Aftonbön
Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.
Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.
Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!
(ur Moln, 1922)
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(ur För trädens skull, 1935)
De lugna stegen bakom
Lyssnar jag, hör jag livet fly
ständigt snabbare nu.
De lugna stegen bakom -
död, det är du.
Förr var du långt borta -
jag höll dig alltför kär.
Nu, när jag inte längtar längre,
nu är du där.
Käre död, där finns i ditt väsen
något som tröstar milt:
vad frågar du efter om man vuxit stor
eller hela livet spillt!
Käre död, där finns i ditt väsen
något som renar klart:
det som är lika hos onda och goda
lägger du blott och bart.
Följ mig och låt mig hålla din hand,
det lugnar djupt och gott.
Det vackra gör du bärande stort,
det fula gör du smått.
Det är som du ville mig något.
En gåva vill du visst ha:
en underlig liten nyckel -
det lilla ordet ja.
Ja, ja, jag ville!
Ja, ja, jag vill!
Min fromhet lägger jag ner för din fot -
så växer livet till.
(ur De sju dödssynderna, 1941)
TEXT: Karin Boye
Den som tror att Karin Boyes dikter bara är kosmetik och antologismycken gör nog bäst i att undvika Margit Abenius’ biografi Drabbad av renhet från 1951. Här läggs grunden till en sådan uppfattning – poeten idealiseras, blir helgon och myt. Ett kristet offer som hamnar på slaktbänken av egen förskyllan. Dikterna hamnar på sätt och vis i kölvattnet, syns som oskyldiga, glänsande safirer i havsdjupet, inte dikter som bullrar och väcker något slumrande till liv inom läsaren, med vilket han eller hon ges nycklar till att ändra sin tillvaro. Andra har gjort sitt bästa för att – ofta av rent personliga orsaker - snedställa helgonglorian. Gunnar Ekelöf är en av dem: ”Jag tycker att Karin Boye som lyriker är ett gracilt träd ovanpå det stora rotsystemet K. B. Vill man ha kunskap om detta träd måste man kunna vända det upside down. Man får inte sky att ta in daggmask, gråsuggor eller ormyngel.”
Värre ord följer, vilka nog bäst förklaras av att en kvinna övergett honom för Karin Boye. Victor Svanberg, kritikern och litteraturhistorikern som bland mycket annat intresserade sig för Viktor Rydbergs erotiska liv, är i sina memoarer inte nödbedd att berätta att han minsann gått i säng med Karin Boye. Hon är den enda sängkamrat som nämns. Det finns fler skribenter, här onämnda, som också försökt komma Karin Boye in på livet i avsikt att avpolitisera henne och/eller att smutskasta henne. Tack och lov har vi mer insiktsfulla litteraturvetare och kulturmänniskor samt anhöriga som ofta är mer givande att läsa, bli klokare av. Johan Svedjedal, Crister Enander, Margareta Garpe, Björn Julén och Ulf Boye heter några av dem.
Och så har vi förstås Karin Boye själv. Hon var ingen hycklare, ville vara öppen om sin sexualitet, hur svårt det än var. ”Är det inte förfärligt att ha kvar hela sin djävliga pubertet högt uppe i sena åldern?” skriver hon i ett brev. Ämnet är kärleken till en kvinna. Själen var likväl privat och inget att offentliggöra, menade hon, vilket kanske är svårt att tro när man läser flera av dikterna i de fem samlingar som gavs ut mellan åren 1922 och 1941. Livssmärtan är i dem lika mycket ett uttryck för känslan av att inte räcka till som för en högstämd och innerlig kärlek till uppriktighet och öppenhet. Men Karin Boye är ju ändå ingen bekännelsepoet, snarare tvärtom. Diktkonsten ger stadga åt känslolivet, ytterligheterna i personligheten får balans och vila. Det rätta ordet, den riktiga raden, den stadgade strofen, den helgjutna dikten – det var allt, och det var inte lite.
Det var det stora.
Konsten är livsfostrande, livsviktig. Depressioner och självmordstankar kan hållas stången. Obesvarade förälskelser kan hanteras.
Man måste dock akta sig. Livsavslutet – självmordet – får inte skymma allt. Att man erkänner en dragning åt död och martyrskap betyder inte att man ser livet som värdelöst. Karin Boye för med sitt liv och sin diktning och sitt författarskap också en kulturkamp, en strid för humanism, upplysning och äkthet, om än alltid i ett avståndstagande från bildningssnobberi och klasstatus. Hon var en kämpande intellektuell, mer engagerad och flitig än vad man kanske tror. Boye skrev ju inte bara dikter utan också romaner, teaterpjäser, kritik, essäer och noveller, och så översatte hon litteratur. Hon är medlem av Clarté, ursprungligen en fredsorganisation. Hon påverkas av vänsterkrafter där, men lämnar då rörelsen börjar bekänna kommunistiska ideal. Hon tillhör en grupp människor som startar Spektrum, en modernistisk tidskrift, och översätter T.S. Eliots The waste land tillsammans med Erik Mesterton. En resa till Sovjetunionen ger vid handen att kommunismen inte är ett alternativ utan blott ett annorlunda sätt att förtrycka människor, på samma sätt som nazismen är det. Det senare klargörs efter resor till Berlin. Det som ses som mästerverket i Boyes skaparverkstad, Kallocain, utkommen hösten 1940, var enligt Boye själv ”en ren tortyr” att skriva. Dystopin är på samma sätt som Mobergs Rid i natt och Pär Lagerkvists Dvärgen motståndslitteratur, skriven inifrån en djup skräck för vad totalitära ideologier kan förorsaka världen.
Dikterna här ovan är från tre olika skeden i Boyes liv. ”Aftonbön” får representera ett tidigt, smått svärmiskt skede då andlighet och religion styr medvetandet. Hennes bror Ulf Boye har vittnat om att systern under puberteten ”ägnade mycket tid åt religiösa funderingar”. Efter studier av buddism och Schopenhauer följde en tid med en varm och innerlig kristen tro. ”Ja visst gör det ont” – jadå, ett av de där antologismyckena som kan vara vilseledande – är en av dikterna i en samling från mitten av 1930-talet. Då har Boye skilt sig från sin make i vad som förefaller ha varit ett konvenansäktenskap utan djupare kärlek, och hon engagerar sig inte bara i kvinnornas fredsrörelse utan också i en kvinna – Margot Hanel, en tysk judinna som hon för med sig till Stockholm. Mycket har gjort ont, Boye hade mycket att kämpa för och mycket att förhålla sig till. Smärtan måste hanteras. Bulletinurvalets sista dikt, ”De lugna stegen bakom”, hade hon sänt till Svenska familjetidningen 15 april 1941. Åtta dagar senare tar Karin Boye sitt liv i en skog utanför Alingsås. En ny kärlek, Anita Nathorst, var döende i cancer på ett behandlingshem inne i staden. Hemma i Stockholm väntade en svartsjuk Margot Hanel. De lugna stegen bakom kom alltför nära. Inte ens diktandet kunde ge stadga i tillvaron.
Michael Economou
kultur@bulletin.nu
