Vad betyder ordet ansvar egentligen? Det kan beskrivas som: En skyldighet att ta på sig skulden om något går fel, eller en juridisk eller moralisk förpliktelse, att se till att något speciellt går i uppfyllelse, samt skyldighet att stå till svars och ta vissa konsekvenser, om så icke sker.

Föräldrar har i Sverige ett närmast strikt ansvar för sina barn, till barnen fyller 18 år. Föräldraansvarets konsekvenser begränsas dock i Sverige, till ett så kallat principalansvar under Skadeståndslagen 1972:207, §3:5. Det innebär ett ansvar för att betala skadestånd för barnets handlande, om något går fel. Något straffrättsligt ansvar för barnets brottsliga handlingar har föräldrar inte i Sverige idag. Kan detta vara på väg att förändras?

Morgonens första sändning från Dagens Eko fredagen den 6 september 2024 innehöll nyheten, att ännu en skolskjutning hade inträffat i USA, nu i delstaten Georgia. Den ledde till fyra döda och flera skadade. Skytten var en 14 åring, som greps på plats i anslutning till dådet.

Det som gjorde att just denna skolskjutning i USA uppmärksammades, bland alla ständigt återkommande lika vedervärdiga händelser var, förutom att den 14 årige pojken åtalats för mord, även att hans pappa hade åtalats. Bland annat för flera fall av vållande till annans död och dråp, eftersom han tillät sonen att ha ett livsfarligt vapen.

Åtalen ses som en tydlig skärpning av hur man i USA idag ser på föräldrarnas ansvar för barnens brottsliga handlingar. Man hänvisade i nyhetsinslaget till att föräldrarna till en femtonåring, som i november 2021 utförde en annan skolskjutning i Michigan tidigare i år dömdes till 10 till 15 års fängelse. Den 15-åriga gärningsmannen dömdes till livstids fängelse för mord och terrordåd.

Fyra elever, alla under 17 år gamla, dödades vid den skjutningen på Oxford High School. Sju andra elever skadades. Domen mot föräldrarna till skytten anses vara historisk, då det enligt uppgift var första gången i USA, som föräldrar till en gärningsman dömts för delaktighet i dennes mycket grova brott.

Om denna skärpning av hur man i USA ser på föräldraansvaret, kommer att göra någon skillnad i den förskräckliga utvecklingen av dödandet i amerikanska skolor utförda av underåriga gärningsmän, återstår att se. Men det är givetvis intressant, att man i flera fall numera har lyft fram frågan om föräldraansvaret, för mycket grova brott utförda av personer vi i Sverige anser vara barn.

I Sverige har vi, som alla vet, en pågående diskussion om hur vi kan komma åt de mycket grova våldsbrott, utförda mot betalning av icke straffmyndiga utförare, på beställning av äldre kriminella i olika organisationer, som bekämpar varandra. Dessa mord på beställning har, tillsammans med andra mord i gängkrigen, gjort att vårt tidigare så trygga land numera intar en föga smickrande särställning, som allra farligast i Europa.

Gemensamt för de diskussioner, som förs kring möjliga och nödvändiga åtgärder mot skjutvapenvåldet är, att man inte talar om det självklara föräldraansvaret för barnens handlande. Man kan eller vågar inte tala om ”elefanten i rummet”, föräldrarnas ansvar för barnens handlingar.

Den uppenbara delen av en lösning på problemet undviks noga, likt kattens smygande runt het gröt. Polisens, de sociala myndigheternas, skolans, lärarnas, grannarnas, olika föreningars och allas vårt gemensamma ansvar för den olyckliga utvecklingen betonas ständigt – men nästan aldrig föräldrarnas ansvar.

Att vi befinner oss i ett krigsliknande tillstånd, som legitimerar helt nya grepp menar till exempel Gabriel Urwitz i en debattartikel i Göteborgs Posten den 21 augusti 2024, rubricerad ”Utvisa hela familjen om ett barn begår extremt grova brott”.

Ett liknande budskap har tidigare framförts av brottmålsadvokaten Elisabeth Massi Fritz, som ett sätt att få stopp på de för oss svenskar närmast obegripliga så kallade hedersmorden i andra kulturer.

Hon har sagt:

– Vi måste vara tydligare med vad lag och rätt innebär i Sverige. Vi måste också, anser jag, ändra vår lag och införa strängare straff för alla våldsbrott och använda utvisning i större utsträckning än i dag.

För många av de barn, som idag utför betalda tjänster åt de kriminella gängen, skulle hotet om att deras föräldrar, på grund av barnens brott, skulle kunna mista sina svenska medborgarskap eller uppehållstillstånd, sina bostäder och sin försörjning i Sverige och kanske dessutom utvisas till ursprungslandet, säkerligen innebära en rejäl stoppkloss för vidare grov brottslighet.

Sannolikt skulle det inte behövas många sådana exempel för att problemen med ej straffmyndiga barn som gärningsmän vid mycket grova brott skulle minska drastiskt eller till och med upphöra helt.

Det är därför mycket intressant, hur man skärper synen på föräldraansvaret i USA. På gott och ont har vi en benägenhet, att gärna – med en viss tidsmässig fördröjning – ta till oss och följa det som händer i det stora landet i väster. Kan detta komma att gälla även i Sverige, att vi kommer att se betydligt allvarligare på föräldrarnas ansvar, för barnens grova brott?

Nuvarande situation, där ingen tar ansvaret för mycket grova brott utförda av barn, kan bara inte få lov att utnyttjas på det sätt vi nu ser, med ”barnsoldater” som agerar som lejda mördare i Sverige. Här måste vi, om vi skall kunna stoppa den mycket farliga utvecklingen, vara öppna för en snabb förändring av gällande rutiner och lagstiftning. Någon tid för nya utredningar och juridiska långbänkar finns inte längre, i dagens så ansvarslösa Sverige.