*

Någonstans i rummet stod hela tiden Chopins piano
med en röd ros på, vittnesgill om mazurkor,
     valser, våd efter våd,
som om allt kunde framkallas igen: bilder stigande
ur ett partitur för kropparnas fuktiga duett
och mellan hans andetag flyger vårljusa toner, precisa
som detta gräs intill en damm bland bergen
där en svan sträcker över aprilhimlen,
en rörelse som genast blir musik, raspande fjäderpennor,
lyktor i dunklet eller är det citroner – dessa stunder,
lagbundna som flyttfåglar, kan ingen bärnsten bevara,
     aldrig igen
på samma sätt din vänstra arm under mitt huvud –
hans händer far rastlöst över tangenterna,
när det skymmer i klostrets korridorer
vibrerar hela dalen av silver och eld.
 

Valdemossa, Mallorca.

                                        *

Under överfarten till det ockuperade Normandie
avtecknade sig soldaternas sånger som stråk
     av glöd i stormens aska.
Trebah Gardens självlysande hydrangeor blossade i dimman.
På däck blöta fimpar, snabbt utslocknade.
Ansikten täckta av regnupplöst maskeringsfärg.
Likt matsäck serverades oblaten, doppad i vin,
fjärilstunn mot klingande stål.
Där är strandlinjen, där massmord ska äga rum.
Gåtfullt och vindpinat är människans hjärta.
Havet viskar i gräset. Allt är sång.
 

Till minne av Daniel B. Craigue jr (1924–1944), New Hampshire, 29e divisionen, stupad i strid 21 juni i Saint-Lô, Frankrike.

                                        *

Drömbilder

I.
Kniven, en vanlig mora-, något rostig,
ligger bredvid det tomma silverfatet,
gudens kropp spridd i de fyra väderstrecken.
På väg ut i stadens solflimmer:
Isis’ silvertäckta vinge vid armbågen,
en röst som prosa dröjer kvar – bara du, säger den,
bara du kan rädda gud,
kan samla, där du oförmodat möter dem,
     de lysande delarna,
i folkmängden, på ett torg
eller i en rulltrappa upp från Stockholms tunnelbana,
och hälla en droppe olja i den styckades sår,
där han oläkligt,        oläkligt blöder
men ändå likt månen återuppstår.
 

II.
Med en påfågelsfjäder skrev du på mig
hennamönstrade ådringar, kartnätet över
     de galaxer vi genomreste,
kväll efter kväll upplyst av dina ögons sammetsvatten,
speglande mellan vassen.
I detta dunkla bläck doppar du sanningens fjäder.
 

III.
Den tredje drömmen:
ikoner, guldskimrande i mörkret,
dem man möter natten till sin undergång
när man plötsligt vet
hur mellan tidens årtag 
trås ett mellanrum: en möjlighet gjord av vind
och som en spegelskärva fångar solen och bländar en
riktar ikonen sitt ljus rakt mot hjärtat.

 

IV.
Ja, injicera mig!
Luften är grön och ljum
fast det är mars ute på stan.
Vi berusar oss på jungfruns andedräkt och jag vet
att det inte är mina händer
som får den blåglänsande plåtkistan att flyta i land
och gudens sår att läka.
 

… men hela tiden såg jag att det bara var
ett avtäckande:
och en länge buren dårskap sträckte ut
     sina lemlästade vingar
mot morgonen, redo med ett tätt veckat klot,
och om man undrande betraktar oss
på den snart kvällstomma serveringen
får man gärna tro att vi har druckit halvjäst vin.

TEXT: Marie Tonkin

Marie Tonkin gjorde sin poesidebut i Bonniers Litterära magasin 1997 blott tretton år gammal. Tre år senare vann hon Lilla Augustpriset. Fler dikter, men också noveller och essäer har sedan dess publicerats i kulturtidskrifter och antologier. Första diktsamlingen, Pyramider i paradiset, tillika bokdebuten, kom 2012 och var skriven på tre språk – svenska, engelska och arabiska. Dikterna som publiceras i dagens Bulletin är hämtade ur Silver och Eld (Silentium förlag, 2020), en lika vacker som allvarlig diktsamling med en innerlig poesi, vars påfallande lätta högstämdhet och bejakande av andliga värden blir enklare att ta till sig ju mer uppmärksamt och hängivet man läser dikterna. Om Tonkins diktning alls är att betrakta som politisk är den det i en allt annat än dagsaktuell tappning – allvaret och skönheten borgar istället för en lyrik som går i närkamp med ytlighet och trendkänslighet, med en till intet förpliktigande korrekthet och med all slags konstlad anpassning till en verklighet som man inte känner sig hel i.

Dikterna övertygar i kraft av all sin reflekterande gudskamp, vare sig denna utkämpas och gestaltas i Stockholms tunnelbana, på Mallorca, vid Ryssviken, i Rom eller i diktjagets innersta gömslen. Gudstörsten framstår som kärlekstörst, gudstvivel som egentvivel, och det ena behöver inte särskiljas från det andra. Ikonmålaren i en av dikterna måste fånga också vardagens och naturens osynliga ljus och skönhet. Penseln är av guld. Han eller hon målar, och konsten är ”icke av människohand”: Kristus har torkat sitt ansikte i duken, och ansiktslinjerna flyter sedan ockrabrunt in i ”tygets fibrer”. Modern i dikten som citeras i sin helhet här nedan genomgår sitt ofödda barns död, vilken – för de läsare som förmår leva sig in i detta svåra ögonblick – paradoxalt nog kan framstå inte bara som ett mysterium utan som en flod, flödande och rik.

Jag skulle kunna säga exakt var
inom mig du dog
det var        här
och när du inte längre var i mig
när en ström av floden fört dig
i en sista krampryckning
utom mig och jag blev en öken
korsad av ditt spår.

För tydlighetens skull: jag talar inte om smärtan och sorgen och svårigheterna. Jag talar om döden som fenomen och ljus. Jag talar om döden som en gräns, en ljus- eller en regnbågsport. Marie Tonkin gestaltar döden som en förlossning. Öknen är en sorg genomkorsad av minnen. Gränsen beträds inte bara av den döde. En mor går också över en gräns, och ska leva resten av sitt liv utan sitt barn. Öknen, som kallar till sig människor som söker nå en djupare gemenskap i ensamhet, kan i sig vara en gräns mellan liv och död. När jag efter mer idog läsning inser att dikten också kan handla om Guds död hisnar betydelsen än mer.

Öknen sprider i meningsbärande biblisk skrud ut sig bakåt och framåt i Silver och Eld, vars kontext således kan beskrivas som andlig, även om känslan av en annan närvaro än Kristus ofta infinner sig. Öknen, symbolen för sterilitet, ensamhet, torka och oändligt tröstlösa vidder, blir trots detta eländiga samlingens livgivande kraft. De visa ökenfäderna kommunicerade i sin ensamhet med de döda. Så gör också Tonkin, men inifrån sin diktarverkstad. I hennes skapande och credo återfår döda människor sin meningsfullhet. Dikterna metamorfoserar så att säga deras död, tänder ljus i mörkret och ger människorna vatten i ökentorkan. Chopin. Mandelstam. Solovjov. Gogol. Daniel B. Craigue jr., stupad 20 år gammal under landstigningen i Normandie 1944. Moderns barn – eller moderns gudsrelation – i dikten citerad ovan. I en annan text är det ”En annan” som tar diktjagets död och går.

De två första dikterna publicerade härintill gestaltar döda människor som får liv om vi förmår leva oss in i deras verklighet; den ene en berömd skaparsjäl, den andre ett av miljontals mer eller mindre anonyma offer för 1900-talets krigshelveten. Chopin befann sig på Mallorca vintern 1838–1839 tillsammans med författaren George Sand. Tonsättaren led av tuberkulos och paret tvingades flytta till ett kloster i byn Valldemossa. Daniel B. Craigue jr. vistades med sitt kompani under några veckor i Trebah Garden i Cornwall inför det som skulle bli Dagen D. Tjugo år gammal mötte han sedan sitt slutliga öde vid Saint-Lô på andra sidan Engelska kanalen, och begravdes på en krigskyrkogård i Normandie, innan hans kvarlevor 1947 flyttades till krigskyrkogården i New Hampshire, USA.

Ylva Eggehorn, en annan av vårt lands framstående religiösa diktare, menar nog så riktigt att Marie Tonkin skriver en poesi som ”utforskar, älskar och ber”. För mig framstår det därför som ytterst märkligt att Silver och Eld inte finns bland de nominerade diktsamlingarna till Sveriges Radios Lyrikpris 2021. Men Tonkins tid kommer, och det är svårt att föreställa sig att hennes poesi inte ska ges den uppmärksamhet som den förtjänar. Nu i vår ger Black Island Books ut Maria av Egypten, Tonkins tredje diktsamling. Det är en monografi över det kristna helgonet (omkring 344–421), som först kallades synderskan men som sedan, efter sin omtalade omvändelse framför Jungfru Marias ikon, benämndes som botgörerskan. Enligt legender och muntligt traderade berättelser levde Maria av Egypten som eremit i den jordanska öknen i över 40 år.

I vår utkommer också en tolkningsvolym av Marie Tonkin, kallad Tolkningar (Ars Interpres Publication); här har hon med sitt personliga urval gett röst åt nio kvinnor från skilda tider och kultursfärer.

Michael Economou

kultur@bulletin.nu