När svenska folket röstade ja till EU levde de flesta i tron att det vi röstade om var ett mellanstatligt samarbete för frihandel och fri rörlighet, det vill säga som vi uppfattade EG.

Men året innan hade Maastrichtfördraget antagits och stakat ut en ny väg, mot en politisk union med starka överstatliga inslag och tydliga drag av en federal stat.

Som koncept behöver en federal stat inte vara fel. Men det bygger på att beslut fattas på lägsta möjliga nivå, så nära de berörda medborgarna som möjligt och med hänsyn till lokala förutsättningar.

Det är inte vad vi fått. Istället överförs makt från medborgare, marknad och civilsamhället till politiken; från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda eurokrater.

Dessutom överförs ständigt pengar från skattebetalare i länder med ordnad ekonomi till länder med en mer omdömeslös finanspolitik, nu senast i det kontroversiella och gigantiska paketet för post-corona-stöd.

Centralstyrning är problematisk. Den tränger undan samhällets lokala, spontana ordning och utveckling. Ju fler beslut som centraliseras, desto mer av den kunskap som finns utspridd bland människor i samhället går förlorad. Den skapar ”single points of failure”. Och den leder till ett demokratiskt underskott.

Det som en gång gjorde Europa framgångsrikt var dess mångfald. Man gjorde på olika sätt i olika länder, lärde sig av varandra och det fanns en institutionell konkurrens. Beslut fattades närmare verkligheten. Nu förväntas vi istället ha enhetliga regler och göra på samma sätt i hela EU. Man kan fråga sig vad som överhuvudtaget är vitsen med fri rörlighet om allt skall vara likadant överallt.

Viss samordning är naturligtvis önskvärd. Det kan till exempel handla om att underlätta handel över gränserna. Friheten att studera, jobba eller pensionera sig i ett annat EU-land kräver vissa regler. Det europeiska sjukvårdskortet underlättar den fria rörligheten. Men allt detta hade gått att ordna genom mellanstatligt samarbete.

Ett problem är att EU ofta går in i gemensamma projekt utan vare sig eftertanke eller någon fungerande plan. Att till exempel sjösätta en gemensam migrationspolitik kräver att man först vet hur det skall gå till rent praktiskt samt att det finns en fungerande yttre gräns. På båda dessa punkter har EU istället satt kärran framför hästen.

Samma sak gäller den gemensamma valutan, euron. Att ha samma pris på pengar i väsensskilda ekonomier skapar problem. Sammanhållna valutaområden kräver ofta överföring av pengar från ekonomiskt starka områden till svaga. Dessutom tar den gemensamma valutan bort en viktig mätare på tillståndet i ett lands ekonomi, nämligen valutakursen.

För att den gemensamma valutan skall kunna fungera krävs även en fiskal union, aktiv omfördelning samt att de medverkande ländernas ekonomier går i takt. Vilket i så fall berövar medlemsstaterna kontrollen över deras respektive ekonomier.

Så det kommer knappast att ske. Vilket gör euro-krisen permanent. Som vi redan sett kan detta även drabba icke-euro-länder som Sverige.

Eller titta på det område som jag specialiserat mig på – internets frihet, medborgarrätt och övervakning. Här gör EU just nu framstötar på samtliga fronter för att utöka sin makt.

Inom kort kommer en bulgarisk eller fransk åklagare att kunna stänga ner en webbsida i Sverige, utan att fråga någon om lov. Vi kommer att få statligt godkända ordningsmän på internet – med direktlinje till sociala mediers abuse-avdelningar. Europol utökar sitt mandat till att även omfatta desinformation, vem som nu skall definiera sådan. EU inför nätcensur för åsikter och uppladdningsfilter som kontrollerar så att du inte publicerar något olämpligt. Man gör karottunderlägg av rätten till privatliv.

Allt detta kommer från EU. Ett EU som för övrigt gör sitt yttersta för att kringgå EU-domstolens förbud mot urskillningslös övervakning av alla människors alla kommunikationer, utan misstanke. Ett EU som genom något slags organisatorisk osmos håller på att suga till sig makten över säkerhetsfrågorna från medlemsstaterna.

EU-systemets arrogans och dess demokratiska underskott är verkliga problem. Tro mig, jag har sett det inifrån. EU:s ledare lever i en bubbla, fjärran från de medborgare de styr över. De skapar grandiosa men naiva visioner som ofta faller pladask. De har noll förståelse för hur människor och samhället fungerar. De är vår tids härskande klass.

Stora system drabbas ofta av problem. Stora system som styrs av politiker och byråkrater drabbas extra hårt. Allt politiken har att erbjuda är mer politik till dess att allt är politik. Och i centraliserade maktsystem räcker det med att någon har en dålig dag på jobbet för att det skall drabba hela befolkningen. Vi har sett det förr.

EU borde renodlas till ett mellanstatligt samarbete för fri handel och fri rörlighet. Med ländernas olikheter som något positivt och värdefullt. Men jag misstänker det är för sent. Om inte folket säger till.

Henrik Alexandersson är frihetlig debattör och skribent bosatt i Berlin
Twitter: @HAX