För någon som hyser ett intresse för historia är ”kyrkovalrörelsen” pinsam. Slogans som ”Jesus hade tyckt som oss”, ”Kyrkan ska vara opolitisk” eller ”för en kristen kyrka” (som om någon vill ha en hinduisk kyrka?) används till leda. Fikonspråket påminner lite om en – pre pandemin – valfri teambuildingdag där en padelspelande mellanchef har bestämt sig för att hyra in en hurtig och överbetald gästföreläsare.
Svenska kyrkan må vara skild från staten men ”skilsmässan” skedde på ett sådant sätt att den ungefär är lika politisk som 1164 när Uppsala upphöjdes till maktcentrum. Förvisso etablerades kristendomen i Sverige genom många individuella initiativ, men det dröjde en kort tid innan kungamakten insåg att den nya religionen kunde användas för att kommunicera ett budskap och utöva kontroll över vad som kommunicerades.
Läs även: Nu startar kyrkovalets förtidsröstning
Den röda tråden genom medeltiden var att kyrka och stat fungerade i symbios med varandra, med några brutala undantag. Som när ärkebiskop Gustav Trolle bröt med riksföreståndaren Sten Sture d. y., vilket kulminerade i Stockholms blodbad, där två biskopar avrättades. Resultatet var att Gustav Eriksson av Vasaätten kunde tillskansa sig makten och genom riksdagen i Västerås 1527 genomdriva reformationen i Sverige.
Kyrkan blev nu statens förlängda arm. Den gav oss mycket lovvärt, som folkbokföring och ökad läs- och skrivkunnighet. Anledningen till att Sverige är släktforskningens förlovade land är alla nitiska präster som genom seklerna präntat ner födelse- och dödsår. Kyrkan spelade en vital roll för att den lilla fattiga nationen i norr blev välorganiserad. Otaliga är de bypräster som uppmärksammat en pojke med läshuvud, som sedan fick läsa vidare vid universitet och påbörja klassresan, men också den starka sociala kontrollen.
Läs även: SD missade anmäla kandidater till kyrkovalet
I början av 1900-talet kom kyrkans roll att ifrågasättas av den gryende arbetarrörelsen i allians med liberaler. Talande är framtida statsminister Per Albin Hanssons ord om ”prästasatan” i ett brev till älskarinnan Sigrid Vestdahl. Men talande är också riksdagsledamoten Nancy Erikssons ord om att ”vi behöver prästerna” när Socialdemokraterna väl hade blivit ett statsbärande parti. Kort och gott var det bekvämt att ha tillgång kyrkan när du väl satt vid makten. Ett resonemang som många tidigare makthavare varmt hade applåderat.
År 2000 när kyrkan skildes från staten suckade den socialdemokratiske statsministern Göran Persson till kulturminister Marita Ulvskog om att hon nu genomfört den ”största förändringen sedan Gustav Vasa”. Men det blev inte någon skilsmässa. Tack vare kyrkomötet finns politiken kvar inom kyrkan och det har man sett i dem som innehaft ärkebiskopsstolen. Den mest infamösa torde vara KG Hammar som hade varit en lydig utövare av maktens röst även under Gustav Vasa. Det ser vi även i valrörelsen, där många partier som vanligt ställer upp under partipolitisk flagg eller, för att parafrasera den svenske reformatorn Olaus Petris översättning av Martin Luthers psalm, ”Ein feste Burg ist unser Gott”: Vår Gud är oss en politisk borg, han vill vårt inflytande säkra.
David Lindén är historiker och författare samt har varit ledarskribent i ett flertal svenska tidningar. Han har skrivit böcker om Stockholms blodbad, Karin Månsdotter, Hemming Gadh och Johan Skytte.
