Ledarsidan välkomnar Torbjörn Fagerström, professor emeritus i teoretisk ekologi, som fast kolumnist. Hans första kolumn publiceras i dag och han återkommer därefter var tredje vecka. Här berättar han om rådande trender som han är kritisk till och sin syn på universitetens roll.
Välkommen som kolumnist, Torbjörn Fagerström! Hur skulle du beskriva dig själv?
Tack – det är väldigt hedrande och jag är både lite mallig och lite nervös inför uppdraget. Bäst beskrivs jag kanske ungefär som Karlsson på taket, det vill säga som en lagom tjock man i sina bästa år. Det kan tilläggas att jag är fågelskådare, körsångare, biodlare, skogsbrukare på deltid, gift med Malin och har två egna barn och två bonusbarn som alla är vuxna.
Annars är jag en pensionerad professor som är ganska aktiv i samhällsdebatten. Mitt ämne – teoretisk ekologi – ligger i gränslandet mellan matematik och biologi, och min professur i Lund var den första i landet. Det innebar att jag fick ansvaret att bygga upp institutionen från grunden vilket var väldigt roligt. I slutet av mina aktiva år provade jag även på mer strategiska uppgifter, till exempel som prorektor vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Vilka frågor intresserar dig?
Jag är allmänt intresserad av samhällsfrågor, även om jag aldrig har varit politiskt aktiv. Som kolumnist kommer jag nog främst att dyka ner i de delvis grumliga vattnen där forskning inom biologi/jordbruk/skogsbruk möter samhället. Där finns det många missförstånd (eller avsiktligt felutnyttjande) av forskningens resultat från det övriga samhällets sida, men också universitetsforskare som glömmer bort vad det är för uppdrag man har när man arbetar på ett universitet. Jag är också störd över frånvaron av granskande journalistik (med vissa lysande undantag vill jag tillägga) inom dessa områden.
Du har under åren ifrågasatt trendiga åsikter som saknar stöd i vetenskapen. Vilka rådande trender är du kritisk till?
På ett övergripande plan är jag kritisk till den relativisering av kunskap som har varit på modet en längre tid, samt hela paletten av följdverkningar av den ideologin inom till exempel skolan. Inom mina ämnen är jag kritisk till den trend som har rått så länge jag kan minnas, och som aldrig tycks ta slut. Det är föreställningen att allt går åt helvete – att bina försvinner, att jordarna utarmas, att haven dör – och att detta är den ekonomiska tillväxtens fel. Jag är förvånad att det är så få som vågar sjunga vetenskapens, innovationernas och tillväxtens lov när det gäller att komma till rätta med miljö- och resursproblemen. Och att det är så få som vågar stå upp mot det politiskt korrekta och journalistiskt anslående. Jag tror till exempel att många forskare vet att talet om bidöd är betydligt överdrivet. Men ingen säger något.
I en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie skrev du att det finns "en besvärande tolerans vid universiteten gentemot grön aktivism, särskilt tydlig på jordbruksområdet". Du uppmanade även yngre forskare att ta mer plats i debatten. Hur yttrar sig den gröna aktivismen och varför behöver forskare höras mer i debatten?
Jag tycker att aktivism är ett ökande problem på många håll i samhället. Det har ju skrivits en hel del om tjänstemän på länsstyrelser som har svårt att hålla isär sitt tjänstemannansvar och sitt privata miljöengagemang. Universiteten ska vara en bastion för sanningssökande och kritisk reflektion – det låter kanske högtravande, men så är det faktiskt. Det är universitetens raison d'être i ett öppet samhälle, vid sidan av utbildning (som ska vara på vetenskaplig grund). Det är svårt nog att leva upp till det uppdraget redan därför att forskare förstås påverkas av egna värderingar och preferenser, när det gäller val av problem, perspektiv, metoder och tolkningar. Men det blir ju inte bättre om man inte ens försöker att minimera inflytandet från egna värderingar.
När det gäller ”mina” ämnen kan en forskarutbildad person arbeta till exempel på Naturvårdsverket, i en miljöorganisation, på ett departement, eller på ett universitet. Det är viktigt att man förstår att man har olika hattar på sig på dessa olika jobb. Där brister det en hel del i dag.
Visst tycker jag att både yngre och äldre forskare ska ta mera plats i debatten. Det behövs för att föra fram ett vetenskapligt förhållningssätt. Det behövs också för att visa på problemen med en alltför blind tro på forskare och forskningsresultat. Men, ironiskt nog, handlar min första kolumn om min egen tvekan inför att alltid ”ta debatten”. Ibland kanske vi som forskare ska låta bli att väcka en sovande björn.
