KRÖNIKA. Pandemiåret har fått mig att se mer på film, läsa mer nyheter och jag har blivit en twitter-voyeurist med kanske max fem följare. Instängd i hemmet har jag försökt möta världen genom telefonskärmen, men har fått en allt större känsla av att detta så kallade fönster ut i världen paradoxalt nog gör min värld mindre. Ungefär så länge teven funnits så har intellektuella uppmärksammat hur visuell teknik skapar en ny infrastruktur för kommunikation, ja, att den markerar en vändpunkt för hela vårt kunskapssamhälle. Detta innebär att propaganda, reklam och underhållning blir svåra att skilja åt i det offentliga bildlandskap som blivit vårt naturliga element. Kunskap och visualitet får en ny relation i den värld där vi helt enkelt glor mer på saker, och glor på nya sätt.

Idén om det visuella språkets och bildens avgörande roll för vårt offentliga samtal populariseras på 1970-talet med feministiska kulturkritiker i spetsen för olika typer av feministisk bildanalys. Feministisk kulturanalys och antiporr-rörelsen hämtar kraft från Laura Mulveys essä Visual Pleasure and Narrative Cinema (1973), hennes begrepp ”male gaze”, den manliga blicken, blir bevingat. ”Pornografin är en form av kvinnovåld, porr är teorin, våldtäkt praktiken”, lyder ett slagord som bubblar i kölvattnet av denna psykoanalytiskt influerade feministiska bildkritik. Det är en förenkling, men budskapet är slagkraftigt och enkelt att ta till sig.

Vad som delar folks åsikter är den underliggande frågan om hur vi ska förstå vårt förhållande till media, kan vi förstå oss som offer för mediabudskap när vi också själva är med om att skapa dem? Hur ska representation förstås i vår tid när vi själva blivit aktiva deltagare och producenter i detta visuella språk? Sociala medier lär oss att skildra våra liv i bilder, det demokratiserar det visuella rummet, alla kan delta, vem som helst kan fotografera sig själv, sina husdjur, krukväxter, bilar eller nyrenoverade kök och hänga ut dem för allmän beskådan. Men vad som också händer är att vårt bildspråk blir alltmer likformigt. I mängden av bilder uppstår nya sätt att läsa bilder, vi blir vana tittare och lär oss snabbt att förstå vad en bild vill säga. Samma logik applicerar vi på vårt eget material. Vi börjar fotografera alldagliga föremål i enlighet med samma enkelspåriga navigationsteknik som reklamen använder för att begränsa tolkningsmöjligheterna och för att väcka intresse.

Detta fenomen syns speciellt tydligt i memen, där en bild ska förmedla en reaktion eller en åsikt med en underförstådd väv av populärkulturella referenser. Memen har samma fantasilöshet som en vägskylt, poängen är att den inte ska behöva tolkas utan vara omedelbart begriplig. Det är ryggradsreaktionen man är ute efter. Rosi Braidotti kallar detta för ”images without imagination” (bilder utan fantasi), och menar att det en god tid redan pågått en pornografiering av vår bildkultur. Inte så att vi fotograferar alltmer naket utan att våra bilder, oavsett om det föreställer en måltid, en krukväxt, våra husdjur eller våra barn, har åderlåtits på betydelser och tvetydigheter. Bildens budskap förmedlas genom enkla maktrelationer och gör anspråk på att representera saker som inte egentligen går att fånga på bild – lycka, framgång eller sexuell tillfredsställelse. En bra bild, eller en effektiv bild, är den bild som säger endast en sak, inte tusen.

Det visuella är härmed den naturliga platsen för att driva politik. Ett exempel på detta är hur vi talar om representation och hur det så ofta associeras till just visuell synlighet. Hur representationspolitiken förstås idag är intimt sammanlänkat med vårt mediebeteende, såsom tittare och som deltagare. Vi är därmed också uppbundna vid den visuella palett som dikterats av anglo-amerikansk underhållningsindustri. Och politiska frågor som inte går att visualisera väcker också mindre uppmärksamhet.

Vi sluter upp i kampanjer om hur olika minoriteter representeras på film – stor press läggs på kulturproducenter, produktionsbolag och enskilda konstnärer. Debatterna är aggressiva och call out-kulturen riggar upp skampålen ute på sociala medier. På liknande sätt som antiporr-rörelsen grundar sig kritiken i att det är ett orättvist och skadligt maktförhållande som återskapas i de filmer som lutar sig tillbaka på förutsägbara narrativ och stereotypa karaktärer. Men liksom kritiken mot pornografi stöter vi på problem just i frågan om vilken relation vi som åskådare har till porren eller filmunderhållning i största allmänhet. Det är en relation som inte går att koka ner till komponenterna förövare och offer utan att något viktigt tappas ur ekvationen, nämligen vad det innebär att vara konsument i just den tid vi lever i.

De stora filmproducenterna aktar sig för att kräva för mycket av sina tittare – de empatiska kopplingarna ska göras med det inövade visuella språkets schabloner så att vi på en gång fattar vem vi ska sympatisera med, vem som är den skojiga bikaraktären, vem som är skurken, etcetera. Den kommersiella relation som underhållningsbranschen har till oss gör den oundvikligt rasistisk, sexistisk, ableistisk, klassnormativ och allt ont du kan föreställa dig. Men det som verkligen är olyckligt är att våra diskussioner om medmänsklighet, rättvisa och respekt för minoriteter alltför långt har formats enligt just den här relationen.

Problemet är, enkelt uttryckt, att vi plötsligt blivit så tvärsäkra på hur en viss grupp ska representeras – vi vet precis vad vi tittar efter och vi tror oss veta hur det ska se ut. Ambitionen att skapa bredd inom kulturpaletten och att motverka att samma enkelspåriga normpaket ständigt upprepas är viktig, men sättet vi ofta debatterar frågan, bland annat hur vi talar om representation, är destruktivt, just eftersom vi har fastnat i ett svartvitt kategoriseringsspråk och att vi ger över makten att skapa mångfald till just det medium som kommer att undvika det in i det sista.

Det här är ett nederlag för konsten – vi förväntar oss att den ska följa en inövad visuell och narratologisk logik, bara göra det lite annorlunda, så att folkgrupp X eller Y får synas. Det är givet att detta leder till att alla storbolag kommer att försöka klämma ur sig filmer med pastischartade berättelser som ska visa det publiken vill se – där minoriteter som tidigare behandlats med förlöjligande och råhet får upprättelse genom en hjälteroll eller tillrättalagda personporträtt. Filmer som med några år på nacken börjar kännas daterade, som torkade fossil där det normativa skelettet är lätt att urskilja.

För om vi ska vara något annat än konsumenter, så måste vi bli modigare. Jag önskar att det gick att diskutera konst och underhållning på sätt där vårt politiska åsiktspaket inte avgjorde allt. Jag är övertygad om att större politiska förändringar går att nå ifall vi vågar beröras och förändras av det vi möter i konsten. Att vi tillät att de identitetskategorier som kramats till fyrkanter i vår politik utmanas när vi ser på film, musikvideon eller läser böcker. Det är väl ändå det vi har konst till!? 

När jag såg filmen The Danish Girl (Thomas Hooper, 2014) grät jag. Det här var när jag precis inlett min egen könsutredningsprocess och filmen som handlar om Lili Elbe, en av de första att genomgå könskorrigerande kirurgi i Europa, smekte alla ömma punkter – tankarna: Om jag kommer att mötas med förståelse och acceptans eller om jag kommer slås ihjäl på gatan, frågan om hur ska jag förstå min sexualitet, hur jag ska gå vidare med mitt förhållande, och slutligen hur jag ska orka gå vidare med mig själv? Filmen träffade mig mitt i veka livet. Men ute i den transpolitiska mangeln sågades den hårt. Det måste vara det gångna årtiondets mest hatade film om en transperson. Visst kan jag se det kletiga och tillkämpat romantiska i The Danish Girl men är den kategoriskt en skadlig representation? Är en romantisk film om en transkvinna en förlängning av ett institutionaliserat våld mot transpersoner? Och – fick jag gråta, fick jag känna med berättelsen? 

Vad jag är ute efter är att berättelsens uppgift är att förse oss med något som hjälper oss att nysta i våra egna liv. En bra berättelse har många facetter, och den kan vara ifrågasättbar enligt en standard, men inte en annan. När jag såg The Danish Girl så var det där med att vara trans ett mysterium för mig. Jag kunde inte säga om den gjorde ett gott jobb i att representera mig, bara att det fanns glimtar som jag kom att bära med mig. Olika berättelser förser oss med färdkost i vår upptäcktsfärd i livet, där vi prövar begreppen och förhoppningsvis landar på fötterna. Missuppfattningen om att det ska finnas ett självklart förhållande mellan ord och verklighet är en myt som vi dragits med sedan språket uppfanns. Vårt sätt att koka ner kulturellt material till representationer är samma tankefel som rotat sig i politiken. Det är ett spår som vi från förr vet kan vara farligt. Vill vi främja mångfald så måste vi låta begreppen röra på sig, inte envist nåla fast dem. Och vi måste bjuda motstånd till fantasilösheten.

Det enda motståndet mot den pornografierande förenklingen av språket är som Braidotti säger: bilder med fantasi. Men det kräver också att vi som tittar har fantasi. Det krävs mod för att närma sig ett konstverk, att ställa sig i öppen relation till det utan att tvinga in allt i de inövade rutiner som navigerar vårt seende och lurar med oss i det språk där allt redan är sagt. Detta är nödvändigt för att vi ska kunna möjliggöra fruktbara samtal om kultur och politik, för att nya tankar ska kunna slå rot och för att ge rum åt en underhållningsbransch som är något mer än konsumentbeställd propaganda.

TEXT: Jessika Holmlund

Jessika Holmlund är finlandssvensk filosof och genusvetare från Österbotten i Finland men bosatt i Åbo där hon undervisar vid Åbo Akademi på fakulteten för humaniora, psykologi och teologi (FHPT Gemensamma).

kultur@bulletin.nu