För mer än tjugo år sedan började Sveriges naturmiljö förstöras av vindkraften. Våra riksdags- och kommunpolitiker gick på bluffen, som endast gynnade etableringskonsulterna, byggarna och tillverkarna av dessa väderberoende, lågeffektiva och kortlivade elverk.

Deras subventionerade utbyggnad har skett, i takt med att landets tidigare mycket välbalanserade elsystem har förstörts. Nedläggningen av flera renoverade och livstidsförlängda kärnkraftverk, var en förödande politisk eftergift, till utopisterna bland landets kärnkraftsmotståndare.

När det efter några år blev allt svårare att få lån i bankerna, till utbyggnaden av den ekonomiskt riskabla vindkraften, dök istället de stora försäkringsbolagen och pensionsfonderna upp. Både som finansiärer och slutliga ägare till projekten.

Deras kapitalförvaltare, utsatta för politiskt påverkad styrning i valet av sina investeringar, satsade på ”gröna investeringar” med andras pengar. En utveckling vi sett både i Sverige och utomlands. De bränner spararnas pensionspengar, på att köpa sig ”grön reklam” i form av lågavkastande vindkraftsinvesteringar, utan att förlusterna egentligen märks i bolagens och fondernas enorma förvaltningsportföljer.

I affärstidningen Dagens Industri finns den 26 januari 2025 en intervju, med Stenakoncernens ägare Dan Sten Olsson. Han säger bland annat enligt Dagens Industri, att ”affärsmodellen för vindkraft håller inte, lönsamheten är inte tillräcklig sett över tid”.

Stena är sedan 2005 storägare i vindkraft, först genom Stena Renewable, som 2022 bytte namn till SR Energy där Stenakoncernen steg för steg skalat ned sitt ägande till 20 procent, samtidigt som några stora pensionsförvaltare, svenska AMF och Alecta, samt norska KLP blivit delägare. SR Energy är med runt 200 vindkraftverk, ett av Sveriges största vindkraftsbolag.

Vindkraftens akilleshäl är att el inte kan lagras. Den måste konsumeras samtidigt som den produceras. Olsson förespråkar nu, att staten genom Svenska Kraftnät skall bygga ut energilagringskapacitet i form av batterilager i stor skala.

På så sätt menar han, att vindkraftens olönsamma överproduktion skall kunna lagras och sparas till tider, när den kan säljas till bättre priser. Detta är tyvärr bara ännu ett sätt, att försöka lasta över stora kostnader för att förbättra vindkraftens redan från början uppenbart ohållbara affärsmodell, på andra.

Vindkraftens produktion av sekunda el är inte bra för Sverige, ändå fortsätter utbyggnaden och ledande politiker, både på riksplanet och i kommunerna sjunger ännu dess lov. Hur är det möjligt? Läser de inte vad forskaren Christian Sandström skrivit i sina kolumner i Affärsvärlden, eller i sina tre mycket avslöjande böcker ”Gröna bubblor”, där han kritiskt granskat även vindkraftens del i den ”gröna omställningen”?

Idag ägs vindkraften i Sverige till 80 procent av utländska ägare. Varav Kina har den största ägarandelen med cirka 13 procent. Sandström, som tillsammans med Christian Steinbeck har granskat årsredovisningarna för 167 vindkraftsbolag med 2 983 vindkraftverk i Sverige, skriver bland annat att: ”Sektorns totala förlust för åren 2017 -- 2022 uppgår till 13,5 miljarder kronor, vilket innebär en förlustmarginal på 39 procent”.

Vad vindkraften med sin explosionsartade utbyggnad i Sverige, har kostat landet och dess elkunder i reda pengar är okänt. Men det är många miljarder, som gått till vindkraftsägarna i form av olika subventioner, som elcertifikat, kostnader för nätanslutningar och nödvändig nätutbyggnad.

Att de utländska ägarna ofta finansierat dotterbolagen med ett för litet kapital och dyra koncerninterna lån och därmed ökat förlusterna i bolagen med så kallade räntesnurror, som flyttat betydande belopp från Sverige till lågskatteländer utomlands, står också klart efter Sandströms genomgång av årsredovisningarna.

Vattenkraften svarar idag för cirka 40 procent av landets totala elproduktion. Dessutom förlitar sig vindkraften huvudsakligen på vattenkraften, som backup när vindkraften inte kan leverera. Dess kapacitet för detta ändamål är nu fullt utnyttjad, vilket gör att ytterligare utbyggd vindkraft kräver en ökning av vattenkraftens produktionskapacitet, om inte fossil energi skall behöva användas.

Antingen genom en uppgradering av våra existerande vattenkraftverk, som enligt en utredning kanske kan ge ytterligare 1 300 megawatt, eller en utbyggnad av ny vattenkraft.

Var en sådan utbyggnad skall kunna ske är dock oklart. Möjligheterna till detta i våra så kallade nationalälvar, de fyra älvar i Norrland som är skyddade mot ytterligare utbyggnad av vattenkraft, är idag obefintliga. De fyra älvarna är Torne älv, Pite älv, Kalix älv och Vindelälven.

Den utökade utbyggnaden av vindkraften vi nu ser, innebär en ökning av den andel av den totala energimixen, där marknadspriset på elen bestäms av vädret. Svaga vindar innebär ett högre elpris, men då kan inte vindkraftsbolagen leverera på grund av att det blåser för lite.

När det blåser mycket har vindkraftsbolagen el att sälja men, med ett överutbud på marknaden handlas elen till låga priser, vilket till och med kan orsaka de negativa elpriser vi sett allt oftare på senare tid.

Varje nytt vindkraftverk, som kopplas till elnätet ökar behovet av backupkapacitet och minskar, genom sin ökande väderberoende andel av energimixen, möjligheten till lönsamhet för sig själv och för alla andra elproducenter. Vindkraften kannibaliserar därmed på hela elmarknaden.

Vem vill eller vågar, med de mycket starkt varierande elpriserna på marknaden vi ser idag, ta risken att investera betydande belopp i ny reglerbar långsiktigt pålitlig produktion av den baskraft, som industrin i vårt exportberoende land behöver? Vad händer när de utländska ägarna tröttnar på, att år efter år skicka in mera kapital i de förlustbringande svenska vindkraftsbolagen, för att undvika konkurser i sina dotterbolag?

Det kinesiskt ägda bolaget ”Markbygden 1”, med sina skulder om sex miljarder kronor, befinner sig idag i rekonstruktion, beviljad av Umeå tingsrätt. Kinesiskt ägda vindkraftsbolag har skulder om femton miljarder kronor, enligt tidningen Affärsvärlden.

Vad händer efter en konkurs i ett vindkraftsbolag? Vem vill då ta risken att driva verksamheten vidare? Enligt Miljöbalken skall vindkraftverk, som ej längre är i bruk tas bort och marken återställas.

Ansvaret för detta, som kan kosta allt mellan 750 000 och tre miljoner kronor beroende på, om även det armerade fundamentet om cirka 550 kubikmeter betong skall tas bort och deponeras, faller först på verksamhetsutövaren.

Om denne inte kan fås att ta sitt ansvar, övergår detta enligt Miljöbalken på markägaren. En säkert mycket obehaglig överraskning för många markägare, vilken givetvis kommer att påverka deras intresse av att fortsatt arrendera ut sina marker till vindkraftsbolag.

Kostnaden för att tvingas köpa in marken, kommer givetvis i så fall, att ytterligare negativt påverka den redan idag dåliga lönsamheten för vindkraftsbolaget.

Är det bara jag, som inte kan se affärsidén med vindkraft i Sverige?

Björn Törnvall