Referensvärdet för populationsstorlek för ”gynnsam bevarandestatus (Gybs)” för vargen i Sverige, rapporterades till EU enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet den 19 augusti 2025. Denna nödvändiga populationsstorlek bedömdes till 170 individer. Allt i enlighet med regeringens uppdrag till Naturvårdsverket avseende 2025 års rapportering.

För att undvika skador för den djurhållande landsbygdsbefolkningen har en starkt begränsad licensjakt tillåtits under några år, på den i övrigt strikt skyddade vargen. Vargen har nu som art klassats om i bilagorna till EU:s Art- och habitatdirektiv, vilket gjort den möjlig att förvalta genom begränsad jakt. Besluten om vilket antal vargar, som får avräkningsjagas och var, har lagts ut på ”varglänens” ansvariga länsstyrelser av Naturvårdsverket.

Besluten om licensjakten efter totalt 48 vargar (av en vargstam om totalt 355), som ska ske i början av 2026 i totalt åtta olika vargrevir, där maximalt sex vargar per revir får fällas, kom i år att innehålla ett nytt, mellan de aktuella länsstyrelserna uppenbart avstämt likalydande villkor: Att vargjakten löpande av varje deltagare skulle dokumenteras digitalt via GPS, vad gällde både jägaren och hunden. Staten lade därmed, notabelt nog, ökade krav på ytterligare tekniska apparater i skogen för att få lov att bedriva laglig jakt.

Förklaringen till detta nya påfund sades vara att länsstyrelsernas vilthandläggare hade fått in anmälningar från jägare om att motorfordon tidigare skulle ha använts för genskjutande och fällande av jagad varg, vilket givetvis inte är tillåtet vid jakt. Beslutets ordalydelse i denna del väckte föga förvånande stor uppmärksamhet i jaktpressen, hos jägare och ledande politiker.

Det ledde till starka reaktioner från två av våra tre förbund, som organiserar landets jägare, Riksjägarna och Föreningen Sveriges jägare, som menade att deras medlemmar skulle avstå helt ifrån att delta i vargjakten med dessa villkor. Landets största intresseorganisation för jägare, Svenska jägareförbundet, reagerade starkt mot det nya villkoret, men avstod trots uppmaningar från medlemmar från att överklaga länsstyrelsernas beslut. Man beskrev ändå deras beslut som ”fullständigt oacceptabelt”.

Efter att länsstyrelsen i Västra Götaland 2025-11-19 varit först med att ta bort kravet på, att vargjakten skulle dokumenteras digitalt via GPS, då detta inte hade stöd i lagen, har alla övriga fyra tillståndgivande länsstyrelser också tagit bort detta krav ur sina tillstånd.

Hade inte vändningen kommit hade ett överklagande av beslutet behövt göras före 2025-12-12 till länsrätten, med främst följande innehåll:

• Ett yrkande om att de delar av beslutet, som ger direktiv om att jakten skall dokumenteras digitalt vad gäller både jägare och hund, skall förklaras ogiltiga. Ett yrkande som även skall framställas interimistiskt.

• Länsstyrelsens beslut ålägger jägare en skyldighet att bevisa att man är oskyldig. Det införs även ett kollektivt ansvar för samtliga deltagare i jakten. Om en jägare inte kan bevisa att han eller hon är oskyldig, skall alla jägare polisanmälas.
• Detta är ett brott mot oskuldspresumtionen (att man skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats), i artikel 6:2 i Europakonventionen, som även gäller som svensk lag.

• Enligt en av våra grundlagar, Regeringsformen (RF) 2:6, är vi alla mot det allmänna skyddade mot intrång i vår personliga integritet.

• Enligt RF 2:20 får detta skydd begränsas enligt lag, men enligt RF 2:21 får sådana begränsningar göras enbart för att tillmötesgå ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.
• Länsstyrelsens föreskrivna övervakning av jägarna och deras hundar strider därför mot RF 2:6. Den är helt oproportionerlig.

Att staten, via sina myndigheter länsstyrelserna, gör sig skyldig till ett så ingripande och notabelt klavertramp som GPS-villkoret utgjorde, visar allvarliga brister i styrningen av de för viltförvaltningen på länsstyrelserna ansvariga tjänstemännen och deras chefer. Beslut från statliga myndigheter ska givetvis ha stöd i gällande lag.

Nit och oväld är gamla honnörsord som inte längre verkar vara lika vägledande för de statliga tjänstemän, vars egna agendor tilläts påverka utformningen av beslut från statliga myndigheter. Jag kan bara hoppas att detta oskick leder till nödvändiga åtgärder och inte bara sopas under mattan som ännu ett misstag orsakat av ”den mänskliga faktorn”.