Ord av kärlek
Kärleken är en kostbar skatt, Guds gåva till
känsliga och storsinnade själar.
*
Kärleken är den enda blomman i världen som
växer utan årstider.
*
De som kärleken inte har valt som tjänare hör
inte när kärleken kallar dem.
*
Kärlek som inte förnyar sig varje dag blir en
rutin och till sist slaveri.
*
Kärlek är ett ord av ljus, skrivet med en hand
av ljus, på en sida av ljus.
*
Kärleken känner inte sitt eget djup förrän i skilsmässans
stund.
*
Ingen längtan förblir ouppfylld.
*
Lägg ett frö i jorden och jorden skänker dig en
blomma. Dröm dina drömmar till himlen, och den
sänder dig din älskade.
En vision
När natten kom och sömnen spred sin mantel över jorden, lämnade jag min bädd och gav mig i väg till havet. Jag sade till mig själv:
– Havet sover aldrig, och en sömnlös själ kan finna tröst i dess vakenhet.
När jag nådde havet hade dimman från bergen sänkt sig över kusten så som en slöja täcker en ung kvinnas ansikte. Jag stod och stirrade på vågorna och lyssnade till deras sång och tänkte på kraften som ligger bakom dem – kraften som ilar med stormen, brusar upp med vulkanen, ler genom rosornas läppar och sjunger med bäckarna.
Efter en stund vände jag mig om, och då såg jag tre andar som satt på en klippa i närheten. Jag gick långsamt mot dem som om en okänd makt drog mig dit. Några steg från dem blev jag stående, som hejdad av en magisk kraft.
I detta ögonblick reste sig en av andarna och sade med en röst som tycktes stiga upp ur havets djup:
– Liv utan kärlek är som ett träd utan blommor och frukt. Och kärlek utan skönhet är som blommor utan doft och frukt utan frön. Liv, kärlek och skönhet bildar en trefaldighet som inte kan delas eller rubbas.
Den andra anden reste sig och sade med en röst som liknade bruset av forsande vatten:
– Liv utan uppror liknar årstider utan våren. Uppror utan rättvisa liknar våren i en ror torr och ofruktbar öken. Liv, uppror och rättvisa utgör en trefaldighet som inte kan rubbas eller delas.
Till sist reste sig den tredje anden och sade med en röst som liknade en åskknall:
– Liv utan frihet är som en kropp utan själ, och frihet utan tänkande är som en förvirrad ande. Liv, frihet och tänkande bildar en trefaldighet vars delar inte kan bytas ut eller åtskiljas.
Då reste sig alla tre andar tillsammans och sade med en enda skräckinjagande röst:
– Kärlek och det som föder den, uppror och det som skapar den, frihet och det som främjar den är tre aspekter av Gud. Och Gud är den rationella världens samvete.
En tystnad följde, blandad med suset av osynliga vingar och bävan från eteriska kroppar.
Jag slöt mina ögon och lyssnade till ekot av orden jag hade hört. Och när jag tittade igen såg jag bara det dimtäckta havet. Jag gick mot klippan där de tre andarna hade suttit, men jag såg bara en pelare av rökelse som steg mot himlen.
En handfull strandsand
När du klagar över din olycka hos din granne
ger du honom en del av ditt hjärta. Om han är
storsinnad, så tackar han dig. Men om han är
småsint, så nedvärderar han dig.
*
Framsteg består inte i att förbättra det förflutna,
utan att uträtta det som ska bli till.
*
Konst är ett steg från det kända mot det okända.
*
Människans öga är som ett förstoringsglas; det gör
att världen verkar större än den i verkligheten är.
*
Jag undviker människor som betraktar fräckhet
som mod och ömhet som feghet. Och jag undviker
dem som förväxlar pladder med visdom och tystnad
med okunskap.
*
Motsägelse är en lägre grad av intelligens.
*
Entusiasm är en vulkan vid vars krater tvekans
och obeslutsamhetens frön inte växer.
*
Floden fortsätter sitt lopp mot havet även om
kvarnhjulet går sönder.
*
Ju större din glädje eller din sorg är, desto mindre
blir världen i dina ögon.
*
Studier får dina frön att växa, men de sår inte
några nya frön i dig.
*
Jag har aldrig hatat någon utom i självförsvar.
Om jag varit starkare hade jag aldrig behövt ett
sådant vapen.
*
Det finns bland folket mördare som aldrig utgjutit
blod, tjuvar som aldrig stulit något och lögnare
som alltid talat sanning.
*
Jag betackar mig för en visdom som inte kan
gråta, en filosofi som inte kan skratta och en storhet
som inte bugar sig för ett barn.
*
O stora rationella väsen, dolt och existerande i
och för universum, du kan höra mig för du finns
inom mig och du kan se mig för du är allseende.
Så i min själ ett frö av din visdom, så att det kan
växa som ett ungt träd i din skog och bära din
frukt. Amen.
Vågens sång
Stranden och jag är älskande: vinden förenar och skiljer oss. Jag kommer från bortom skiljer skymningen för att blanda mitt skums silver med strandsandens guld; jag kyler ner strandens brinnande hjärta med min fukt.
Vid gryningen läser jag för min älskade ur kärlekens bok, och han drar mig till sitt bröst. Vid skymningen reciterar jag längtans bön och han kysser mig.
Jag är rastlös och orolig, men min älskade har oändligt tålamod. Vid ebb omfamnar jag honom, och vid flod faller jag vid hans fötter.
Ofta har jag dansat med havets döttrar när de stigit upp ur djupen för att spana på stjärnorna.
Ofta har jag hört älskande berätta om sina bekymmer, och jag har suckat med dem.
Ofta har jag skojat med de stora klipporna och lett mot dem, men aldrig har jag fått ett skratt tillbaka!
Många gånger har jag spolat upp drunknande själar på stranden och räddat deras liv.
Många gånger har jag hämtat pärlor ur havets djup och skänkt dem till skönhetens döttrar.
I nattens stillhet, när alla varelser överlämnar sig åt drömmarnas bilder, vakar jag ensam, än sjungande, än suckande.
Ack, sömnlösheten har förstört mig, men jag är en älskare och kärlekens sanning är vakenhet.
Regnets sång
Jag är silvertrådarna som gudarna sänder till jorden; naturen fångar dem och smyckar sig.
Jag är kostbara pärlor i en havsgudinnas krona som morgonens dotter stal för att pryda markerna.
Jag gråter, och kullarna skrattar. Jag faller ner, och blommorna reser sig. Marken och molnet är älskande, och jag är deras budbärare; jag släcker den enas törst och botar det andras sjukdom.
Åskans röst och blixtens svärd förebådar min ankomst, men vid slutet av min resa strålar regnbågen på himlen. Så är det jordiska livet: det börjar sitt lopp under materiens fötter och slutar i dödens fridfulla händer.
Jag stiger upp ur sjöns hjärta, och svävar på luftens vingar tills jag upptäcker en trädgård. Då faller jag ner, kysser blommornas läppar och om famnar kvistarna.
Med mina fingertoppar trummar jag lätt på fönstren; inlevelsefulla andar lyssnar med nöje på denna hemlighetsfulla musik.
Jag driver bort den varma luften som givit upphov till mig, liksom en kvinna som behärskar mannen genom kraften hon får av honom.
Jag är en suck från havet, en tår från himlen och ett leende hos åkern. Sådan är kärleken – en suck från känslans hav, en tår från tankens himmel och ett leende från själens åker.
Översättning: Harry Larsen Rice
Khalil Gibran (1883–1931) är inte i första hand känd som poet, snarare som en 1900-talsapostel som i sina böcker uttrycker sig med ett sådant själsspråk att många människor berörs. Men texterna, som bär på rent lyriska värden, kan läsas som en lika innerlig som andlig poesi. Inte för inte går det att likna Gibran vid missionären, profeten, rabbinen eller imamen som i en och samma poet tydliggör behovet av en universalsjäl, vilken höjer sig ovan världsreligionernas inskränkande påbud, tvingande livsetik och styrande levnadsregler. Omtalade Profeten är ett av 1900-talets mest sålda och citerade verk, och man kan misstänka att många vänt sig till boken när de egna idéerna inte räckt till vid bröllop, begravningar och barndop. Det sägs att omkring hälften av alla äktenskap i Australien ingås till ord ur denna bok. John F. Kennedy anspelade mer än en gång på Gibrans texter i sina tal. Indira Gandhi bekände sin starka respekt, liksom otaliga konstnärer, artister och författare som fått inspiration till eget andligt sökande. Elvis Presley ska ha blivit så djupt tagen att han skänkte många exemplar av Profeten till vänner och kollegor, och artisten läste dessutom ofta högt ur boken för sin mor. Statybyster av Gibran finns överallt i världen, man har hyllat författaren genom att döpa torg, parker och gator med hans namn. Gibran är översatt till över hundra språk – så exempelvis till kinesiska redan på 1920-talet. Gibran figurerar ständigt i teatersammanhang och som fokus för konstutställningar och tematiska religionssymposier. Ja, författaren tycks ständigt närvarande i sammanhang som vill bejaka gemenskap och tolerans, religionsmöten och fredssträvanden. Intresset är nästan utan undantag riktat mot Profeten, vilket inte ger rättvisa åt all rikedom i författarskapet.
*
Vid Khalil Gibrans begravning i födelsebyn Bsharri i norra Libanons bergstrakter deltar representanter för många trossamfund. Sida vid sida följer präster och imamer och rabbiner och andra religiösa företrädare kistan till sista vilan. Muslimer, judar, ortodoxa, protestanter, katoliker och bahai’er går värdigt tillsammans med bybor i vad som enligt vittnen förefaller ha fungerat mer som ett triumftåg än en sorgeprocession. Kan man inte ana svårlösta motsättningar, gräl och tvister, bitter polemik, unkna teologiska låsningar, när sådana konkurrerande krafter, vilka alla vill ha utrymme också på den politiska arenan, vistas på samma plats? Nej, inte denna dag i augusti 1931, då Khalil Gibrans kvarlevor jordfästs efter att de förts hit i en kista från USA. Religiösa konflikter har varit vanliga i Libanon: Druser mot maroniter, muslimer mot ortodoxa etcetera. Men lugnet i bästa stilleståndsanda under begravningsakten får ses som tecken på djup respekt för den dödes mission, så som den gestaltats i verk på arabiska och engelska. Och, inte att förglömma – i måleri och teckning. Att de flesta närvarande ingår som dominerande skikt i ett strikt patriarkalt mönster skulle Gibran förmodligen ha sett som problematiskt om han varit i stånd att notera detta.
*
Khalil Gibran växte upp i trakter nog så betydelsebärande för en blivande författare. Libanon ingick under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal tillsammans med Syrien, Jordanien och Palestina i vad som benämndes som Storsyrien. Det gamla Fenicien existerade här för tretusen år sedan i ett område motsvarande dagens Libanon, vilket i sig – med tanke på att fenicierna skapade alfabetet och påverkade livet på många håll runt om Medelhavet – tillför mycket till den självbild som den vuxne Gibran var mån om att sprida. Se på familjefotografiet här intill. En ung Gibran håller en penna i sin ena hand och en pappersrulle, kanske rentav ett manus, i sin andra hand. Ett yrke i ordets tjänst tycks således tidigt ha varit planerat, men inte vilken litterär framtid som helst - den skulle absolut vara i linje med hemlandets stolta förflutna. Föräldrarna, i fotografiets centrum, var så kallat maronitiska kristna, vilket är värt att nämna, då denna religiösa hemvist aldrig hindrade familjen från att umgås med människor med annan religiös preferens. Detta blev än mer en tvingande realitet efter att delar av familjen utvandrat till USA 1895 och slagit sig ner i Bostons fattiga South End, där flera religioner konkurrerade om stadsbornas uppmärksamhet. Det finns uppgifter om att historier ur Bibeln var en närvarande realitet i familjens vardagsliv, och att barnen fick höra på när föräldrarna läste högt. En vuxen Gibran anspelar ofta på Jesus, men också på Muhammed när han berättar om sin uppväxt: I kept Jesus in one half of my bosom and Muhammad in the other. I uppväxtvillkoren ingick således att navigera mellan religioner och trosuppfattningar, vilket fick till följd att han som vuxen bättre kunde förhålla sig till andligt liv och religiösa uppfattningar från när och fjärran. Man kan få för sig att Gibran gick en livslång närkamp med Kiplings ord om hur omöjligt det är att sammanföra öst med väst, vilka dessvärre blivit mer kända än diktens bejakande och inte så cementerande fortsättning:
Oh, East is East, and West is West, and never the twain shall meet
Den anda som strömmar ur många av verken tyder på att han gick segrande ur striden. Religionsmöten, tolerans, gränslös visdom och klok altruism samt, faktiskt, jämlikhet mellan könen stod på spel.
*
I en av Gibrans böcker, Broken Wings, utgiven på arabiska 1912 och på engelska 1957, uttrycks ett starkt engagemang i det som vi i väst benämner som kvinnofrågor. Vänskapsrelationen med feministen May Ziadeh blev betydelsefull för hans syn på könens behov av närhet till varandra. De två möttes aldrig tête-a-tête, men deras brevväxling, levande under nitton år, sägs tillhöra det vackraste som skapats i arabisk litteratur. Några talande ord i ett brev från Gibran ger en uppfattning om innerligheten i relationen: You live in me, and I in you; you know this and I know it too. May Ziadeh var engagerad i kampen för kvinnans frigörelse i Mellanöstern, och i sitt hem i Kairo, dit hon följt sina föräldrar, höll hon litterär salong för intellektuella. Efter att ha läst Broken Wings skrev hon till Gibran för att lovorda boken och för att visa sin emancipatoriska iver: I share your fundamental principle which hails the free woman. A woman must be as free as a man to choose her marriage partner according to her own preferences and her intuition. Brevet blev startskottet för deras tankeutbyte, vilket efterhand inspirerade Gibran till större engagemang i kampen för rättvisare villkor för kvinnor i Mellanöstern.
*
De prosalyriska och/eller aforismartade texter som nu publiceras i Bulletin är alla översatta av Harry Larsen Rice och utgivna i Nova förlags Hjärta och själ (2019). De flesta av bokens texter publicerades ursprungligen i arabiska tidningar i USA under tidigt 1900-tal. Förlaget har gjort en kulturgärning i och med de tre volymer Gibran-texter som man tillgängliggjort. Förutom Hjärta och själ handlar det om Profetens bok (2018), innehållande såväl Profeten som uppföljaren Profetens trädgård, samt den nyligen utkomna Människosonen (2020). Alla tre böckerna är översatta av Harry Larsen Rice.
*
Det vore mig främmande att ge något slags läsanvisning, tillåt mig bara påpeka att skapandet i vid betydelse, enligt Gibran, handlar om att stämma själen i rätt känsla och väcka såväl innerlighet och fromhet som altruism och solidaritet med mindre lyckligt lottade människor. Det högstämda får man så att säga på köpet, tillsammans med en skönhet som härstammar från vad som kallats ”en stor reservoar av andligt liv.”
Michael Economou
michaelec@bulletin.nu
