MOSKVA – Upproret den 6 januari mot USA:s kongress ägde inte samma tyngd som stormningen av Vinterpalatset, så mycket är säkert. Mobben, som hetsats när president Donald Trump gav ett tal i närheten och uppmanande anhängarna att marschera mot Kapitolium, lyckades visserligen avbryta den samlade kongressen när den skulle bekräfta elektorskollegiets omröstning till blivande president Joe Bidens fördel. Lagstiftarna kommer dock att fullgöra sin konstitutionella plikt. Biden kommer att installeras den 20 januari.

Upprorsmakarna var inte i närheten av samma disciplin som Lenins bolsjevikiska trupper av beväpnade, revolutionära soldater och sjömän. De flesta var i stället tjockmagade, medelålders "helgkrigare” i röda kepsar. Och lika intresserade av att ta en bra selfie i Kapitoliums rotunda, som av att störta USA:s regering och tillsätta Trump som diktator utan väljarnas stöd. Det var, som en kommentator beskrev det, en ”ölmagekupp”.

Icke desto mindre kommer upprorsmakarnas agerande, i all sin ynkedom, få revolutionära konsekvenser för USA:s självbild och ställning i världen. För första gången i landets historia manade en besegrad, sittande president en mobb att skrämma kongressen till att bryta mot den amerikanska konstitutionen. Allt för att hålla sig kvar vid ämbetet.  Trumps fyra år vid makten har inneburit öppet förakt för demokratiska värden, institutioner och normer. Det har lett till precis vad han hela tiden har önskat. En laglös, nihilistisk revolt mot ”eliten”, utförd av de ”förlorare” han gjort till sina kärnväljare. Uppviglande medier på högerkanten och bänknötande republikaner är medskyldiga.

Inkräktarna krossade fönsterrutor och övermannade Kapitoliums polisstyrka. De stormade in i Senatens och Representanthusets kammare. De tvingade kongressens medlemmar och stabsarbetare att evakuera. Vi vet ännu inte de slutliga siffrorna på hur många som skadats eller dött, eller hur mycket förstörelse som åsamkats själva byggnaden.

liksom Lenin har han en rovdjurslik förmåga att lukta sig till svaghet

En sak som Trump har gemensamt med Lenin – liksom med Napoleon och alla andra som försökt göra en kupp mot statsmakten – är föraktet för rättsstaten och de politiker som gått före dem. Liksom Lenin ser han normer för att begränsa makten som kränkningar. Han har sålunda kort tålamod med den kultur av kompromisser som ligger till grund för ett representativt styrelseskick. Och liksom Lenin har han en rovdjurslik förmåga att lukta sig till svaghet – inte bara hos en korrekt tillsatt politisk ledning, utan också hos sina egna underdåniga anhängare, där en del har brutit mot sina befattningseder för hans skull.

Men det är också sant att de regimer som ställdes inför Lenin, Napoleon, Mussolini eller Franco inte bara var svaga. De saknade viljan att överleva. De flesta av historiens mest ökända kuppmakare slog in öppna dörrar.

Att döma av hans uppförande de senaste veckorna tycks Trump ha kommit till slutsatsen att detta gällde också honom. Han trodde att USA:s representativa institutioner efter fyra år av hans attacker saknade viljan att försvara sig. Hur kan man annars förklara hans försök att pressa befattningshavare i Arizona, Michigan och Georgia att ”hitta” tillräckligt med röster för att han skulle vinna?

Om det inte har haft några negativa konsekvenser för honom hittills, varför då inte fortsätta?

Trump såg inte dessa befattningshavares återkommande avvisanden som tecken på att den amerikanska republiken ännu inte är mogen att falla. Han fokuserade i stället på att det inte hade kostat honom något att under fyra år försöka underminera USA:s demokratiska processer och institutioner. Om det inte har haft några negativa konsekvenser för honom hittills, varför då inte fortsätta med påtryckningarna tills systemet förstörts helt?

För trots allt fick det sorgliga spektaklet på Capitol Hill tyst stöd också av republikanska lagstiftare. Av senatorerna Ted Cruz från Texas och Josh Hawley från Missouri, och av nästan tre fjärdedelar av republikanerna i Representanthuset. Alla hade de öppet signalerat sin avsikt att protestera mot valsedlar som i vanlig ordning redan godkänts av delstaternas administrationer. Genom att legitimera konspirationsteorier om ”valfusk” gav de Trump – en riktig kruka under alla andra omständigheter – modet att hetsa den gläfsande mobben.

Men ”upprorsgruppen” i parlamentet är inte den enda skyldiga parten. I fyra år har den republikanske majoritetsledaren i senaten, Mitch McConell, och resten av det republikanska partiet, tittat bort medan Trump har förnedrat presidentämbetet i USA. När Trump förra året ställdes inför riksrätt av Representanthuset, då valde republikanska senatorer att frikänna honom. Därefter skänkte de trovärdighet, till en början, åt hans falska påståenden om valfusk.

Ännu när mobben närmade sig Kapitolium spred McConnell lögnen att det var demokraterna som var först med att underminera USA:s demokrati. På samma sätt har senatorn Susan Collins från Maine i åratal uttryckt sin ”oro” för Trumps beteende – men hon har inte bjudit något motstånd när han under hela sin första och enda mandatperiod gått i krig mot amerikanska institutioner.

gödselspridare av desinformation och lögner

Dessa ryggradslösa politiker kommer att få leva med skammen. Och det gäller även varenda journalist på Fox News (och medieföretagets ägare, Rupert Murdoch), som upprepat Trumps lögner. Samma sak med cheferna för sociala medieplattformarna – framför allt Facebooks vd, Mark Zuckerberg – som fungerat som gödselspridare av desinformation och lögner.

USA står nu inför något man inte sett sedan Abraham Lincoln. En betydande andel av valmanskåren avvisar konstitutionens ordning. Samtidigt som USA:s fiender betraktade händelserna den 6 januari med förtjusning tittade dess många vänner och allierade i världen på med bestörtning.

Precis som Lincoln måste Biden nu möta denna nationellt existentiella, självframkallade utmaning utan att tveka. En sak står redan klar: trumpismens uppror kommer inte att avvärjas genom lugnande tal om att ”vända blad”. De skyldiga måste ställas till svars. Nu måste Trump och det republikanska partiet tvingas att lära sig den brutala sanningen i Ordspråksboken 11:29: ”En försumlig husbonde ställs på bar backe, den dåraktige får slava åt den kloke.”

Nina Chrusjtjova är professor i internationella relationer vid The New School i New York. Hon är barnbarnsbarn till Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov.

Copyright: Project Syndicate. Översättning: Bulletin.