Massflykten till Indien som uppstod när muslimerna erövrade det persiska riket ledde till att Indien fick en ny överklass – parsis. De är ättlingar till de persiska zoroastrier som flydde undan religiöst förtryck. Parsis är idag en liten men oerhört inflytelserik och omtyckt grupp som äger några av Indiens största företag. De bygger skolor och sjukhus och driver företag som Tata Motors. Varför lyckades indierna för 1400 år sedan med något som verkar omöjligt för andra samhällen?

Historien tar sin början på den indiska västkusten under 600-talet. I en liten by vid namn Sanjan i Gujarat anlände stora grupper zoroastriska perser från det fallna sassanidiska (persiska) riket. Muslimerna hade erövrat perserna, och många av de zoroastrier som inte ville konvertera till Islam började istället migrera till Indien i hopp om att få leva och få utöva sin tro utan repressalier.

Enligt den numera legendariska texten Qissa-i-Sanjan möttes de första migrationsströmmarna av den dåvarande hinduiske kungen Jadi Rana, som i sin skepsis höll upp ett stort glas fyllt till brädden med mjölk för att illustrera hur Gujarat redan var fullt. Perser svarade då med att strö en nypa socker i mjölken för att på så vis symbolisera att de hade som avsikt att berika samhället utan att få det att svämma över. Detta gjorde ett gott intryck på den indiska kungen som bestämde sig för att ge dem en chans.

Men först krävde Jadi Rana en grundlig genomgång över migranternas seder och bruk, och först efter långa utläggningar blev de beviljade asyl i landet. Bland annat med kraven att de la ner sina vapen, anpassade sin klädsel, avstod från att missionera och lärde sig det lokala språket. Vidare förväntade sig kungen total lojalitet och i händelse av krig skulle de strida på indiernas sida.

Det viktiga för perserna var att de kunde få utöva sin zoroastriska tro utan förföljelse och de hade därför heller inga invändningar och gick med på kungens krav. De blev i praktiken en egen kast i det indiska kastsystemet och har sedan dess varit en naturlig del av Indiens demografi.

De finns alltså än idag. De ättlingar som kallas för “parsis” är en mycket liten, men välkänd, och framförallt väldigt framgångsrik minoritet. Trots att de bara är 0,005 procent av Indiens befolkning så tillhör de den ekonomiska eliten och flera av Indiens största företag ägs av parsis. De är kända för sina filantropiska gärningar och sitt hederliga levnadssätt och har därför blivit en respekterad grupp som numera är utspridd över hela Indien.

Qissa-i-Sanjan må vara en poetisk text skriven i slutet på 1500-talet i syfte att skapa en mytbildning kring zoroastriernas historia, och även om delar av den inte går att bevisa så är den enligt indiska historiker åtminstone delvis sann. Det stämmer att stora migrationsströmmar anlände till Indien efter att muslimerna erövrade Persien, och med facit i hand så har de framgångsrikt etablerat sig i det indiska samhället. Framförallt har berättelsen stor betydelse för den parsiminoritet som bor i Indien och än idag lever efter dess principer. För dem är berättelsen sann.

Men varför gick det så bra för de persiska migranterna? Enligt de två indiska historikerna Mani Kamerkar och Soonu Dhunjisha var perserna knappast främlingar på den indiska kontinenten och tidigare handelsrelationer bidrog troligen att det fanns välvilja från bägge håll. Perserna åtog sig yrken som efterfrågades utan att konkurrera ut lokalbefolkningen, och var noggranna med att lägga vikt vid de gemensamma nämnare som gick att finna mellan hinduisk och zoroastrisk tradition. Detta gjorde att den indiska lokalbefolkningen kunde känna sig trygg med sina nya grannar.

Välvilja och produktivitet är naturligtvis viktigt, men en kanske ännu viktigare komponent var att perserna var redo att överge delar av sin kultur för att kunna leva i harmoni med sitt nya värdfolk. De behöll sina tempel och sina religiösa traditioner men gav upp sitt språk och anpassade sin klädsel enligt gujaratitraditioner. De höll sin religion för sig själva – än idag vägrar parsis att låta icke-parsis konvertera till zoroastrisk tro - och när männen dessutom svor att vara lojala till kungen är det inte så svårt att förstå framgångssagan. Det kan verka främmande i dagens Sverige, men parsis är idag stolta över sin persiska historia såväl som sin roll i det indiska samhället. Det faktum att de inte längre pratar persiska och att de har assimilerats in i indisk kultur är inget de sörjer, istället ser de det som en naturlig förutsättning för samexistens.

Denna solskenshistoria står i stark kontrast till hur det svenska samhället har hanterat migrationen. Sedan 1975 beslutade den svenska riksdagen för att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle där invandrarna själva får bestämma i vilken utsträckning de skall integreras i samhället. Resultatet talar förvisso sitt tydliga språk, men för att vara rättvis så bör vi ändå komma ihåg att Sverige har varit en etniskt homogen demokrati där kungen enbart har en symbolisk betydelse, medan Gujarat var en monarki där de etniska gruppernas frihet dikterades av en envåldshärskare.

Allt fler i dagens Sverige börjar ifrågasätta om mångkultur verkligen kan fungera, och om invandring inte är dömt att leda till splittring och brottslighet. Men många andra samhällen har också varit mångkulturella imperier, till exempel Rom. Den tiden må vara förbi, men idag finns det också auktoritära samhällen som Singapore som lyckats väl med den tvångsblandning som en del av våra politiker verkar ha sneglat på. Men hur många demokratiska nationalstater har lyckats? Hur upprätthåller man ett tillitssamhälle mellan olika kulturer?

Det är nog varken det Romerska imperiet eller Singapore som är modellen, utan USA. Men trots sin framgång som ett mångkulturellt land uppbyggt av invandrare, så är det också ett land med obefintlig välfärd, hög brottslighet och där andra tillägget i konstitutionen ger medborgare rätten att bära vapen. Det är knappast sinnebilden av ett tillitssamhälle, och är dessutom en federal republik.

Men mellan den amerikanska drömmen, Singapores auktoritära tvångsblandning och imperiers naturligt förekommande mångkultur så glöms historien om parsernas ofattbara succé i Indien.

Även om olikheterna mellan 600-talets Indien och 2000-talets Sverige är väldigt stora, så finns det möjligen ändå en och annan lärdom att ta med sig; den ömsesidiga viljan att samexistera är viktig, men så är även vikten av att vara tidig och tydlig med vilka krav och förväntningar de nyanlända måste anpassa sig till. Vi vet inte mycket om den dåvarande kungen Jadi Rana, men om man utgår ifrån berättelsen i Qissa-i-Sanjan så var han realistisk och pragmatisk i sitt förhållningssätt till migrationsströmmarna från Persien, och mån om att det inte skulle uppstå spänningar och splittring.

Sverige har som bekant varken varit tidiga eller tydliga med krav och förväntningar, men kanske finns det fortfarande tid att formulera ett socialt protokoll som alla i Sverige måste anpassa sig till. Frågan är om viljan finns.

Mosa Mazroui-Sebdani

Systemutvecklare och debattör

Följ Mosa på X HÄR.