In från Rockaway Beach

Den snötäckta sandstranden vid Rockaway Beach
             sköljer upp sina bränningar
                                                          av vitt ljus
över den väldiga vindrutan
 

Motorns osynliga feber
             brinner brinner under våra fötter
 

Från högtalaren mellan oss
             skriker den döda rocksångerskans
                                                            såriga röst, täcker
varje vrå av tystnaden
             som isen täcker insjön vi passerar,
                                                            ett fastfruset öra
tryckt mot mörka vattens rörelser
             under den tunna blåsten
 

Du pekar på Brooklyn-brons
          hastigt framskymtande silhuett,
som ett upplyst altare mot natten
 

”Se så tyst det är i världen”
 

Någon har flyttat broarna
          närmare himlen i natt
De höga brospannen
           fäster i stjärnorna
högt över East Rivers
                   strömmande vatten

(Ur En poets bekännelser, 1984)
 

                                 *

Det jag minns av fjärde juli
 

Det blev mycket varmt den dagen.
Nationaldagen.
Det väntade åskregnet ville inte falla.
Den tryckande, fuktiga julihettan
pressade människor och maskiner
hårdare ner mot den ångande asfalten.
Sönderslagna vattenposter
sprutade sitt svalkande, välsignade vig-
                                                     vatten
utanför baptistkyrkan på Etthundratjugo-
                                        åttonde gatan.
Nationaldag. Självständighetsdag. Polis-
hästar, parader – och eldslukarens
svettblanka örring blixtrar i de fräsande
                                                  lågorna
vid Frihetsmonumentet.
 

Utsträckt i det torra, redan gulnade gräset
under en lönn i Central Park
ser jag henne komma åkande bortifrån Femte
                                                         Avenyn;
kanske fjorton, med det långa ljusa håret
gnistrande i solen
i takt med rullskridskornas saxande skär
på den dammande grusgången. Skolväskan
nonchalant slängd över axeln, som om
hela staden rymdes där och tillhörde bara henne,
och jorden var en stor färggrann boll
som kom rullande emot henne
och som hon utan att tappa balansen
sparkade tillbaka
till de lekande barnen på gräset intill.
Utan att ta notis om kamraterna  
– som av tröjorna att döma gick i
samma skola – åker hon med stolta
självmedvetna rörelser
några varv med de andra på den ovala
                                   rullskridskobanan,
där de två stora radioapparaterna
dunkande sveper den lummiga parken
i glittrande neon
och storstadsnattens trånsjuka längtan.
Fri att åka där en stund,
fri att ge sig av igen
som om hon aldrig varit där
och utan något tecken till avsked.
                            Och lika plötsligt
som hon dykt upp,
lika plötsligt fångar hon i flykten väskan
hon kastat ifrån sig på marken
och försvinner bort mot parkgrinden… 
 

Det var innan fyrverkerierna hade börjat.
Det var ännu långt till den femte juli.
En gång var det den fjärde juli 1776.
                                Och kanske vaknar
en gång en gammal rynkig gumma
en gråkall vintermorgon
och minns en rullskridskobana
och en sliten skolväska som luktade läder
i en park en het sommardag, en dag
då det utlovade åskvädret aldrig bröt ut.
                                Och kanske en förnimmelse
av något viktigt hon glömt
eller aldrig känt; som när en
plötslig eller oförklarlig känsla
                           av frihet
utan orsak bryter fram, en känsla
som man inte vet varifrån den kommer
eller varför den lika snabbt
                          ger sig av igen…
 

Amerika (Del 5)

När Kafka första gången
kom till New York
 

kastade han sig huvudstupa in i
den ångestgula taxi som var beställd
 

för hans räkning utanför Kennedyflyg-
platsen. ”Chelsea Hotel”, viskade han fram
 

med tunn, osäker röst som inte kunde dölja
nervositeten, medan han satte sig tillrätta
 

bredvid den ondskefullt grinande chauffören.
Påföljande morgon stötte han ”av en händelse”
 

ihop med en okänd hotellstäderska utanför
rumsdörren. Med ett hånfullt ansiktsuttryck
 

överlämnade hon ett expressbrev till honom.
Brevet kom från fadern som önskade sin son
 

lycka till i den nya världen. Där stod också
en adress, noggrant understruken, till en mys-
 

tisk spåkvinna i Spanish Harlem. Kafka gav sig
genast åstad, men osäker som han var om vägen
 

förirrade han sig in i Bowerys slum. I ett gat-
hörn snubblade han på ett fyllo som låg orörlig
 

med slutna ögon på en sönderriven madrass,
täckt av sopor, tidningspapper och spyor.
 

Kafka reste sig, borstade av kläderna med en
generad handrörelse, bockade djupt och bad
 

hostande om ursäkt för sin klumpighet:
”Förlåt min bästa herre, men jag trodde att
 

ni var död.” Fyllot svarade: ”Att man aldrig
kan få sova ifred för alla dessa författare
 

som springer här dagarna i ända och snokar!
Och – unge man – det Spanish Harlem ni söker
 

ligger långt härifrån. Mycket långt.”
 

Amerika (Del 9)
 

När Baudelaire första gången
kom till New York
 

kastade han sig huvudstupa in i
det skepp som låg och väntade på honom
 

med destination Nordafrika. Första natten
i den nya världsdelen drömde han – efter
 

ett absintrus – om ett väldigt, uppstoppat
älghuvud han nio år gammal sett tillsammans
 

med sin mor i en portuppgång vid Place Clichy.
Älghuvudet växte i drömmen och blev stort
 

som ett hus som i triumf vandrade ut ur
Paris till tonerna av Marseljäsen.
 

När Baudelaire fram på eftermiddagen vaknade
fann han denna dröm trösterik, som ett gott
 

omen för framtiden på den nya kontinenten. 
I folkträngseln på en stor gata i en än större
 

stad mötte han så en dag Rimbaud – som gick
och tiggde. Baudelaire kände inte igen honom,
 

men beslöt hur som helst att inte röja sin
identitet för den okände tiggaren. När trashanken
 

inte ville låta honom passera, och dess-
utom hade fräckheten att fråga efter
 

hans namn, svarade Baudelaire: ”Mitt namn
är Rimbaud och jag har kommit till detta
 

land för att göra guld och bli rik. 
Jag är trött på poesin, Paris, hororna
 

och de unkna opiumhålorna. Men min syfilis
och min leda har jag med mig, utan den
 

skulle jag helt enkelt inte stå ut. Livet
skulle bli alltför trist!”
 

Rimbaud – som kände igen Baudelaire – svarade:
”Jag önskar er all lycka, vördade herre. Men
 

om en fattig tiggare som levt länge i detta
land får ge er ett gott råd så frukta inte att
 

framhålla vem ni egentligen är. Folk här blir
så misstänksamma och ger inga allmosor om
 

dom hör att någon säger sig vara poet.”
 

Amerika (Del 13)

När Jesus första gången
kom till New York
 

kastade han sig huvudstupa – efter att i ankomst-
hallen ringt ett brådskande long distance
 

till Jerusalem och meddelat att planet
inte störtat – in i det lilla stallet ba-
 

kom Kennedyflygplatsen. Där stod som över-
enskommet åsnan – kallad Petrus – tjudrad.
 

Jesus satt upp, och i den glänsande vårsolen
som förvandlade gatorna till guld, red han
 

längs Femte Avenyn (som var avspärrad inför
den stora påskparaden) hela vägen ner till
 

den lilla triumfbågen vid Washington Square Park.
Där köpte han bröd och fisk i ett judiskt stånd
 

och av det som blev över – trettio silverpenningar –
marijuana, innan han begav sig åstad till det
 

avtalade mötet med Gudfadern i Little Italy.
”Har du med dig törnekronan och väskan med
 

böckerna? Och spikarna?” frågade Gudfadern.
Jesus nickade. ”Och du korset och affischerna,
 

och pålitliga änglar som spikar upp dom.
Och mitt nya pass?”.  ”Naturligtvis!” svarade
 

Gudfadern och tillade: Vi kör igång på 
fredag. Och inga tricks, om jag får be!
 

Keep cool, man. Vi har redan investerat till-
räckligt mycket i det här, ingenting får misslyckas nu!”
 

”Vad händer om Den Andre, den svarte downtown,
inte håller fingrarna i styr?” frågade Jesus.
 

”Oroa dig inte! Låt mig sköta den saken.
Vi har en ’deal’ sedan gammalt, delar fifty-
 

fifty. Och skulle det börja regna, tja, då får
vi väl flytta karusellen inomhus. Frälsning
 

som frälsning, som jag brukar säga. Lita bara
på mig så kommer allt att fixa sig!”
 

sa Gudfadern medan han med bortvänd blick
och ett skevt leende skakade hand med Jesus
 

till tecken på avsked. 
 

Highway number one
 

Ovädret var inne på tredje dygnet.
                                            Den branta
bergskammen ovanför de smala, slingrande kust-
                                                                            vägarna
osynlig, uppslukad av en vred himmel.
De höglänta dalgångarna dränkta av det
                                       oavbrutet fallande regnet,
som om Stilla Havet
mönstrat av till en flod
och gått iland över de vindpinade klipporna
för att förlusta sig med de stora fruktodlingarna
och de vidsträckta, utrymda betesmarkerna.
                                  I de små, inringade kust-
städerna låg fiskebåtarna dubbelt surrade
vid sina bryggor, som psykotiska patienter
vid britsarna på en stormavdelning.
 

Första dagen ovädret bedarrade något,
och vägarna började bli farbara igen,
fick du lift strax efter Monterey; genomblöt,
påtänd och utan pengar, askade i chaufförens sedel-
                                                                    fack
medan du skruvade upp radion tills
”In the air tonight” överröstade regnet
som smattrade mot rutorna.
Du var på väg till en stuga i Big Sur.
Jag skulle längre neråt kusten.
”Är på väg till en begravning. Min egen!”
                              sa du glädjestrålande.
Vi delade på en flaska California Country
som du hittade i väskan.
Sedan somnade du med det långa, våta, stripiga håret
                                  mot min axel.
 

Jag har inget syfte
med den här dikten. Den är till dig,
du som sa att du var på väg till en begravning
                                           och fick lift
med en snabb kustbuss mot Santa Barbara
en stormig höstkväll
för nu så länge sedan.

(Ur Dikter från ett rum, 1991)

                                                 Men det är en gammal sanning
                                                 att endast det vi förlorar äger vi.
                                                                       Christer Niklasson

Man kan få för sig att en poet, som i titlarna på sina tre första diktsamlingar tillåter sig ord som memoarer, bekännelser och självbiografi är lagd åt det exhibitionistiska hållet. Inget kan vara mer felaktigt. Christer Niklasson (f. 1953), som den aktuelle poetens namn lyder, är däremot benägen för lek, illusionstricks, ironier och fantasterier. 

Samt – inte minst – ett äkta, innerligt och djupt allvar. 

Att blottlägga eller avslöja de inre skrymslenas ljus och mörker står således inte högt upp på den poetiska agendan, titlarna till trots. Vad bryr sig själens hemligheter om uppmärksamhet? 

Biografin och karriären då? Vad finns alls att söka?

Länge letar jag Wikipedia-information och hemsida. Förgäves, noll sökresultat. Först efter några samtal med litteraturvetare och idogt sökande på antikvariat och bibliotek lär jag mig mer om denne Christer Niklasson, som länge fick mig att tro att han, likt en sentida Stagnelius, smått världsfrånvänd och ointresserad av ärans och berömmelsens sötma, är en litteraturens spökgestalt, kommen Gud vet var ifrån. 

Det mesta av mitt vetande, vilket efter hand växt och blivit större, härrör från min läsning av hans diktsamlingar. Som sig bör, eller hur? Det är väl i dikten som en poet är levande, inte i den uppmärksamhet som han eller hon lyckas kreera kring sin persona? 

Risker finns förstås med en sådan hållning som Christer Niklasson tycks bejaka – man kan ju få för sig att poeten rentav är pretentiös, en föraktare av samtiden och, om inget annat, så bekännande sitt noli me tangere. 

                                                                         *

Som av en lyckosam tillfällighet finner jag en intervju, signerad Marie Louise Samuelsson (SvD, 980525), instucken i mitt exemplar av Ljuset i de dödas ögon (1998), köpt på ett antikvariat i Malmöregionen.   I sin gulbleka framtoning tycks papperskopian trotsa all världens digitala teknik, men detta försvårar ingenting av min läsning. Jag får hjälp med att förstå att Christer Niklasson varken är en världsfrånvänd Stagnelius-typ eller ointresserad av läsare och kritiker. Ska man tro vad han säger i intervjun är han däremot rädd för att författaren i alltför skarpt offentlighetsljus riskerar att bli ett slags varumärke, och att han eller hon ”därmed ställer sig i vägen för sitt verk”. All slags inskränkning av frihet och skapartid är av ondo. Av respekt för det lyriska hantverket måste långsamhet vara nyckelordet. Skapandet kan aldrig stressas fram, ett lyckat skrivande förutsätter integritet och avstånd till litteraturens marknadstänk. 

Ska vi äga något måste vi förlora annat, tycks vara Niklassons andemening.

                                                                         *

I sin andra diktsamling, En poets bekännelser (1984), riktar poeten inledningsvis ett tack inte till någon namngiven anhörig, utan till ”de misslyckade stroferna i den här samlingen.” Och som om den dedikationen inte är tillräckligt talande och blygsam tackas också ”de alltför vackra orden och de alltför fula”. Det är som om Christer Niklasson vill att diktsamlingen inte ska tas till intäkt för att något är färdigt, utan­ på väg. Något ofött ska förlösas. Något ofärdigt är alltid på väg att färdigställas. 

Är detta inte en vacker tanke, säg? 

Detta att vi alltid har något bättre framför oss. En professionell lyriker, som håller hårt på sin särart, sin äkta känsla och sin ”inre kompass” vet att den bästa dikten är en dröm som håller sig värdig inför det faktum att konst är en sensuell upplevelse, vilken alltid väntar på oss och vilken alltid mognar långsamt.

                                                                         *   

Och Christer Niklasson är som poet ett fullblodsproffs, hur långt bortom sina bekännande memoarer och sin öppenhjärtiga självbiografi han än är. Han har några diktsamlingar i bagaget; den som undertecknad själv håller högst heter Dikter från ett rum (1991), varur Bulletin-urvalets flesta dikter är hämtade. Den som vill läsa fler dikter ur denna och ur övriga samlingar, rekommenderas antikvariat och bibliotek. 

Den uppmärksamme läsaren av Bulletin/Kultur vet redan att Christer Niklasson är en resenär med känselspröt, ivrig att uppmärksamma inte bara miljöer och människor utan också stadssjälar, myter och fantasier (”Möte med en gigant”, 210425). Jadå, i Niklassons värld kan man ännu se Huckleberry Finn segla på sin flotte ”med den oresonliga drömmens längtan att få förbli ung” längs med Mississippifloden. Sådan drömrikedom ges man prov på också i diktsamlingarna; redan genom läsning av den första, En schackspelares memoarer (1983), förstår man att Niklassons poetiska universum är av ett sällan skådat slag. Att detta är lika sällsamt som säreget också i En poets bekännelser (1984) och i Dikter från ett rum (1991) bör läsaren av urvalet här ovan kunna få en tydlig fingervisning om.

Michael Economou

kultur@bulletin.nu