år och därmed möjliggöra för nya ansökningar om att få uppehållstillstånd i landet. En preskriptionstid, som rimligen måste slopas snarast.
Under tiden de gömmer sig för myndigheterna och försörjer sig i ett dolt parallellsamhälle, färgat av utnyttjande och kriminalitet, skall de ändå ha tillgång till en redan överbelastad sjukvård och en bra skola för sina barn. Utan att på något sätt ha bidragit till finansieringen av dessa förmåner i Sverige.
Våra folkvalda tävlar nu om att hitta på olika sätt för att stoppa våldsvågen och styra upp den närmast havererade invandringssituationen. De fastnar dock ännu i partitaktiskt käbbel om vem som skall lastas för haveriet och vilka delar av samhället som måste aktiveras ytterligare i kampen mot den onda utvecklingen. Att alla måste samarbeta är lika självklart som att alla nuvarande sekretesshinder mot att dela viktig information mellan myndigheter måste undanröjas omedelbart.
Det diskuteras ett antal olika åtgärder, som alla säkert kan fungera mot sin del av grundproblemet, men ingen vågar kalla en spade för en spade i Sverige. Ansvaret för vad omyndiga barn hittar på vilar givetvis i första hand på deras föräldrar. Detta verkar, trots situationens utomordentliga allvar, vara helt omöjligt att ens nämna eller tala om i Sverige idag. Varför är detta så känsligt?
En ändring av straffmyndighetsåldern, som gör barnen mindre attraktiva för gängen att utnyttja som utförare av olika grova brott, är ett första steg. Dubbleringar av straffen för gängrelaterad brottslighet är ett annat. Utöver detta, måste vi sannolikt snart ta till andra, betydligt mera kännbara - för många troligen ännu helt otänkbara – medel, riktade direkt mot de för barnen ansvariga föräldrarna.
Felaktigt motiverade uppehållstillstånd och kravlöst grundade medborgarskap, måste kunna återkallas vid grov brottslighet. Utvisning till ursprungslandet av hela familjer, kanske blir nödvändigt, för att bryta den idag pågående oerhört farliga utvecklingen mot ett samhälle, som befinner sig i ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Signaleffekten av några få sådana beslut skulle troligen bli avsevärd, då respekten för föräldrarna är betydligt starkare i dessa grupper och länder, än vad den är i dagens Sverige.
Röstjagandet från våra politiska partier, de godas generositet med samhällets gemensamma resurser och nonchalansen inför våra regler om hur invandring till landet går till, skapar tillsammans en grund för utvecklingen av det dolda och i många stycken mycket våldsamma parallellsamhälle, som vi måste klara av att stoppa, innan det är för sent.
Vårt svenska sätt att gå likt katten runt het gröt och till varje pris undvika, att nämna problemens verkliga orsaker, den på tok för stora invandringen, det i Sverige märkligt frånvarande kravet på föräldraansvar och den bristande integrationen av de nyinflyttade, leder oss åt alldeles fel håll. Problemen beror varken på polisens, skolans, vårdens eller socialtjänstens misslyckanden, utan mera på att vi är så förtvivlat rädda för att öppet och ärligt beskriva och diskutera verkligheten.
Vi måste våga tala klartext om roten till de allvarliga problem vi ser idag, annars kan vi aldrig någonsin komma fram till en fungerande lösning. För att använda ett slitet uttryck: Det är bråttom nu!
