Varför lämnar nationella politiker över allt mer makt till Bryssel? Varför delar kapitalistiska storföretag vänsterradikala värderingar? Varför kritiserar FN-organ och välgörenhetsorganisationer så ofta just Israel? Redan 2011 tog historikern John Fonte, som är chef för Center for American Common Culture och Senior Fellow vid Hudson Institute, upp dessa frågor i Sovereignty or Submission, som Oikos gav ut i en svensk översättning förra året. Med det pågående Gazakriget och det kommande Europavalet är frågeställningarna högaktuella när Bulletin intervjuar Dr. Fonte.
I sommar är det val till Europaparlamentet – ett val där svenskarnas engagemang är lågt och européernas ännu lägre. Samtidigt har allt mer makt i EU-länderna flyttats upp till EU-nivå, en process som en stor del av EU:s befolkning motsätter sig.
Men det är inte bara i EU som makt flyttas från nationella demokratier till överstatliga aktörer. Påhejade av icke-statliga organisationer och internationella forum försöker bland andra Internationella Brottmålsdomstolen och World Health Organization utöka sin makt på nationalstaternas bekostnad.
Processen sker ofta med hänvisning till mänskliga rättigheter, men även till olika progressiva ideal och hjärtefrågor, som anti-rasism och klimatförändringar. Ideal och frågor som ofta delas och drivs av kapitalistiska storföretag, vilket John Fonte menar har en enkel förklaring.
”Stora företag leds av människor som är statusmedvetna. De vill gärna framstå som upplysta, och aldrig som ’reaktionära’, bakåtsträvande eller fördomsfulla” förklarar Fonte och fortsätter:
”Därför är de angelägna om att följa de rådande sociala normerna i sina kretsar. För närvarande är det de progressiva idealen som bestämmer reglerna för lämpliga sociala attityder och var gränserna för åsiktskorridoren går.”
De ekonomiska, politiska och akademiska eliterna i västvärlden ingår i en klass som brukar benämnas ”Davos-klassen”, efter schewiziska orten Davos där World Economic Forum har sina årliga möten. Davos-klassen skulle kunna beskrivas som en ny version av den aristokrati som styrde Europa fram till Franska revolutionen, och Fonte ser både skillnader och likheter.
”Den främsta skillnaden är att den gamla aristokratin stödde monarkin och kyrkan, var anhängare av status quo och befintliga sociala ordningar. Den nya progressiva aristokratin i Davos däremot förespråkar radikal förändring och ’transformation’ av samhället (t.ex. fluiditeten av flera kön), men precis som den gamla aristokratin har de ett starkt intresse av att upprätthålla sin egen makt och välstånd.”
”Transnationalism” i strid med liberal demokrati
Utöver de progressiva idealen delar Davos-klassen ofta en världsbild Fonte beskriver som ”transnationell” i sin bok. Transnationalister strävar efter global styrning genom överstatliga och icke-demokratiska institutioner och betraktar nationalstaternas demokratier som förlegade.
”Den stora frågan jag ställde i min bok var ’Vem bestämmer?’ Kommer amerikaner och andra demokratiska folk att styra sig själva eller styras av andra?” skriver Fonte, som menar att den transnationella ideologin står ”i strid med traditionell nationell liberal demokrati.”
Sedan Sovereignty and Submission först gavs ut år 2011 har flera viktiga händelser utspelats, som Brexit, Donald Trumps valseger 2016 och framgångar för nationalistiskt inriktade partier i olika europeiska länder.
”Det verkar som att många medborgare över hela Västvärlden vill styra sig själva genom sina egna nationella regeringar istället för att överlåta makt till transnationella institutioner som EU” skriver Fonte.
”Detta representerar en stor demokratisk politisk revolt mot den postdemokratiska västliga elit som har försökt att få större makt genom att begränsa nationellt demokratiskt beslutsfattande. Framväxten av Sverigedemokraterna som en viktig kraft inom politiken är en del av de framsteg för demokratisk suveränitet som görs över hela västvärlden.”
Israel mot Hamas – ett välbekant mönster
En annan, pågående händelse som boken förebådat är Israels krig mot Hamas i Gaza. I boken tar Fonte upp den oproportionerliga kritik som staten Israel har fått i FN och av icke-statliga organisationer, jämfört med exempelvis diktaturen Sudan, som genomförde ett misstänkt folkmord mellan 2000 och 2004.
Sudan fick emellertid färre än hälften av antalet rapporter som Human Rights Watch och Amnesty International ägnade åt Israel under samma period, skriver Fonte i boken, där han menar att de transnationella eliternas fientlighet mot Israel till stor del beror på att landet, med sin starka judiska identitet, i hög grad representerar den demokratiska nationalstat man ser som förlegad.
I boken redogör Fonte vidare för hur islamistiska diktaturer utnyttjar olika överstatliga organ och icke-statliga organisationer för att utöva politisk press på Israel när landet hamnat i krig med terrororganisationerna Hezbollah och Hamas, ett mönster som upprepas i det pågående kriget.
”Så snart Israel svarar på en terroristattack uppstår omedelbart en uppmaning till eldupphör från islamister och västerländska progressiva, som är allierade mot demokratiska Israel i den nuvarande konflikten, precis som de var för 15 år sedan.”
”Den senaste utvecklingen är att det amerikanska Demokratiska partiet, en gång en stark vän till Israel, sviktar i sitt stöd för den judiska staten. Den nuvarande demokratiska administrationen och kongressledningen blandar sig i Israels inrikespolitik genom att försöka ersätta den nuvarande demokratiskt valda ledaren. Samtidigt försöker Biden-administrationen diktera israeliska militära beslut på taktisk nivå. Denna grad av inblandning är ny.”
”Internationella brottmålsdomstolen står i direkt motsättning till demokratiskt självstyre”
Den Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, bildades på initiativ av FN:s Generalförsamling år 2002. Bara sju länder röstade emot bildandet av domstolen: diktaturerna Kina, Irak, Libyen, Qatar och Jemen samt demokratierna USA och Israel. Men Fonte menar att USA och Israel hade goda skäl att rösta mot.
”Principerna för Internationella brottmålsdomstolen står i direkt motsättning till demokratiskt självstyre, eftersom soldater från en demokrati vars nation inte ratificerat ICC-fördraget enligt ICC:s regler ändå kan ställas inför ICC-domare mot den demokratiska statens vilja.”
”Dessutom kommer vissa av ICC-domarna från icke-demokratiska länder med olika sedvänjor, vanor och juridiska system. Varför ska de döma handlingarna från soldater från demokratiska länder? Det finns ingen anledning för USA (eller för den delen någon annan liberal demokrati) att överge sina medborgare till ICC” skriver Fonte och tillägger:
”Amerikanska soldater som har begått krigsförbrytelser har framgångsrikt ställts inför rätta och bestraffats i amerikanska militärdomstolar i varje krig som USA har varit inblandat i. Bara under Vietnamkriget bestraffades 122 amerikanska tjänstemän för brott mot mänskliga rättigheter.”
