Varför ska vi i Sverige alltid övertolka alla EU-direktiv och förordningar när de infogas i svensk lag? Redan när besluten har fattats i EU – dit vi regelmässigt skickar de bästa vi kan undvara av våra politiker – passar de ofta utomordentligt illa in på situationen i Sverige. Det verkar vara en naturlag att vi i vårt land måste utsätta oss för ännu hårdare pålagor än de som EU:s politiker beslutat om.

Det finns tyvärr ett antal exempel på denna underliga strävan att alltid vara ”bäst i EU-klassen”. Allt ifrån den under fyrtio år pågående men ännu resultatlösa ”debatten” om odlandet av rysk varg i Sverige, till de ständiga attackerna på ägande- och brukanderätten av den för landets fortsatta välfärd och landsbygdens försörjning så viktiga skogen och skogsbruket, till Miljöbalkens begränsning av kalkbrytningen på Gotland som höll på att stoppa all byggnadsverksamhet, till den kraftigt fördyrande uppblandningen av upp till fem gånger högre andel tillsatser i drivmedel än vad EU kräver, med mera.

Gemensamt för många av dessa EU-regler är försök att komma åt och begränsa brott och missbruk i länder som ofta ligger mycket långt ifrån oss. Där naturen exempelvis hotas genom avskogning av djungel för utvinning av ädelträ och odling av oljepalmer. Det kan också vara spridning av plast i havet på grund av vårdslös sophantering, genom tippning av avfall direkt i floder i Sydamerika och Asien.

När detta skall stävjas genom bestämmelser i EU blir den överdrivna anpassningen till dem i Sverige ofta mera ett hot mot samhällets övriga intressen än en lösning. Ett aktuellt exempel på detta är Sveriges pågående och fyrkantigt genomförda anpassning till EU:s vattendirektiv.

ATL Lantbrukets Affärstidnings alltid lika läsvärde ledarskribent Anders Gustafsson lyfte den elfte december fram denna helt okänsliga hantering i sin artikel ”En miljöminister som förstör vår historia har ingen framtid”. Där beskriver han på ett skrämmande sätt hur Länsstyrelsen Kronoberg, ansvarig tillsynsmyndighet för vattenverksamheten i länet, övertolkar EU:s vattendirektiv och retar upp lokalbefolkningen i Småländska Hjortsberga.

Varför räcker det inte med att vi skjuter oss själva i foten? Varför måste vi i stället sikta mitt mellan ögonen? Varför får vi alltid se dessa överdrivna och om konsekvenserna uppenbart okunniga regeltolkningar? Innan reglerna hade beslutats om så borde de ha anpassats noga med hänsyn till vår egen verklighet.

Har man på beslutande nivåer i departement och myndigheter helt tappat förståelsen för det svenska folkets intressen? Vad hoppas man kunna vinna med sitt okänsliga maktmissbruk? Ska exempelvis fiskens vandringar – som i många fall inte har kunnat ske på hundratals år i de aktuella mindre uppdämda vattendragen – ges ett högre värde än den övriga samhällsnytta dammarna idag gör för medborgarna?

Gustafsson skriver: ”Att till vilket pris som helst återställa naturen till ett tillstånd före människans ankomst kör miljöpolitiken rakt ner i diket”. Det är lätt att hålla med honom. Ansvarig minister för denna märkliga attack på den sedan länge utbyggda småskaliga vattenkraften är Romina Pourmokthari(L).

Under tidigare S-märkta regeringar har vi återkommande haft ett litet stöd- och vågmästarparti (MP). Dessa har skickligt förhandlat sig fram till möjligheten att få igenom och styra lagstiftningen i sina hjärtefrågor, med för oss många andra oönskade konsekvenser. Nu har vi en borgerlig regering stödd genom Tidöavtalet av (SD). Då har vi i stället för (MP) fått en annan ”loose cannon on deck”, nämligen det oberäkneliga (L), som alltid vet bättre än vi andra.

Det tycks vara ett måste att vi ska drabbas av dessa bångstyriga småpartier med sina mindre välkomna krav, vilken färg på regeringen vi än har. Trögrörligheten inom politiken och valmanskåren är givetvis frustrerande. Det tar alltid mycket lång tid att svänga skutan. Men en tröst kan vara att hut alltid går hem till slut. Det återstår därför att se hur länge dessa småpartier kan få tillräckligt med röster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. Nästa testomgång kommer snart, om mindre än två år.

Till dess kan vi bara hoppas att våra styrande så kallade Tidöpartier utöver sin lovvärda, nödvändiga pågående storstädning i de lagar och regelverk som styr rättssamhället och den sorgligt misslyckade migrationspolitiken, även skall hinna med att börja rensa i det träsk av onödigt överdrivna krav som under tidigare regeringar har satts på plats av aktivistiska statstjänstemän i departement och myndigheter. Allt under hänvisning till många för Sverige mindre relevanta EU-beslut, framförallt inom miljöområdet där Sveriges situation ser mycket annorlunda ut än den gör i de stora länderna i övriga Europa.