Frågar man människor vilken plats de i första hand förknippar med Förintelsen är det högst troligt att de svarar Auschwitz. De tänker kanske på järnskylten över lägeringången. De tänker förmodligen också på infarten till Auschwitz-Birkenau: vakttornet med valvet och järnvägsspåren i förgrunden.

Lägernamnet Auschwitz-Birkenau har kommit att bli den främsta symbolen för Förintelsen. Auschwitz med sina huvud- och underläger samt filialer var det största lägerkomplex som nazityskarna byggde. Dess storlek och antalet människor, främst judar, som mördades i lägret står i en klass för sig. I Birkenau mördades judar från Frankrike, Belgien, Italien, Grekland, Norge, Jugoslavien, Nederländerna och Tyskland. Huvuddelen av de mördade var dock judar från Polen och Ungern. Utöver judar likviderades även cirka 75 000 icke-judiska polacker och drygt 20 000 romer med flera i detta enorma lägersystem. Den brokiga skaran av offer anses också motivera Auschwitz status som symbol för Förintelsen.

Men tittar man exempelvis närmare på rena dödssiffror så kommer förintelselägret Treblinka II inte långt efter Birkenau. I Treblinka mördades troligen uppemot 900 000 polska judar mellan juli 1942 och augusti 1943. I Birkenau hade gasningar av judar inletts våren 1942 och pågått fram till hösten 1944. Enligt beräkningar dödades minst 1,1 miljoner judar i Birkenau. Trots liknande dödssiffror har förintelselägret Treblinka, som var igång en kortare period än Birkenau, en perifer roll i minnet av Förintelsen. Förklaringen till detta måste sökas i en kombination av orsaker.

Före murens fall var det lägernamn som Dachau, Bergen-Belsen och kanske Buchenwald som Förintelsens minneskultur mer eller mindre kretsade kring, i alla fall i västra Europa. Auschwitz låg på fel sida av järnridån och var inte lika lättåtkomligt, varken emotionellt eller fysiskt. Därtill gjorde den polska kommunistiska regimen inga ansatser att framställa Birkenau som en särskild plats i Förintelsens historia. Judiska offer särskildes inte från andra eftersom det skulle störa den nationella historieskrivningen om polskt, icke-judiskt, lidande. I stället räknades de alla, av ideologiska skäl, som ”fascismens offer”. 

Efter 1988 påbörjades en mentalitetsförändring i Europa i synen på Auschwitz.  Den första March of the Living, som genomförs av judiska ungdomar från olika länder på plats i Auschwitz, ägde rum i mindre skala det året och efter murens definitiva fall växte den årliga ceremonin.  Ökad tillgänglighet var alltså en orsak till att Auschwitz sakteligen började inta en alltmer central plats i Förintelsens minneskultur. Ett annat skäl står att finna i populärkulturens sfär. I slutet av 1993 hade Steven Spielbergs film Schindlers list premiär och dess genomslag för att lyfta in Auschwitz i ett allmänt historiemedvetande världen över kan inte överskattas.

Lite i taget växte intresset för Auschwitz men i synnerhet för Förintelsen som helhet. I Sverige avslöjade undersökningar allvarliga kunskapsbrister bland ungdomar om Förintelsen och dåvarande statsministern Göran Persson utlovade en statlig informationskampanj som bland annat kom i formen av en skrift, Om detta må ni berätta. Samma år som skriften gavs ut, 1998, kom Göran Persson, Storbritanniens premiärminister Tony Blair och USA:s president Bill Clinton överens om att etablera en särskild kommitté med uppgiften att främja undervisning och forskning samt åminnelse av Förintelsen. Utkomsten blev en serie av internationella konferenser 2000–2005 i Stockholm med fokus på olika aspekter av Förintelsen. Den första i januari 2000, med politiska ledare från tiotals länder, prominenta överlevare, historiker och myndighetsföreträdare som medverkande, var en milstolpe i åtagandet att minnas Förintelsen. Någonting liknande hade aldrig skett tidigare. Framför allt i Sverige skulle kunskaper om Förintelsen användas i pedagogiska syften och i arbetet mot rasism, nationalism och intolerans. 

Auschwitz hade en uppenbar funktion i den här kontexten. Några år in på 2000-talet började allt fler skolor att förena klassrumsundervisning om Förintelsen med en resa till lägret. Sedan 2011 är undervisning om Förintelsen obligatorisk i grundskolan och i många kommuner anordnas årliga utbildningsresor till Auschwitz. 

Så vad symboliserar Auschwitz-Birkenau? Högst sannolikt har lägret inte samma betydelse för en judisk elev från Israel och en icke-judisk elev från Sverige. Något förenklat uttryckt är den ena där för att sörja, minnas och hedra de mördade medan den andra befinner sig i en slags utsträckning av sitt klassrum. Inhämtad kunskap och synerna av samlingar av skor, hår, resväskor med mera ska påminna eleverna om vikten av alla människors lika värde. Ett besök i Treblinka, där alla spåren efter förintelselägret undanröjdes av tyskarna, hade ur ett undervisningsperspektiv inte varit lika effektfullt.

Detta fokus på Auschwitz kan innebära att Förintelsen som helhet tolkas genom en enda plats. I undervisningen betonas säkerligen att merparten av Europas judar inte mördades i Birkenau. De hade utrotats i masskjutningar bakom östfronten av nazityska insatskommandon och lokala kollaboratörer eller dött av misshandel, hunger, sjukdomar och hårt arbete i getton och arbetsläger. Birkenau var heller inte platsen där två miljoner polska judar hade gasats och kremerats. Men detta är abstrakta uppgifter som sällan kan konkretiseras med hjälp av fysiska besök. Spåren efter renodlade förintelseläger som Bełżec, Chełmno, Sobibór och Treblinka är i princip borta.

Framväxten av Auschwitz som symbol för Förintelsen går hand i hand med lanseringen av Förintelsen som ”fundament i ett slags europeisk värdegrund” där nationellt betonade av det egna lidandet skulle ersättas av ett mer universellt synsätt, som professor Klas-Göran Karlsson har beskrivit det. Men detta betraktelsesätt kommer med ett pris. Förintelsens innebörd behöver utvidgas och ansvars- och skuldfrågan fördunklas. Vem som initierade, planerade och utförde det systematiska massmordet blir inte lika relevant längre. Alla är skyldiga. Vidare är det vanligt att romer, homosexuella och handikappade ställs upp bredvid utrotade judar. Genom att inkludera andra offer kan rangordning av lidande undvikas, vilket är lovvärt, men det försvårar precisering av det nazityska utrotningsprojektets ideologiska grund och dess praktiska genomförande. Men på så vis kan Förintelsen användas som ett generellt moraliskt ramverk. Eftersom olika grupper dödades i Auschwitz blir platsens symboliska värde än mer naturligt.

Tveklöst är Auschwitz och Birkenau ett kusligt monument över den tyska nazismens ondska. Det är ändå befogat att emellanåt reflektera över dess funktion i Förintelsens minneskultur och betydelse i ett allmänt historiemedvetande.

Artur Szulc är historiker och författare. Han har bland annat skrivit I skuggan av Auschwitz (Historiska media, 2016).