Det fientliga territoriet
Du satte igång mig
en svärm av sparvar
utan fosterland
tjocka gaddar
törstande efter glömska
Du topprider mitt minne
krossade bjällror
av glassplitter i magen
av sten och damm och blod
I detta småaktiga skrik
i detta rum som rör sig
kastar trädet av sig sina bon
och bereder rum åt korpen
som klöser ögonen
ur mina tankar
som är det enda som växer i mig
för att se dig
Eftersom jag inte längre
har dig kvar
Resursanvändning
Jag behåller min ockultisms ädelstenar
i vårt stormiga akvarium
för att drunkna
när nuets uppriktighet får mig att förstummas
Med ryggen åt timmarna fortsätter jag
i osammanhängande vinkel längs vägen
fram till dess helvetesstup
Jag tror fortfarande
att vårt kosmos skelett
vred ur mig
det förstånd jag inte hade
Så
du som gick din väg
säg mig
Hur färdas jag genom världen utan vårt mod,
kollaps?
Jag har uppfunnit olika sätt
tro inte att min olycka är oreducerbar
den stryker omkring i sorg på de anhörigas språk
Jag har skapat ett vakuum
en återvändsgrändens mekanik
en eskapism för att frigöra mig
från dess fruktbara, spöklika
skymningslögner
Mer
Jag skulle kunna sticka iväg ett tag
hitta repen
i solstrålarna
XVI Symbolister
Jag letar efter lugnets kemi
mellanspelet till albatrossarnas drill
dopkodens nektar
Jag är den fjärde dimensionen
och jag förbannar alla de förbannade poeterna
som inte fick mina vingar att växa
och kastade
dina fjädrar i ansiktet på mig
XXII Hyllning
Tärna med svart buk
Låt min vilja råda
jag här på Jorden
uppfinner Himlen
Jag ska leta reda på de varma elementen
den gyllene glansen från att vistas hemma
jag ska gå långsamt över broarna i de stora städerna
gravera dina lysande ögon i de mörka gatorna
uppfinna katedraler av luft i varje hörn av torgen
och credot kommer att vara vissheten om orkidéns undergång
jag ska simma i varje överflöd med hjälp av strömmarna
kyssa varje mun med en intensitet som för att att förinta dig
jag ska trä min frihets diadem i pannan
jag ska sova drömma fler timmar för att leva på sällsamt vis
dricka trollsländornas mimosa
Och jag ska fortsätta leka
bubblans dans
den som från samma cirkulära födelse
destillerar
inexakta vätskecirklar
för att kunna flyta i luften
tills den upplöses i vinden
XIII Ceremoni
Med hjälp av kropparna
stjärnbeströdd alkemi
förvandla spegelns inflytande
vårt mantra: ellips av profana rosenknoppar
utbreda sig
ormar
dunster
silkestrådar och tidvatten
substans
Lakanet finns
hela natten
gå uppför trappor
till min takterrass i dina ögon
ett himmelskt uppflammande tecken
TEXT: Gabriela Paz
(Ur The Geometric dance of assymmetries, 2021)
Översättning från spanska av Fredrik Ekelund/Marisol M
*
Ve den diktare som inte med sin sång svarar på de ömma eller ursinniga tillropen från sitt hjärta! Pablo Neruda
De ögonvittnesskildringar från dagens Chile som presenterats i denna tidning, signerade Jorge Calvo (210409) och Gabriela Paz Morales (210507), är knappast hoppingivande. Pandemi eller inte pandemi – jag kan inte ens mellan raderna finna något som tyder på att skribenterna när tillförsikt eller uttrycker glädje inför Chiles framtid. Minnen av en förlorad barndom och drömmar om en värdigare vardag för kvinnor framstår ju i dessa texter inte som något annat än vad det är – minnen och drömmar.
Så illa är det, så illa blir det kanske också framöver, men så illa har det inte alltid varit.
Att det troligtvis är värre på många andra håll i Latinamerika och runt om i världen kan knappast tjäna som en tröst.
Så vart vänder man blicken om man vill läsa om och uppleva det Chile som man kanske haft djupt i sitt hjärta, där landet framhärdat och envisats, översvämmat av såväl sprudlande litterär kreativitet som drömmar om att ett enat folk aldrig låter sig besegras?
För mig är svaret självklart – vänd blicken mot poesin. Finns Chile vackrare fångat och målat än i dikter av Pablo Neruda och Gabriela Mistral, landets två nobelpristagare i litteratur?
Eller i blotta vetskapen om att den chilenska poesin ofta tjänat som ett andningshål, en skyttegrav eller rentav en krutdurk och en motståndshandling för den som låtit sig svepas med och förföras av sådant som i slutändan kanske inte ska vara annat än illusioner?
Vänd blicken mot Nerudas självbiografi Jag bekänner att jag levat. Minnen (Neruda confieso que he vivido Memorias, 1974), vars poetiska och estetiska visshet än idag i strida strömmar övertygar läsaren om att detta drömmarnas Chile inte varit en chimär.
Varje gång jag erinrar mig vad som står på Gabriela Mistrals gravsten i Coquimbo får jag gåshud: Vad själen gör för sin kropp är vad konstnären gör för sitt land. Likadana reaktioner kan jag uppleva då jag läser dikter av denna kvinna, vars altruistiska liv och skapande gärning visst låter sig sammanfattas som en helgonhistoria, i mångt och mycket jämförbar med Simone Weils.
Och i många av Pablo Nerudas bästa dikter ges känslan av att poesin är ett universellt svar på varför unken nationalism inte är vad världen behöver. En poet som kan dikta följande rad, vibrerande av kontinental kraft – Amerika, jag åkallar inte ditt namn förgäves – kan också med sitt skapande liv ställa i utsikt att det är goda krafter som bultar på världens port för att komma ut och tillåtas utrymme och styrka i ljuset:
Jag tänker inte dö. I denna dag
full av vulkaner stiger jag ut
till mängden, till livet.
Här har jag ordnat dessa ting,
idag när stråtrövarna vandrar omkring
med den ”västerländska kulturen” i famnen,
med de händer som dödar i Spanien,
och de galgar som vacklar i Aten
och vanäran som regerar i Chile,
så jag slutar berätta.
Här stannar jag
med ord och folk och vägar
som väntar mig på nytt och som med stjärnljusa
händer bultar på min port.
(Ur Canto general II, 1971; övers. Åsa Styrman)
*
För den svenske läsare som vill bekanta sig med generationen efter Mistral och Neruda fungerar den tvåspråkiga antologin Mellan sten och ocean: Femton poeter från Chile/Entre piedra y oceano: Quince poetas de Chile (2003, övers. Lasse Söderberg) ypperligt. Femton poeter låter sig varken sammanfattas eller sammanföras så enkelt, men är det något som förenar dem inte bara med varandra utan också med landets äldre diktare är det en historisk medvetenhet och en stark känsla och sympati för landets särart, så som den framträder i både landskap och människor.
Men det stigma som ingen seriös chilensk diktare i vår tid kommer undan stavas likväl militärkuppen 1973 – den politiska medvetenheten hos de femton är lika stark som den historiska. Står någon av dem ut avseende ryktbarhet och betydelse är det Nicanor Parra, som också inleder antologin. Vid några tillfällen blev denne poet nominerad till nobelpriset i litteratur, och hans verk från 1954, Poemas y antipoemas, har haft ett djupgående inflytande över sådan diktning som frigjort sig från den mer klassiskt inriktade lyriken.
*
Vill man möta en representant för en ännu yngre generation – 1980-talets – ges i detta Bulletin/Kultur-urval möjlighet att läsa dikter av Gabriela Paz Morales, född 1984. En kritiker har träffande karaktäriserat hennes poesi som ”laddad med framtid”, och den har också, vad man så träffande säger, framtiden för sig. Dikterna, av vilka många översatts till franska, italienska, engelska och svenska, är vitala, ofta upproriska och vackra, alltid sökande och påfallande ofta från ett djup som frigjort sig från sådana juvenila inslag som hör nybörjaren till.
Är det något som Gabriela Paz Morales hör i sitt hjärta är det ursinniga tillrop, ömheten får stå tillbaka, och med tanke på att hon engagerat sig med andra chilenska kvinnor i försök att bejaka det specifikt kvinnliga skapandet kan det inte råda någon tvekan om att kvinnokamp och feminism är betydelsebärande för henne. Jag kan här och var märka ett släktskap med en ung Sylvia Plath; båda kvinnorna räds inte motstånd mot konventionell poesi, båda ser i skrivandet ett hälsobringande tecken på att frigörelse är intellektuell och tvingande, mer bekräftelsegivande än relationer och kärlekar. I en av sina dikter i urvalet ovan förbannar Gabriela Paz Morales ”alla de förbannade poeterna / som inte fick mina vingar att växa.”
Så skriver bara en poet som vill växa och som behöver poeter bara om de kan få henne att mogna och bli stark som skrivande kvinna.
Michael Economou
michaelec@bulletin.nu
kultur@bulletin.nu
