På Göteborgs-Postens utmärkta ledarsida läser jag Håkan Boströms artikel från den 1 november 2024, ”Kommunismens blodiga historia var inget misstag”, där han bland annat skriver att ”Kommunismen var en mördarideologi som tävlar med nazismen i brutalitet. Under Stalin sattes det upp mål för hur många ”folkfiender” som skulle avrättas per år i ett visst distrikt, hela systemet byggde på skräck, summariska avrättningar och tvångsarbete”.

Boström skriver vidare, att ”kommunismen är den ideologi som har flest människoliv på sitt samvete i 1900-talets blodiga historia” samtidigt som svenska kommunister ofta framställs som ”godhjärtade men lätt naiva farbröder och tanter. De bildar ett slags historiska lajvare på första maj”.

Frågan jag ställer mig är, hur kan man överhuvudtaget vara kommunist eller nazist i Sverige idag? När så mycket fakta och information finns lätt tillgänglig om de oerhörda brott mot mänskligheten som dessa båda närbesläktade ideologier inspirerade till under förra århundradet? Är dessa drömmare, i sina ständigt uppdykande nya partigrupperingar, ens läskunniga?

Att de helt saknar kunskaper om vår nutidshistoria står väl klart för de flesta? Vet de exempelvis inte vad som hände med de så kallade Kirunasvenskarna? De flera hundra svenskar med kommunistiska ideal som utvandrade från fattigdom och arbetslöshet från norra Sverige till Karelen i det kommunistiska Sovjetunionen under 1920- och 1930?

Kirunasvenskarna fick aldrig bidra till uppbyggnaden av det nya kommunistiska lyckolandet, utan slutade sina liv i Gulags fångläger eller med ett nackskott i Sovjetiska Karelen, där ett stort antal av dem fängslades och mördades under Stalins stora terror och utrensningsaktioner 1936 – 1937. Då arresterades över 1,6 miljoner människor av Stalins hemliga polis, varav 700 000 avrättades och resten skickades att dö i Gulags arbetsläger.

De obegripliga vidrigheter i form av centralt planerat folkmord och etniska rensningar som de tyska nazisterna och deras likasinnade ägnade sig åt, framförallt mot judar men även mot andra befolkningsgrupper under 1930- och 1940-talen torde vara välkända för alla som läst om detta och lyssnat på de få överlevare som kunnat och orkat berätta om barbariet.

Nu när de flesta förintelseöverlevarna är borta dyker otroligt nog judehatets fula tryne åter upp i media och på Sveriges gator och torg. Den utlösande faktorn var det största massmordet på judar sedan andra världskriget, utfört av Hamas den 7 oktober 2023. Mordet på över 1200 människor, de brutala våldtäkterna samt gisslantagandet av 250 civila israeler, firades med jubel i Malmö och flera andra städer.

Hur kunde detta ske – här i Sverige? Främst för att vi har importerat dessa synnerligen oönskade, men i breda lager i Mellanöstern och Nordafrika djupt rotade, föreställningar. Vi gjorde detta medelst den okontrollerade invandringen av människor från dessa områden, som vi i vår gränslösa naivitet öppnade för 2000-talets första decennier. Vi tillät därmed att den uråldriga och svårt infekterade konflikten i Mellanöstern importerades till Sverige. Att ökningen av Sveriges befolkning med över två miljoner människor inte bara förändrat samhället i stort utan även det politiska landskapet, är oundvikligt.

Det stora antalet nya svenskar är givetvis intressant som möjliga nya väljare för våra politiska partier. Detta har blivit allt tydligare, främst genom vänsterpartiets nyväckta vurmande för palestiniernas sak i det pågående kriget mellan Israel och de Iranstödda terrorklassade palestinska organisationerna Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon.

Malmös ledande kommunpolitiker har länge framstått som särskilt enögda. Men även Göteborgs politiker har numera utmärkt sig för sitt enögda stöd för palestiniernas sak. Att det främst handlar om dåligt kamouflerat röstfiske anser jag vara klart. Lika klart är det att vi alla borde skämmas för den skamliga behandling och de allvarliga hot som judar boende i Sverige numera utsätts för. Att människor boende sedan många generationer i Sverige, skall känna sig hotade på grund av sin religionstillhörighet och till och med behöva fundera på att lämna sitt hemland för gott gör mig tvärförbannad.

Min födelsestad Göteborg framstod när jag växte upp under mitten på 1900-talet – främst på grund av Torgny Segerstedts berömvärda kamp mot Nazitysklands fula påverkan på det svenska samhället under andra världskriget – som en klart lysande liberal fyrbåk.

Staden har därefter tyvärr förändrats. Den blir nu alltmer en testbana för allehanda (lyckligtvis föga framgångsrika) vänsterinitiativ, partigrupperingar och K-märkta bokstavskombinationer. Det senaste är igångsatt av den från vänsterpartiet lätt panikartat uteslutne representanten från Angered, givetvis iförd palestinasjal.

Denna beklagliga utveckling och det förskräckliga sätt som mina judiska vänner behandlas i Göteborg gör att jag numera skäms över, att vara född i den staden. Det finns bara ett alternativ som vore ännu sämre – att vara född i Malmö.