Huvudnyheten i Sveriges Radios söndagskorta nyhetssändning av ”Dagens eko”, den 16 februari 2025 kl. 06.00, var: ”Miljöpartist vill utreda tidsbegränsade vapenlicenser”. Det visade sig att politikern, som intervjuades av SR:s Tomas Hedman, var Miljöpartiets talesman i jaktfrågor Emma Nohrén. Hennes förslag, som hade sin grund i tragedin i Örebro gick ut på att:

”Precis som med andra saker i samhället så kanske man också bör ha en tidsbegränsning så man får förnya sina licenser och motivera varför man fortfarande har rätt att ha dem”.

Nohrén berättade inte, hur detta förslag skulle innebära någon minskad risk, för att jaktvapen kunde användas i kriminella sammanhang. Skillnaden mellan antalet personer, som idag har licens för jaktvapen och de avsevärt färre jaktkortslösarna, verkade vara det miljöpartisten hängt upp sig på. Att jägare kanske är de mest laglydiga människor vi har i Sverige, nämnde hon inte heller.

Jag vill minnas att Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Carl-Johan Djurstedt Holm också hördes i sändningen. Han hade föga förvånande, en helt annan uppfattning i frågan än miljöpartisten. Han har tidigare sagt:

”Ska lagar ändras inom vapenområdet bör man samarbeta med skytterörelsen och jägarorganisationerna så att ändringen faktiskt löser problemet”.

Kan det sägas bättre? Själv tror jag inte att många av landets hundratusentals jägare röstar på Miljöpartiet. De lär nog bli ännu färre, efter detta verkningslösa bomskott ”långt utanför tavlan”.

Erik Lakomaas forskning visar tydligt, att legala vapen utgör en försvinnande liten del av de, som använts i kriminella sammanhang i Sverige. De uppmärksammade massmord och mordförsök, som jag kan erinra mig inträffade av olika skäl före Örebrotragedin är: Juha Valjakkalas mord på tre personer med ett stulet jaktvapen i Åmsele 1988. Mattias Flinks mord på sju personer med en militär automatkarbin 1994, samt Peter Mangs rasistiskt inspirerade två mord och flera mordförsök, med sitt eget tävlingsvapen i Malmö 2009-2010.

Nu tävlar våra så kallade förtroendevalda politiker i riksdagspartierna mot varandra, med att hitta på olika snabba förslag till inskränkningar av tillstånd och vapenförbud. Alla riktade mot registrerade innehavare av licenser för legala vapen, som jägare eller sportskyttar.

Något av en gemensam nämnare för politikernas mindre väl genomtänkta förslag är, att de på ett närmast genant sätt hittills varit orelaterade till verkligheten. Inget vapen av den omdiskuterade AR-typen (med ett militärt utseende) användes vid morden på skolan i Örebro.

Oavsett vad man kan tycka om vapnens utseende och deras ”lämplighet” för jakt, har vapenlicenser redan beviljats av Polismyndigheten. De s.k. AR-vapnen kan dessutom, med sina betydligt större möjligheter till ergonomisk anpassning till skytten än vanliga jaktvapen normalt har, faktiskt innebära ett ännu bättre jaktskytte.

De frågor, som först borde ställas och besvaras är: Hur kunde mördaren i Örebro alls klara av att ta sin jägarexamen? Gjorde han det själv, eller genom någon annan? Jägarexamen innebär krav på förmåga till lärande och redovisning av kunskaper, samt tester av vapenhantering och skyttekompetens.

Svaren på alla dessa frågor borde finnas, innan våra politiker ägnar sig åt att finna lämpliga eventuella förbättringar, av de gällande vapenbestämmelserna. Det är som alltid helt avgörande, att veta varför något blivit fel om man med något hopp om framgång, skall kunna rätta till problemet.

Låt oss därför behålla lugnet och vänta med alla förslag tills vi vet, varför detta ohyggliga kunde ske på vuxenutbildningen i Örebro.