Din plats, det vet du redan,
försvann när du kom dit
Mylla, mylla
Vi pratar för mycket med nattens tillfälliga
kärlekar och taxichaufförerna men
deras förräderi saknar betydelse;
katalysatorer för kollektiva rädslor
men det är även förgemaken, köerna, divanerna
zonerna för de större turbulenserna
ångermässorna, protestdemonstrationerna;
körerna för full hals
är något helt annat,
dambräde där andra vetefält kan spira, solrosor
paddor som leker, ringlande ormar
eller skära jorden i stycken
ordrätt och under fötterna
bredvid mig sitter Shajar, han är nyrakad,
namnet betyder röd stjärna på hebreiska, han reser
med föräldrar och en storasyster
pappan kom till Israel från Serbien och säljer
nappar och blöjor.
Det enda jag märker av modern är hur hon lägger sin hand
i makens när planet lyfter
när han slutar med sina studier i historia
vill Shajar börja vid polisen
det saknas människor som han, tror han,
fördomsfria, även om rasismen
finns där medfödd hos alla, säger han
och berättar om övningar man gjorde i det militära:
hitta på liv utifrån foton på okända
åt de vita gav vi våra egna namn
med tekniska yrken, inom datavärlden, till exempel
men de mörkare, typ araber, gav vi bibliska namn
som de gör och dem gav vi serviceyrken
nej, jag skulle inte vilja att min dotter gifte sig med en mörkhyad etiopier –
och här slutar vi prata med varandra, för att
under oss Turkiet och jag vet inte ifall kabbalisternas bedrövade gud
tvår sina händer med ett olyckligt ljud
ty under oss äger kanske en av de större jordbävningarna rum, säger jag
sale
erbjudanden
nedsatta priser
vi konsumerar
trappsteg för trappsteg, canyon efter mall
det lysande kommersiella stöket
gör en lugn
Iris, min granne från Buenos Aires, har blivit troende sefard på grund av sin marockanske make så hon åker ingenstans om lördagarna, tar bara bilen för att åka till simbassängen och gå på möten med en undergörande rabbin. Det handlar om hälsan, då betyder inte överträdelsen så mycket. Det är normalt här att var och en tolkar buden på sitt eget vis. Hon upprepar: jag blev föräldralös när jag var väldigt liten och tvingades börja arbeta tidigt, jag glömde helt bort att vi hade en juvelerarbutik mitt på Libertad och började som kassörska i en järnaffär och detta utan någon titel, tro inte att jag glömmer och nu vill jag bara ha organiserade resor som jag kan ha användning för, resor där man återvänder till sitt femstjärniga hotell, eller minst tre i alla fall, inte går vilse i mörka gränder och på gator som jag inte känner till.
(Ur Humus … humus, 2021)
*
Hon utan tid
jag förstörde hus
förlorade bibliotek
och gav mej iväg med det jag hade
i en resväska
två resväskor
tre
odelbar
är
treenigheten
tårar
fotavtryck
för att jag älskar dej
de gamla, fattiga skådespelerskorna
slutar sina dagar
inspärrade
på en skrämmande anstalt
där de dricker mate
la Casa del teatro
Kanske slår man ändå inte ihjäl hästarna?
Poesikonst
Fiskaren kan sina verktyg, metrevar, fisklinor,
metspön, fiskekrokar och lodlinor.
Fiskaren vet hur man lämnar tillbaka
orden
som inte håller
till vattnet.
Råd till sjöfararen
1
Göra sakerna ordentligt,
bestämma fugans punkt
genom vilken ögat väljer
allt det som det inte väljer
komma väl i hamn
hos platsernas hjärta
2
jag skriver dikter, atlas
några bersåer
denna orons vattenstämpel
3
Ordet
ondskefulla hemtrakt, älskade hemtrakt
sötma
Intima
flyktiga kärlek
flyktiga blyghet
Den himmelska fridens torg, 4 juni 1989
månen förlorade sekel i Peking den här morgonen
den här morgonen
förlorade (de föräldralösa riskornen som övergivits mellan de rykande resterna vid
Museet för den Långa Marschen och månen som glimmar över den Kinesiska Murens nyckfulla linje i lojalitet mot det enda monument som den från sin distans och i
vår tid kan bevittna, människans svett och tårar, avskyn och skammen glömde den i
smärtans larm)
månen (solen, stjärnorna, alla stenarna i minnesstenarna, kompassnålarna, drejskivan
och ugnen för att bränna terracottan, fjädrarna i lågor hos fåglarna, blixtarna och
gnistorna från cyklarna och det sista dammkornet som dolde klon)
i Peking (glänsande fernissa i den Förbjudna Staden, ett rykte om trupper, finger- och tåleder, en kortege av bölder och nervcentra som exploderade i Peking; Peking,
det blodtörstiga)
sin gryning
hur många sekel förlorade månen i Peking den här morgonen?
(Ur Prender de gajo, 2006)
*
Sömnlöshet i Charenton
De hemtama ljuden som okända invånare skänker mig
tidningsbudet klockan 03.35
mjölkutköraren klockan 04.15
brödbilen klockan 05.15
grannen som kissar
älskaren som ger sig av
lumpsamlarna som går igenom soptunnorna
oh! Paris la nuit!
Rynkor
i huden i mina händer syns svårbegripliga ideogram
som jag dechiffrerar med möda
klumpigt
lysande
galen av hänförelse och stolthet
eller överväldigad av en förfärlig smärta
jag är den jag är
Förmodad glömska av Ithaka
De små historierna, platserna, ansiktena och dofterna
tar livet av varandra.
Dagens land lägger sig över det från igår,
en skråma kan befria dej från det stora ärret.
Ordet kan då
förvandlas till en skamlig ensamhetens last.
Och vad återstår då för dej, efter en sådan ömtålig arrogans!
Du upptäckte tomheten i all svindel
och utan att svikta bär du det öde som är ditt:
din plats, det vet du redan,
försvann när du kom dit.
(ur La duración del viaje, 1997)
*
Apokalypsens fyra ryttare
mitt hjärta har betat gräs över hela världen
mitt hjärta har hört ljudet av en hand
nätter då det förlorade talförmågan på grund av den röda månen,
apelsingul, blå, vit
urskilde det båtar stora som knappnålshuvuden
vid oceanernas avlägsna gränser
det tog sej upp för backar och tog av sej den inre klädseln i tid
och otid
när det befann sig på pamirs högslätt tänkte det på oruros högslätt
men nu säger kineserna att det är svårare att gå nedför än att gå uppför
och om att gå tillbaka pratar de inte
mitt hjärta drack hoppets vin ur alla
amsagor
mitt hjärta skulle vilja att de fyra personer
som befinner sig i kompassen och är vindar
blott vore en så att min hand kunde smeka ansiktet
ett tyst ansikte, väderbitet, med åtta ögon
som skulle ge mig det som endast rimfrosten erbjuder
mitt hjärta skulle också vilja dansa tango
med dessa apokalypsens fyra ryttare
eftersom det krävs tillit
för att dansa tango
Masatsugo
Pappan syr kimonoer.
Mamman arbetar som hårfrisörska.
Masatsugo spelar trumma på en trumma som kallas taiko
och sover på golvet i sin affär.
Mamman grät igår och sa att nu får det räcka med musiken
och att han måste tjäna sitt uppehälle på annat vis.
Vi gick till samurajernas buddistiska begravningsplats i kvarteret
och tog en promenad med min hund Tango.
Vi drack sake och sen gick vi och la oss.
Det bästa med honom är att han ler, även när han sover.
(Ur Partir, digo, 1982)
Översättning från spanskan Fredrik Ekelund/Marisol M
Tu sitio, ya lo sabes: partió cuando llegaste. Your place, you know: it left when you arrived. Din plats, det vet du redan, försvann när du kom dit.
Så skriver Luisa Futoransky i sitt försök att identifiera sig med självaste Odysseus – världslitteraturens självklara och rikaste metafor för såväl exil och hemlängtan som rotlöshet och trygghetstörst. Det är ingen slumpartad relation som poeten vill odla i sin dikt ”Förmodad glömska av Ithaka”, vilken går att läsa i Bulletin-urvalet ovan. Detta består av tio dikter och tar sin början i en nyutgiven diktsamling från 2021, Humus…humus, vilken gestaltar resor till Israel och försök att förstå vad som hänt både med landet och med diktjaget, och urvalet avslutas med dikter ur Partir, digo från 1982.
För Luisa Futoransky handlar poesin och existensen om att ta in världen, precis som för Odysseus; bådas öde präglas av förflyttning och resande, av kamp för att förhålla sig värdig och klok inför svårigheterna som världen oupphörligen utmanar sina människor med. Odysseus livsmiljö och fantasirymd är förvisso mediterran, Futoranskys diton är båda av global natur.
Mitt hjärta har betat gräs över hela världen, diktar hon i ”Apokalypsens fyra ryttare”.
Världen är hennes arbetsfält, nomaden inom henne tycks ha pekat ut färdriktningen i alla väderstreck. De många diktsamlingarna – Futoransky har över tjugo i bagaget, tillkomna i olika världsdelar – går att använda som en poetisk atlas, vars ortsnamn från hela världen lyser upp textkartan: Potosí, Berkeley, Toronto, Rom, Paris, London, Hebron, Peking, Tokyo, Sucre, Sintra och Aten, med flera. Detta sistnämnda har Fredrik Ekelund/Marisol M träffande formulerat i sin presentation och intervju i tidskriften Karavan (nummer 4, 2015), som också innehåller översatta dikter. Hen menar i samma källa att Luisa Futoransky hör till den stora latinamerikanska sextiotalsgenerationen som kom att sätta kontinenten på en annan världskarta – den litterära.
*
Vem är då denna Luisa Futoransky, vars judiska bakgrund i viss mån präglat livsresan alltsedan den dag i januari 1939 då hon föddes i Buenos Aires? Den uppmärksamma läsaren av Bulletin/Kultur vet redan att poeten berör sin egen uppväxt i Argentina i essän ”På vandring med Jorge Luis Borges”, vilken publicerades 17 januari i år. Om någon annan stad ska framhållas som betydelsefull i biografin är det Paris, där Futoransky efter många kringflackande år världen över slog sig ner 1981, som om hon äntligen nått fram till sitt Ithaka. Där bor och arbetar hon än idag, härifrån kan hon blicka tillbaka på sitt födelseland och sitt liv on the road på flera kontinenter under många decennier. Självbespegling, ursprung, kön och identitet – Futoransky är som sagt judinna, icke-troende sådan, men även om hon varit hängiven religionen skulle hon aldrig våga bära Davidsstjärnan i Paris – har konfronterats med nationalism, exkludering, intolerans och xenofobi. Rebellisk till sin natur har hon utvecklat egenskaper som får sägas vara street-wise: röst, gestalt och själ ges i texterna påfallande ofta åt utanförstående människor, som utan hög samhällelig status och stor social betydelse måste slåss för att överleva.
Att komma fram till sig själv, att erkänna sin hemlöshet, sin tillhörighet och sitt utanförskap, att bejaka sitt globala väsen tycks ha haft dessa två urbana Ithaka-landskap – Buenos Aires och Paris – som vital förutsättning. Men Ithaka är inte bara en välkomnande plats utan också en dröm som upphör i det samma som globetrottern tror sig vara hemma. Kanske inser man först sent i livet att resan i sig är det enda hem som gått att lita på. Livsprocessen har hur som helst varit lång; redan 1970 lämnade Futoransky Buenos Aires och, vilket redan sagts ovan, först 1981 gavs viss stadga åt exiltillvaron i och med bosättningen i den franska huvudstaden.
*
I Buenos Aires studerade Luisa Futoransky juridik på stadens universitet, musik vid musikhögskolan och operaregi vid teaterskolan i samma stad. Parallellt med studierna deltog hon i en studiecirkel med inriktning på anglosaxisk litteratur, ledd av Jorge Luis Borges. Det var efter denna tid som de egna författarambitionerna förverkligades i och med debutsamlingen Trago Fuerte (1963) samt ytterligare två diktsamlingar under en kort tidsrymd. Därefter for Futoransky till Italien för vidareutbildning i Rom och Siena, men nyfikenheten på andra kulturer tog inte slut här. Arbete i såväl Japan som Kina, resor på många andra håll i världen samt vistelser i USA och Israel har bidragit till att Luisa Futoransky efter hand – med ordens och skapandets hjälp – vågat bejaka, uthärda och använda sig av sina genomlevda erfarenheter.
Sett till poesin har detta nomadiska liv på sätt och vis fungerat som ett sorts segertåg: kulturella referenser från när och fjärran har införlivats och blivit en vital del av skrivandet, erfarenheter av människor och miljöer ges röst och konkretion i många dikter, livsresan har fyllt inspirationskällan till brädden. Mottagandet av verken tycks ha varit överväldigande, to say the least. Flera litterära utmärkelser, publiceringar i litteraturtidskrifter med stor prestige, deltagande i internationella poesifestivaler samt översättningar till många språk, bland dem tyska, franska, japanska, hebreiska, portugisiska och svenska, visar sammantaget på Luisa Futoranskys höga status i litteraturvärlden.
Michael Economou, författare och kulturredaktör
kultur@bulletin
