I korthet
Utan att kallas kommer de
De som sedan länge ligger
vid sidan av sig
I den korta evigheten
hos den döende
får de plats
I förvåningen
hos den som gradvis
lämnas av sig själv
kan de redan döda visa sig
Därefter mjuka mörkret
Åtskilda i en sanslöshet
ingen känner
varandra ovetande
i efter evigheten
Guds egenskap
är att inte ha sig
och vara sin egen frånvaro
(Ur Mjuka mörkret, 1997)
*
Ödsligheten
Tid läggs som tunt papper över beröringarna
Mötet kvar, utan människor, driver fram och
tillbaka
Att inte veta var man befinner sig
Ödsligheten, det går att köra handen genom den
Ett efterbrus som uppluckrar, det lätta trycket
av ett minne
Där rör du dig
(Ur I djuret, 2001)
*
Kattpupill
in i en äpplekärna
slinker jag, bara
högerhanden kvar utanför
Förklädda varg med ekorrsvans
på denna lömska nattplanet
där tingen förgrenas
i bryska lukter
Utan fara
är att hålla till
i en annans kropp
(Ur I ett förskingrat nu, 2007)
*
Djursorg
Ett särskilt läte äter
längs armarna
Denna dygnlösa
efterlämnade långmånad
Idè
Ryms gör
den uråldriga
arten i handen,
nedärvd kolsvart,
ivrigt ljusnäbbad
Upplåter sig gör den,
den är van, den står där,
ser på mig
att jag låtsas att
de döda
ännu minns de levande
Svarta änglar, sägs det
(Ur Ur världen, 2020)
*
Människan är större än hon tror sig vara.
Eva Runefelt
Verklighet är inte, verklighet ska sökas och vinnas. Paul Celans ord ekar innebördsrikt inom mig när jag försöker fånga en annan poets diktvärld, vars långsamma och ovillkorade rörelser existerar såväl bortom som naturligt hemma i vår vardagliga existens av en särskild anledning – takten och det icke-fastställande är själva förutsättningen för att vi med diktens hjälp ska kunna uppleva det oerhörda i att vi är levande, att vi andas, att vi är människor.
Om detta hörs högstämt och allvarsmättat, nästan sakralt är det riktigt uppfattat. Det är menat just så.
Eva Runefelt (f. 1953) är i sin diktning så djupt förankrad såväl i det mänskligt själsliga som i det avgörande erfarenhetsdigra att karaktäristiken är rättvisande, om än inte på något sätt heltäckande.
Naturligtvis kan den inte vara det.
Det finns mycket annat att säga om denna diktvärld, så tät och intensiv, så rik och hemlighetsfull att den förutsätter ett slags osnabbhet i tanken för att läsupplevelsen alls ska vara meningsfull. ”Jag är stunden”, skriver Eva Runefelt i en genial rad om en tid som inte kan vara annat än en stund och ett Jag – barndomens. I en annan dikt – om vuxna människor – sover någon så tyst att diktjaget vaknar och vi välkomnas in i en tid som också gestaltas oskyldigt och vackert – kärlekens.
Det är sällan fråga om stämning och helhet; snarare rör det sig mer om ett slags sensibel konkretion, snittartade och varseblivande inblickar i det mänskligas mer eller mindre flyktiga närvaro i tillvaron. Måhända är det på grund av denna känsla av något ofullständigt och oavslutat som en kritiker en gång – Folke Isaksson – påtalade att Eva Runefelt har svårt att föra sin dikt i hamn (Gnistor under himlavalvet, 1983).
Men man måste hejda sin läsning, vila i orden. Bara så blir upplevelsen av Eva Runefelts dikt konkret och förankrad i oss läsare. Ämnena rör om oss, vill oss alla något. Det är som om vi påminns om varför minne, död, kärlek och liv ska vara det centrala i vår tillvaro.
Kan dikt ha en mer angelägen funktion?
*
Eva Runefelt debuterade 1975 inte som lyriker utan som romanförfattare, men har sedan dess i huvudsak ägnat sig åt poesin, vilken hon vill betrakta som ”en form av vetenskap”. Det må låta torrt och vara en hyperseriös utsaga, men är likväl talande för hennes seriositet och sätt att ta sig an hantverket. En lyriker som kan fånga ”Guds egenskap” med raden ”vara sin egen frånvaro” vet också att dikten är outsägbar och omöjlig att förstå om man inte öppnar sig för såväl kända världar som för främmande världar.
Ja, dikten kan absolut vara vetenskap – det mänskligas och det innerligas – om man som Eva Runefelt bejakar och utmanar sensibiliteten, själen, hemligheterna och sinnena.
*
Genom titlarna på flera av Runefelts diktsamlingar kan man märka att poeten menar att verkligheten är oförlöst av en anledning som vi inte kommer förbi om vi vill vara levande – verklighet ska sökas, förlösas och erövras, just så som Paul Celan menade. Ur världen och mörkret kommer något mjukt, i en kommande tid av livet finns ett förskingrat nu, allt är minnesburet längs ett oavslutat ögonblick för tid kan hejdas.
Den nyfikne som vill veta vilka av Runefeldts diktsamlingar som gömmer sig i den meningen kan hitta dem, exempelvis på www.alex.se eller på https://sv.wikipedia.org/wiki/Eva_Runefelt. Titlarna fungerar likt byggklossar, om inte för ett människoblivande så åtminstone för ett människovarande, vars helhet ska skönjas först när allt börjar klinga ut, som om det är i ett utvecklat och lidelsefullt mogenskap som vi kan vara hela som människor. ”Människan är större än hon tror sig vara. Hon måste tro sig”, formulerar Runefelt det meningsskapande i en prosaskiss om sin dikt (Diktaren om sin dikt, del 2, 1982).
Det är i denna text som hon också menar att ”dikt är tillåtelse”. Dikten är färdig och i hamn när människan är kommen till insikt om diktens mening och om sig själv. Samspelet dikt-läsare behöver kanske ingen annan förutsättning. Det oavslutade och tillåtande är i så fall själva meningen både med diktens process och med oss själva.
*
Om något alls rör sig i en dikt av Eva Runefelt, sker det nästan obemärkt, som om det vilade ett stort djup och en innerlig tystnad i icke-rörelsen, som i hög grad framstår som en själskraft, sprungen ur en ytterst behärskad långsamhet. Vi hamnar i många diktläsningar utanför eller bortom tiden och dess förhärskande anda, och av just den anledningen förankras vi djupt i tiden, vilken denna än är. Poeten kan i sina samlingar sällskapa med Horatius, Isis, van Gogh eller Strindberg utan att avståndet förvandlas till något världsfrånvänt eller förfrämligat.
Finns religion alls med i det umgänget, frågar sig kanske vän av andlig ordning.
Ja och nej, får det osäkra svaret formuleras.
I ett annat av val av samtalspartner (eller kanske bättre: kollegial medmänniska) – epikurén och romaren Lucretius (cirka 94–cirka 55 f. Kr.) – kan man få för sig att Eva Runefelt delar dennes krassa syn på tillvaron. Förnuftet står över skräck och vidskepelse, materialismen är allt vi kan veta något säkert om. Gudarna ingriper ju aldrig, så vad ska vi med dem till? Punkt, slut.
Men kanske är det bara genom ateistens mänskliga fromhet som det verkligt religiösa och kärleksfulla kan göra sig bemärkt. För i denna Runefelts dikt, i vilken hon talar med den illusionslöse romaren, ”Vingens flöde. Om Lucretius natur” (Även skuggor har liv, 1998), förklaras diktjaget genom sin egen materialitet, vilken framstår som en form av sensibilitet, mynnande i en livsbefrämjande erotik, vilken i sin tur kanske är den enda sanna eller trygga religionen.
Arnold Norlind hävdade en gång att alla människor som fått uppleva sanna känslor av kärlek är religiösa. Han menade också att för den fromme är hela världen en trygg plats, och att det i en sådan människa inte finns någon ångest. Runefelt tycks ta såväl Norlinds som Lucretius tankar och hållning till intäkt för sitt eget livsflöde, så påtagligt konkret, hänförande och livfullt bejakande att det framstår som en form av religion, bortom troslärornas och föreställningsvärldarnas styrning av tanken och livet:
För att glida fritt, sänk ögonlocken helt, det är enda sättet
att inte enbart vara sin egen art. Låt mig bli kyssen.
I kroppars möte avlägga sig tiden i kroppen och bli handlingen,
ett utsöndrat
porträtt. Varma är föreställningarna, lindade om huvudet, starka
som kroppar av järn. Jag vill
vara beröringen som slukar ögonblicket.
Önskedrömmen, ett eko och en avfälling.
Michael Economou
kultur@bulletin.nu
