Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Förra hösten antog mötet ett uttalande om ”kyrkans roll i det offentliga rummet”.

När jag läser det blir jag som kyrkomedlem lite sorgsen. Är det här alltså det som kristendomens största bärare i Sverige vill bland människor, i det offentliga rummet?

Det börjar bra. Första punkten nämner Gud och Kristus som anledningar till att man vill verka i det offentliga rummet. Resten skulle däremot kunna komma från vilken välgörenhetsorganisation som helst. Det är samma klyschor som förekommer överallt i politiken och på alla andra ställen där de följer den politiskt korrekta vägen – vilket är många ställen idag.

Fred, öppenhet, rättvisa, inkludering, alla människors lika värde, delaktighet. Begreppen utgör besvärjelser för nutidens ”politiska religion”.

Man kan undra vad dessa ord ens betyder i praktiken, när de kommer från en kyrka. Vad betyder till exempel ”rättvisa”? För vem och när? Angående delaktighet inom kyrkan: står verkligen kyrkan för det självt, när oliktänkande präster manövreras ut?

På temat ”öppenhet” har höga kyrkoföreträdare skrivit debattartiklar där de propagerar för öppna gränser till Sverige. När vi snabbt ökar mängden människor med mycket tydligt intolerant inställning till andra, hur ska det leda till de andra fina orden som framhävs: fred och inkludering? Hur ska det ens gå för kristendomen? Vi har sett vad som händer kristna i Mellanöstern och Afrika. De rensas ut, fördrivs och dödas. Att kunna få välja att vara kristen är verkligen inte alla förunnat.

Inte ens ett fint begrepp som ”demokrati” har en självklar plats i sammanhanget. En tro är inte allt på en gång. En troslära har en botten, en teologi, som är mer beständig än en daglig omröstning i en beslutande församling.

Att ”mod” nämns som ledord i texten blir således tragikomiskt. Kyrkan visar med denna text att de snarare står för motsatsen – de följer strömmen.

Det är som om Svenska kyrkan aldrig har skilts från staten och politiken. Och det har den ju inte heller! De som valts till kyrkomötet och till kyrkans övriga beslutande församlingar har till stor del partipolitisk koppling (drygt 70 procent av ledamöterna i kyrkomötet, då även de bredare politiska nomineringsgrupperna räknas in, så som ”Fria liberaler i Svenska kyrkan”).

Hur borde texten ha sett ut i stället då? Kanske den borde ha speglat det som gör kyrkan unik? Visa att det handlar om en kristen tro och kyrka med en 1000-årig historia i landet. Men det viktigaste av allt är att den borde ha gett uttryck för en orubblig vilja att stå upp för och sprida den kristna tron till samhället och världen.

Nu ska man komma ihåg att Svenska kyrkan är betydligt större än dess valda partipolitiska representanter. Men just det är det dystra, att partipolitikens ”infestation” av kyrkan har flyttat fokus från det positiva som kyrkan är och gör runt om i landet.

I höst är det kyrkoval igen och vi medlemmar kan säga vårt. Det vi borde rösta för är att kyrkan får bli kyrka igen och inte politikernas verktyg.

Josefin Utas är med i nomineringsgruppen Frimodig kyrka, som ställer upp i kyrkovalet.