President Volodymyr Zelenskyj byter ut premiärminister Denis Shmyhal mot ekonomiminister Julija Svyrydenko efter rekordlånga 5,5 år. Regeringsskiftet sker trots kriget för att stärka USA-samarbetet och ge politiken en omstart.
Nyheter om möjlig avgång för regeringen (även kallad ”Kabmin” som förkortning, så kallas den ukrainska regeringen) är ett bekant fenomen i Ukraina. Precis som i den gamla sovjetiska komedin ”Ödets ironi” där karaktärerna enligt tradition varje år inför nyår badar bastu, dyker det i Ukraina varje sommar (eller ännu oftare) upp rykten och insiderinformation i media om att både premiärministern och hela regeringen snart kommer att bytas ut. Detta har länge blivit en ukrainsk politisk tradition.
Den här gången ser situationen dock helt verklig ut. Varför beslutade man i Ukraina att plötsligt byta premiärminister och tillsammans med honom hela regeringens sammansättning? Varför är varje maktskifte ett potentiellt problem under krig? Vilka mål strävar Kiev efter? Låt oss reda ut dessa frågor.
Personalrotationer under krig – en överraskning för Ukraina
President Volodymyr Zelenskyj har redan föreslagit Julija Svyrydenko, som innehar posten som ekonomiminister i den nuvarande regeringen, att leda den nya regeringen. Hon kommer att ersätta den främste ”politiska överlevaren” inom den ukrainska exekutiva makten – Denys Shmyhal.
Han har för övrigt innehaft premiärministerposten sedan mars 2020, det vill säga omkring 5,5 år. Detta är ett absolut rekord för hela den ukrainska politiken sedan självständigheten 1991. Den 15 juli skrev Shmyhal officiellt under sin avskedsansökan.
Expertkommentatoerna fortfarande har dock frågor kring den formella proceduren. Under krigstillstånd kan den nuvarande regeringens befogenheter inte upphöra, vilket framgår av motsvarande lag. Emelletrid finns det i den ukrainska konstitutionen särskilda bestämmelser som gör det möjligt att kringgå detta hinder.
Dessutom ska initiativet till utnämning komma från parlamentet. Detta är också en norm i ukrainsk rätt: parlamentet nominerar kandidaten, sedan bekräftar presidenten den och lägger fram den igen för parlamentet för omröstning. Den här gången förklarade Zelenskyj direkt att det var han som föreslog Julija Svyrydenko för posten som regeringschef.
Det finns dock praktiskt taget inga tvivel om att allt kommer att formaliseras juridiskt korrekt. Och inom kort kommer Ukraina – ganska oväntat – att få en ny regering.
Varför byta ministerråd under krig: tre orsaker
Varför beslutade den ukrainska makten att ta sådana radikala personalbeslut? För närvarande kan man identifiera tre nyckelorsaker.
För det första, genomförandet av resursavtalet med USA. Direkt efter undertecknandet av överenskommelserna med Washington angående naturresurser hävdade ukrainska experter att för ett effektivt fungerande av detta avtals mekanismer kan det krävas en förnyelse av regeringen. I detta sammanhang framstår fru Svyrydenkos figur som mer logisk än Shmyhal, som associeras med ukrainska storföretag och ”klassiskt” premiärministerskap från tiden före det fullskaliga kriget.
Från höger ses Ukrainas dåvarande premiärminister Denys Shmyhal, hans tilltänkta efterträdare vice premiärminister och ekonomiminsiter Julija Svyrydenko samt Ukrainas utrikesminister Andrij Sybiha på plats i det ukrainska parlamentet innan omröstningen om att ratificera mineralavtalet mellan Ukraina och USA torsdagen den 8 maj 2025. Foto: AP Photo/Vadym Sarakhan
För det andra, förstärkning av presidentkansliets maktvertikal och intern kamp mellan eliter. Enligt mediuppgifter har Svyrydenko nära arbetsrelationer med presidentkansliets chef Andrij Jermak. Om detta verkligen stämmer, skulle hennes utnämning till premiärminister avsevärt stärka Andrij Jermaks inflytande och omfördela de politiska balanserna inom makten till hans fördel.
För det tredje har omstart av den exekutiva makten i Ukraina ofta använts under fredstid som en politisk teknik: ett sätt att minska spänningar i samhället. Omfattande personalförnyelser av ministerrådet kan skapa en illusion hos allmänheten om förnyelse och aktivering av den politiska processen. Detta gör det också möjligt att skylla nuvarande problem – från ekonomiska svårigheter till korruptionsskandaler – på det föregående teamet.
Hur effektiva dessa steg blir är en öppen fråga. Å ena sidan kan omstarten vitalisera det ukrainska politiska rummet som befinner sig i stagnation mot bakgrund av kriget. Å andra sidan förblir regeringen idag i betydande grad ett tekniskt organ utan egen politisk subjektivitet. Därför är det inte möjligt att förvänta sig några drastiska förändringar i statens styrning eller förbättring av medborgarnas livskvalitet, åtminstone inte på kort sikt.
