Det som världens medier länge skrivit om har nu hänt: direkta och officiella förhandlingar har ägt rum mellan USA:s president Donald Trump och den ryske ledaren Vladimir Putin. Båda sidor rapporterade offentligt om telefonsamtalet som varade i 1,5 timmar – och kommenterade resultaten i mycket positiva ordalag. Fredsprocessen har officiellt inletts.

Denna situation har väckt negativa reaktioner bland många europeiska politiker. Och även i Ukrainas presidentkansli, även om de där försöker visa att de har kontroll över situationen och försäkrar att allt är i sin ordning. Dessutom ringde Trump till Zelenskyj direkt efter förhandlingarna med Putin och pratade med honom i en hel timme. Tidigare hade de två ledarna också träffats personligen under ett besök i Frankrike.

Vad händer kring Trumps samtal till Moskva och Kiev, varför är Ukraina så rädd för förhandlingar om dess öde utan dess deltagande, och varför finns det egentligen ingen anledning till oro än? Låt oss försöka reda ut det.

Fredsprocessen har startat

Man har länge skrivit om att icke-offentliga, tekniska, halvt hemliga kontakter mellan Vita husets och Kremls administrationer pågått. Det är en ”öppen hemlighet”. Det viktiga i situationen är att det nu har skett officiellt.

Trump värderade samtalet med sin ryska motsvarighet högt. Han sa att Putin vill avsluta kriget (i Ukraina tror dock ingen det – nyligen utsattes Kiev för ännu en massiv attack med dödsoffer och förstörelse), att Rysslands president är ”för sunt förnuft”, och att USA och Ryssland nu kommer att samarbeta för fred. Vid presskonferensen efter samtalet utstrålade Trump optimism och självsäkerhet.

I Kreml kommenterade man situationen mer modest. Putin själv sa inte ett ord, detta sköttes av hans pressekreterare Dmitrij Peskov. Men Moskvas ton var påtagligt lugn, vänlig och respektfull.

På det stora hela värdesatte även Kreml den första officiella dialogen mellan parterna högt. Men medan Trump uttalade sig för ett ”omedelbart upphörande av striderna” (frysning), talade Putin om att ”eliminera orsakerna till kriget”. Uppenbarligen syftar detta på Ukrainas utrikespolitiska kurs och inrikespolitik.

Mot bakgrund av de optimistiska summeringarna av samtalet från Washington och Moskva framstår Kievs position som betydligt mindre glädjande. Zelenskyj kommenterade resultatet av sitt samtal med Trump helt utan känslor, påtagligt neutralt och utan värderande omdömen. Han tackade Trump, skrev några allmänna fraser om samarbetet med USA, förklarade att Ukraina ”önskar fred mer än någon annan” och sa att han är redo att arbeta med Amerika för att ”stoppa den ryska aggressionen”.

En viktig punkt här: inte ”seger över angriparen” eller ”1991 års gränser”, utan ”stoppa aggressionen”. Senare tillade Zelenskyj försiktigt att det var ”inte särskilt trevligt” att Trump först ringde till Putin.

Vad Ukraina fruktar

Europeiska (och många ukrainska) medier har redan gått ut med oroande rubriker. Deras kärna är att Trump har ”sålt ut” och ”förrått” Ukraina. De skriver om risker för att ”överlämna landet till Putin”. Och att USA:s president har övergett formeln ”inget om Ukraina utan Ukraina”. Liknande stämningar råder i regeringskvarterets korridorer i Kiev, även om man försöker undvika att tala om det offentligt för att bevara ansiktet.

Ukrainas farhågor har grund. Landets historia är fylld av komplexa och tragiska sidor. Mer än en gång har ukrainarna förlorat sin statsbildning och blivit uppdelade och hamnat under olika imperiers styre. Ibland har orsaken varit utrikespolitiska förhållanden, ibland intern svaghet och splittring, brist på erfarenhet av att styra landet. Men oftast allt tillsammans.

Idag rädslan i luften i Ukraina för att den tragiska historien ska upprepas igen. Den överväldigande majoriteten av ukrainarna vill inte ha något med Ryssland att göra efter allt som Putin har ställt till med under krigsåren. Dessa människors känslor är helt förståeliga, och de överförs till myndigheterna. Ukrainas ledning vill inte heller förlora makten och landet som de styr.

Varför rädslan (än så länge) är förhastad

Man måste ge medierna erkännande: de kan som ingen annan skapa informationsvallvågor och underblåsa panik. Men om man försöker ”se skogen bortom träden”, kan man dra slutsatsen att inget hemskt ännu har hänt.

Allt som Trump och Putin kom överens om var att fortsätta förhandla. Ja, officiella förhandlingar har inletts. Ja, fredsprocessen har påbörjats. Men dess framgång är än så länge absolut inte garanterad, eftersom allt kan gå fel i var och en av de många faserna.

Ukraina är mer intresserat av fred än någon annan. Den dag då kanonerna tystnar och den natt då inga fiendedrönare flyger in över landets territorium kommer att bli dagen och natten för Ukrainas seger. För Kiev kommer att kunna bevara det mest värdefulla: människorna.

Men fred i Ukraina är än så länge inte garanterad. Bakom den enorma mängden positiv retorik finns det vidare fortfarande alltför få konkreta handlingar. Dessutom kommer ingen egentligen att förhandla om Ukraina utan Ukraina.

Även om man föreställer sig att Trump och Putin ”löser frågan” bakom Kievs rygg (vilket faktiskt är osannolikt), skulle denna lösning stöta på allvarliga problem i praktiken. Dagens Ukraina har en miljonarmé med stridserfaring, hundratusentals beväpnade medborgare i bakom fronten, ett samhälle som radikaliserats och förbittrats av kriget, samt en president som är benägen till skarpa och känslomässiga beslut.

Varje försök att ställa Ukraina inför faktum av redan uppnådda överenskommelser med total ignorering av dess intressen kommer att möta inre motstånd – både på statlig och social nivå. Det vill säga, idag är en sådan situation nästan omöjlig.

Men för att helt utesluta den måste Kiev ta mycket aktiv del i förhandlingarna och bevisa inte med ord utan med handling att de vill ha fred. I slutändan handlar det om situationen i Ukraina och inte någon annanstans. Så det är just ukrainarna och den ukrainska regeringen som måste inta en proaktiv position. Och då kommer chanserna för den efterlängtade freden med hänsyn till ukrainska intressen att öka betydligt.