Vi kan alla konstatera att den nuvarande Förintelseundervisningen inte har förebyggt trakasserier och hot mot personer av judisk tro, möjligen därför att den inte samtidigt lär ut vad judendomen är och inte heller varför judar förföljs. Den del av undervisningen som inte består av direkta vittnesmål från överlevare har ofta innehållit framför allt generella idéer om att man ska vara snäll mot andra – idéer som lärdes ut i Tyskland redan innan andra världskriget.

Nyligen inträffade 87-årsdagen av Kristallnatten och det är dags att ifrågasätta sättet på vilket vi undervisar om Förintelsen. Jag minns att Ferenc Göndör, ursprungligen från Ungern, kom till vår högstadieskola under 1990-talet och berättade om sin tid i koncentrationslägret i Auschwitz. Det var en av de mest markerande inslagen för mig under min skolgång i Sverige. Men vi fick aldrig lära oss en enda sak om judendomen i samband med detta (endast i senare religionsundervisning förmedlades några märkliga missförstånd som att judar skulle kalla Gud för Jahve och liknande). Aldrig fick vi lära oss någonting om vad judendomen står för, vad den har bidragit till i vårt samhälle eller varför judar egentligen förföljts så många gånger genom historien.

Den amerikanska författaren Dara Horn påpekar i ett podcastavsnitt i serien Wondering Jews with Mijal and Noam kallat ”Holocaust Education is Broken. Dara Horn Knows How to fix it”, från 27 augusti 2025, att det stora problemet med Förintelseundervisningen som den ofta ser ut idag är just detta. Förintelsen presenteras regelbundet som något ont i vår historia som kom att äga rum som nästan av en slump eftersom inget sammanhang ges. Varken judisk historia eller grundläggande koncept inom judendomen lärs ut i samband med undervisningen. Detta gör det omöjligt för elever att förstå varför judar förföljdes och mördades under Förintelsen och vad som ledde upp till detta. Det gör det även omöjligt att känna igen mönster gällande återkommande antisemitisk retorik samt att förebygga liknande förföljelser i framtiden. ”Aldrig mer” blir därigenom tomma ord.

Horn påpekar att ”Älska din nästa” och liknande värderingar redan ingick i tysk undervisning sedan långt innan Förintelsen och även mitt under den. Svårigheten ligger just i att antisemitiska idéer väldigt sällan presenterar sig som varken elakhet eller förföljelse. I så fall hade de lätt identifierats som sådana.

Antisemitiska idéer har tvärtom i stort sett alltid historiskt presenterat sig som försvar av samhällets ideal och så var även fallet i Nazi-Tyskland. Tyska nazister pekade oftast inte öppet ut judar som ett hot mot tysk frihet och rättvisa utan lät olika slags lögner och propaganda få folk att själva dra dessa slutsatser. Vidare presenterade nazisterna förstås aldrig sin ideologi som något mörkt eller destruktivt. Tvärtom presenterades de sina idéer som upplysning och som ett försvar av moral och social rättvisa.

Horn diskuterar i podcastavsnittet hur antisemitism är mer än bara konspirationsteorier; det handlar om stigma och framför allt lögner som ofta är kopplade till det hon identifierar som den stora, huvudsakliga och ständigt återkommande lögnen: att judar står i vägen för det du värdesätter högst.

I Europas historia sedan kristendomen har detta tagit sig olika uttryck. Under medeltiden, när religion – särskilt kristendomen – ansågs vara den högsta formen av kunskap, tog det sig uttryck i anti-judendom. Vissa av den tidens blodslögner cirkulerar fortfarande, som på University College London där en lärare nyligen lärt ut som ett historiskt faktum till elever att judar tidigare brukade inkorporera icke-judiskt blod i sitt påskbröd.

Efter den vetenskapliga revolutionen och upplysningen, när vetenskap kom att värderas högst, utvecklades antisemitism och judar betraktades snart som tillhörande en vetenskapligt underlägsen ras. De motsägelsefulla konspirationsteorier som tyska nazister använde för att stigmatisera, om till exempel påstådd judisk makt, cirkulerar än idag friskt. Under de senaste decennierna, då mänskliga rättigheter har värderats högst, har nya former av stigmatiserande förtal vuxit fram.

1975 röstade FN igenom en resolution som fastslog att den judiska rörelsen för självbestämmanderätt och befrielse, sionism, var rasistisk. Detta beslut ser vi konsekvenserna av idag, trots att resolutionen senare upphävdes. Det historiska mönstret är tydligt för den som kan en del om judisk historia. För andra känns inget mönster igen överhuvudtaget – alla dessa händelser framstår som isolerade tillfälligheter.

För att kunna identifiera antisemitiska lögner måste man alltså känna till judisk historia och veta vilka judar är: ett folk vars banbrytande idé om monoteism kom att ligga i kontrast med kringliggande folkgruppers dyrkan av flera gudar, däribland ofta deras egna autoritära ledare som krävde en gudsliknande status.

Judar sågs därför tidigt som ett hot mot tyranner eftersom judar vägrade att böja sig för någon annan än Gud, och inte heller erkände någon politisk ledare som sådan. Även om det naturligtvis kan finnas autoritära personer av judisk tro, som bland andra grupper, är detta något som religionen i sin praktik aktivt motarbetar. Att ifrågasätta saker och vara oense uppmuntras. Konstruktiv oenighet är till och med centralt i rabbinsk judendom och utgör en icke förhandlingsbar del av hur religionen utövas.

Att argumentera och ha skilda meningar anses i sig vara en helig handling. Detta är naturligtvis något som auktoritära ledare och samhällen inte uppskattar; judar har ofta setts som icke-konformistiska element och som hot mot uniforma samhällsmål eller mot autoritära ledare som kräver en gudsliknande status. Att judisk icke-konformism setts som ett hot mot samhällsmål och ideal går som en röd tråd igenom historien i Mellanöstern, Nordafrika och Europa. I Förintelseundervisning måste rimligtvis denna information ingå för att eleven ska förstå varför judar så ofta förföljts.

Noam, som tillsammans med Mijal håller i podcasten, påpekar att det är lika vilseledande att undervisa i antisemitism genom att tala om Förintelsen som att undervisa i rasism genom att tala om slaveriet i USA. Eleverna tar då med sig att det handlar om tidigare problem som inte längre finns. När Horn ombads skriva en artikel om Anne Frank kände hon en omedelbar motvilja som hon inte riktigt kunde sätta fingret på.

Hon beslöt sig till slut för att skriva om Anne Frank-muséet i Amsterdam, där en ung judisk man som arbetade där förbjudits att ha på sig sin kippa under 2018. Han lade in en klagan och sex månader senare meddelade muséets styrelse att han skulle tillåtas ha den på sig. Det tog alltså ett Förintelsemuséum ett halvår att komma fram till att det inte borde tvinga en jude som arbetade där att gömma sin identitet. Det var bland annat detta som gav Horn intrycket av att folk älskar döda judar, men inte så mycket levande sådana, vilket senare också gav upphov till hennes bok People Love Dead Jews publicerad 2021.

Horn anser att judar idag endast respekteras när de antingen döljer sin identitet eller är maktlösa. Med maktlösa menas döda eller utan politisk makt. Varje enskild jude som har någon makt alls, den typ av makt som skulle anses normal för en icke-judisk individ, ses ofta som ett hot och ger upphov till konspirationsteorier om att judar har för mycket makt.

Hon nämner också att kulturellt kristna (oavsett om de är religiösa eller inte) omedvetet kan uppleva att det på något sätt känns bra eller renande att bry sig om Förintelsen. Att en jude mördas och dör för ens synder känns till och med bekant på något vis.

Förintelseundervisning instrumentaliseras också ibland genom att man framför allmänna budskap om att vara tolerant mot andra istället för att lära ut vad som kännetecknar just denna slags förföljelse. Även om avsikten är god kan att tala om Förintelsen, i undervisningssammanhang eller i andra syften, därför bli något folk i samhällen med en kristen historia gör delvis för att själva må bra eller för att sprida allmänna riktlinjer för socialt beteende. Detta istället för att aktivt förebygga nya förföljelser av judar, samt skydda samhället från autoritära ideologier som söker krossa oliktänkande eller undergräver utrymmen för debatt och ifrågasättande.

Om vi ska ha en meningsfull Förintelseundervisning angående nazisternas mål att utrota, inte bara judar (och andra utsatta grupper) utan även judendomen i sig, måste Förintelsen placeras i sin kontext. För att undervisningen ska ha kraft att förebygga behöver elever ta med sig information som tillåter mönsterigenkänning.

Nästa steg skulle sedan kunna bli att inkludera judisk historia i ordinarie historieundervisning angående åtminstone Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Andra minoriteters historia skulle kunna läras ut i större utsträckning likaså. Just minoriteters historia utelämnas ofta och glöms bort medan majoritetsbefolkningars perspektiv och upplevelse av historien förmedlas. Att lära ut judisk historia skulle sannolikt bidra till både en större kunskapsrikedom hos elever och ett robustare immunförsvar mot auktoritära krafter i samhället.

Karin Florman

Lärare och författare