För 25 år sedan läste jag ”Döden är en man”, en omskakande bok av vetenskapsjournalisten Per Lindeberg. Den handlade om styckmordet på Catrine da Costa och drevet mot de två läkarna, Teet Härm och Thomas Allgén, som kom att kallas ”Obducenten” och ”Allmänläkaren”.

Hur dessa män åtalades för styckmordet på Catrine och, efter stark turbulens i tingsrätten där nämndemän lät sig intervjuas i media innan domen vunnit laga kraft, till slut efter ett omtag av rättegången frikändes från mordanklagelsen.

Men ändå fick sina liv och sina yrkeskarriärer totalt förstörda, av en ytterst märklig skrivning i den frikännande domen.

Stockholms tingsrätt, som uppenbart hade påverkats av en mycket vokal och på 1990-talet stark feministrörelse, som ställde en ung kvinna på samhällets absoluta botten mot de socialt framgångsrika läkarna, skrev i sin motivering av det frikännande domslutet, att läkarna överbevisats om att ha styckat Catrine da Costas kropp.

Ett brott som tingsrätten i likhet med mordet helt saknade bevis för, som läkarna inte hade åtalats för och inte heller kunde straffas för, då det påstådda brottet sedan länge var preskriberat.

Själva domslutet kunde inte heller överklagas av läkarna till en högre rätt, då de frikänts i tingsrätten.

Långt senare kunde jag under flera år på nära håll, följa myndigheternas jakt på min gode vän Karl Hedin, som 2018-10-26 helt felaktigt påstods illegalt ha skjutit en varg.

Anklagelsen ändrades under året därpå, till att han skulle ha tänkt skjuta en varg, om han hade kunnat. Åtalet ledde till en friande dom 2021-03-13 där åklagarens åtal framstod, som totalt obefogat. Ett frikännande som senare bekräftades av Svea hovrätt.

Hedin greps i sitt hem på kvällen 2018-10-26 av polisens Nationella Insatsstyrka, då han är jägare och som sådan av polisen ansågs vara ”tungt beväpnad”.

Ingripandet med åklagarbeslut om anhållande av Hedin, skedde efter att poliser och åklagare med uppenbart förutfattade meningar hade använt sig av, en olagligt beslutad hemlig avlyssning av hans telefon.

Hedin häktades därefter på felaktig grund, då åklagaren 2018-10-30 motiverade häktningen med en förvanskad och för polisens syfte tillrättalagd utskrift av avlyssningen, av ett skämtsamt telefonsamtal Hedin hade med sin syster.

I en bilaga till min bok ”Jakten på Karl Hedin -- ett totalhaveri för rättvisan”, som utgavs av Lava Förlag 2022, räknar jag upp ett tjugotal egendomligheter, som inträffade under utredningen av ärendet.

Ett antal av dessa polisanmäldes av Hedin, utan att någon anmälan ledde till något. Sammanhållningen var total mellan de aktuella Polis- och Åklagarmyndigheterna.

För de mest allvarliga och polisanmälda brotten, menade beslutsfattarna i respektive myndighet, som på svenskt vis utredde sig själva, att om det alls handlade om tjänstefel var dessa så ringa, att de inte skulle ha lett till något straff, ens om en förundersökning hade inletts.

I samtliga fall lades anmälningarna därför ned utan vidare åtgärd mot de felande. Slutsatsen var uppenbar, staten gör inga fel.

Karl Hedin har hos Stockholms tingsrätt stämt staten genom Justitiekanslern, för att först via en s.k. fastställelsetalan få tingsrättens syn på, huruvida han och hans bolag har skadats av statens agerande i ärendet och därefter kunna begära skadestånd.

Något besked har ännu inte givits av tingsrätten. Hur Hedins stämning av staten slutar, är därför en öppen fråga.

Något man tyvärr inte kan säga, om läkarnas närmast hopplösa situation i fråga om deras indragna läkarlegitimationer och därmed, sedan många år förstörda liv.

Sannolikheten för att deras läkarlegitimationer skall kunna återfås och att de på ett rimligt sätt skall kunna kompenseras för statens justitiemord på dem som yrkesmän är tyvärr mycket svag.

I ljuset av vad som förevarit och den redan tidigare visade mycket starka interna sammanhållningen inom staten, mot alla utifrån kommande krav på rättelse.

Jag läste nyligen nyutgåvan av Per Lindebergs bok, nu kallad ”Döden är en man, Styckmordet, Myterna, Efterspelet” utgiven 2025 av förlaget Lind & Co AB.

Det slog mig då, att det finns ett antal paralleller mellan statens ageranden i läkarnas och i Hedins ärenden.

Men den starka frustration inför den närmast vattentäta sammanhållningen mellan myndigheterna, som min vän känt av under fyra långa år i Hedinfallet, var nog ändå en västanfläkt jämfört med den storm, som under så många år drabbat -- och otroligt nog fortfarande drabbar -- de olycksaliga läkarna i Da Costa-fallet.

De har varken återfått sina läkarlegitimationer eller fått någon annan upprättelse, för det politiskt motiverade justitiemord, som helt förstörde deras liv.

Sveriges Televisions tankeväckande program, gjort av journalisterna Dan Josefsson, Johannes Holm och fotografen Christoffer Hjalmarsson, kallat ”Det svenska styckmordet” visade nyligen för en miljonpublik, hur justitiemordet mot läkarna gick till.

En intressant förklaring gavs även 2025-04-16 i en artikel i tidningen Fokus, av docenten och juris doktorn Gunilla Edelstam, rubricerad ”Justitiemordet på läkarna är ett trauma som inte försvinner”.

Edelstam, som tidigare hårt kritiserat rättsväsendets mycket märkliga agerande i fråga om läkarnas indragna legitimationer, där frågor kring ett brottmål synes ha behandlats i förvaltningsrätterna, hävdar nu att en kombination av nämndemannasystemet i svenska domstolar och den grundlagsfästa meddelarfriheten, samt en ”sammanvägning” av enbart indicier, orsakade rättsstatens sammanbrott och det tragiska justitiemordet på läkarna.

Politiseringen av rättsväsendet, oskicket att myndigheterna utreder sig själva och sina medarbetare, samt den vattentäta sammanhållningen inför all berättigad kritik utifrån mellan ansvariga myndigheter, som jag sett i båda dessa ärenden är allvarliga hot mot det förtroende vi har givit våra myndigheter.

Och mot uppfattningen, att vi idag lever i en rättsstat. Att vi behöver en från makten helt fristående enhet, en författningsdomstol eller liknade enhet menar jag är uppenbart, om det nödvändiga förtroendet för staten och dess myndigheter skall kunna återupprättas och upprätthållas.

Jag vill gärna avsluta med, att citera Per Lindebergs sista mening på sista sidan av den nyutgivna versionen av boken ”Döden är en man”:

”Så länge kammarrättens dom mot Teet Härm och Thomas Allgén står kvar orubbad kan Sverige inte göra anspråk på att betraktas som en rättsstat”. Jag kan bara hålla med författaren, om den slutsatsen.