LONDON. Tre saker tycks de flesta vara överens om när det gäller covid-19:s ekonomiska effekter. För det första står den utvecklade världen på randen till en svår nedgång. För det andra kommer vi inte automatiskt att få en V-formad återhämtning. Och för det tredje kommer stater under överskådlig tid därför tvingas “ge stöd” åt inhemska ekonomier. Men trots denna konsensus har man inte grubblat särskilt mycket på hur de privata företagens utdragna beroende av statsstöd kommer att påverka relationen mellan staten och den kapitalistiska ekonomin.

I vägen för den sortens tankar ligger särskilt den djupt liggande föreställningen att staten inte bör lägga sig i långsiktig fördelning av kapital. Men denna vanföreställning bygger på en alldeles för enkel logik. Och nästan alltid leder resonemanget till samma slutsats: att praktiskt taget alla investeringsbeslut bör överlämnas till den privata sektorn.

Men argumentet för undanträngning är både teoretiskt och empiriskt falskt. För det första utgår det från att alla resurser i en ekonomi utnyttjas fullt ut. 

Två områden brukar undantas. Det är allmänt accepterat att “offentliga” tillgångar – exempelvis gatubelysning, som inte ger några incitament för privata företag – och “essentiella” tillgångar – exempelvis militären – måste kontrolleras av staten. I alla andra sammanhang, lyder argumentet, bör staten tillåta privata företag att välja investeringsprojekt som ligger i linje med individuella konsumenters preferenser. Om staten skulle låta sina egna val ersätta den sortens rationella, marknadsstyrda allokeringar, då skulle den “tränga undan” värdefulla verksamheter, “satsa på förlorare” och dämpa tillväxten.

Att modellen med privata investeringar styrda av finansoligarker, med ständiga bubblor och krascher, skulle vara överlägset effektivt är inte helt uppenbart.

Men argumentet för undanträngning är både teoretiskt och empiriskt falskt. För det första utgår det från att alla resurser i en ekonomi utnyttjas fullt ut. Faktum är att flertalet marknadsekonomier normalt uppvisar undersysselsättning och överskott av kapacitet, vilket innebär att offentliga investeringar kan “tvinga fram” resurser som annars skulle ha legat passiva. Detta var nyckelargumentet hos John Maynard Keynes, och det kan inte nog betonas. Att modellen med privata investeringar styrda av finansoligarker, med ständiga bubblor och krascher, skulle vara överlägset effektivt är inte helt uppenbart.

Staten kan uppmuntra privata investeringar

För det andra, staten har i praktiken alltid intagit en ledande roll vid fördelning av kapital. Antingen genom direkta, egna investeringar (däribland det mesta av 1800-talets järnvägar) eller genom att medvetet ha uppmuntrat vissa former av privata investeringar.

Exempelvis blev Toyota med hjälp av protektionism och statssubventioner en globalt ledande biltillverkare från 1960-talet och framåt, efter att ha grundats som producent av textilmaskiner. Inte heller Silicon Valley nådde sina framgångar bara tack vare djärva riskkapitalister eller små garageföretag fredade från statlig inblandning. Flertalet stora, tekniska genombrott under det senaste halvseklet, allt från internet till nanoteknologi, har finansierats av statliga myndigheter. Privata företag har gett sig in i leken först när avkastningen varit inom synbart räckhåll. Dessutom har vi Kina, vars ekonomiska uppgång i dag framstår som himmelriket för statsstyrd utveckling. 

Vi kan såklart aldrig bevisa att ett land kommer att göra bättre investeringar om staten lägger sig i processen. Dessutom har staten i många länder saknat kapacitet att få sina offentliga investeringar att fungera. 

Stater har vidare ofta gripit in för att rädda vacklande storföretag från följderna av deras egna dumheter, eller oväntade chocker, med 2008 års räddningspaket för bankväsendet som det färskaste exemplet. Men dessa insatser har sällan lett till konstruktivt institutionsbyggande; staterna har snarare försökt återföra företagen till privat ägande så snart de åter gått med vinst.

Vi kan såklart aldrig bevisa att ett land kommer att göra bättre investeringar om staten lägger sig i processen. Dessutom har staten i många länder saknat kapacitet att få sina offentliga investeringar att fungera. Men ett exempel på statliga investeringar i industriföretag – det italienska förvaltningsbolaget Instituto per la riconstruzione industriale (IRI) – visar vad som krävs för att lyckas.

IRI grundades 1933 som en oavsiktlig följd av ett räddningspaket för Italiens tre största banker. De stod på randen till kollaps efter den stora depressionen. Det stod snart klart att bankernas balansräkningar inte kunde räddas så länge det hundratal företag där bankerna var delägare inte fick hjälp med sin lönsamhet. Men till detta saknades privat kapital. Genom IRI kom staten att bli ägare till landets största industrikomplex, för att med tiden äga 21,5 procent av Italiens noterade aktiebolag.

Fördelar och nackdelar med offentliga investeringar

IRI:s “tre liv” belyser fördelarna och de potentiella nackdelarna med offentliga investeringar. Under resten av 1930-talet återhämtade sig företagen i IRI:s portfölj under ledning av den antifascistiske affärsmannen och statistikern Alberto Beneduce, som Benito Mussolini klokt nog utsett till förvaltningsbolagets förste styrelseordförande. Fascistsystemet tillät inte att vänskapskorruption påverkade IRI:s investeringsbeslut.

IRI hade en andra framgångsperiod omedelbart efter andra världskriget. Den teknokratiska tradition som ärvts från 1930-talet fortsatte att hålla politiken på armlängds avstånd. IRI banade väg för efterkrigs-Italiens återuppbyggnad och ekonomiska under, väl beskrivet av Laurie Macfarlane och Simone Gasperin vid UCL Institute for Innovation and Public Purpose. Under denna period stod IRI:s företag för omkring hälften av Italiens stålproduktion och erbjöd den livsviktiga maskinindustrisektorn (där IRI ägde mer än en fjärdedel av produktionen) högkvalitativt stål till låga priser. På liknande sätt gav förvaltningsbolagets fraktföretag en välbehövlig knuff åt de hamnar man också ägde. På 1960-talet byggde IRI dessutom Italiens motorvägar och telefonnät och utvecklade statliga flygbolaget Alitalia.

Men sagan fick inget lyckligt slut. På 1970-talet växte IRI:s förluster till följd av stora investeringar i sektorer på tillbakagång, framför allt stål.

IRI kom dessutom att bli ledande nationellt och inte sällan i Europa inom rymdindustri, mikroelektronik, högteknologiskt ingenjörskap och teknik för telekommunikation. “Det som kom att kallas för ’IRI-formeln’, skriver Macfarlane och Gasperin, “innebar för vissa företag en blandning av privat och offentligt ägande.”

Men sagan fick inget lyckligt slut. På 1970-talet växte IRI:s förluster till följd av stora investeringar i sektorer på tillbakagång, framför allt stål. Alldeles oavsett orsakerna till nedgången kom IRI att i allt högre grad passa in i den nyliberala nidbilden av statliga företag som ineffektiva och korrupta. Dess tillgångar såldes efter hand för att betala växande skulder och 2002 lades företaget slutligen ned.

Vi bör dock fundera allvarligt på saken och inte lägga oss platt för nyliberalismens dogmer.

IRI:s blandade resultat leder till den centrala frågan hur den sortens statliga institutioner kan nå framgång. Svaret måste vara att de ska ges ett omfattande mandat som återspeglar accepterade, nationella mål. Samtidigt måste deras kommersiella beslut skyddas från politisk klåfingrighet.

Det är lättare sagt än gjort. Vi bör dock fundera allvarligt på saken och inte lägga oss platt för nyliberalismens dogmer. Ett marknadsdrivet ekonomiskt system utan politiskt ansvar, som med jämna mellanrum kraschar, är helt enkelt för farligt.

Robert Skidelsky är medlem av brittiska överhuset och professor emeritus i nationalekonomi vid Warwick University. Han har skrivit John Maynard Keynes biografi i tre band. Han inledde sin politiska karriär i Labour för att sedan bli det konservativa partiets talesman i finansfrågor i överhuset innan han tvingades lämna partiet på grund av sitt motstånd mot Natos ingripande i Kosovo 1999. 

Översättning: Bulletin

Copyright: Project syndicate