MONTSÈGUR
I vördnad för din solglans,
skenet från en himmelsk jungfrudom,
låter snön en mild och frosthöljd kyss
dröja vid ditt diadem av kalksten,
skänker det ett skimmer av guld.
Inför ditt majestät så krönt av nåd,
faller jag på knä,
fäller jag tårar,
ber jag.
ROQUEFIXADE
Fyrbåk på en okuvlig klippa
flytande på molnens böljor
likt ett arkaiskt tempel
vars strålglans omsluts
av dimma,
uppenbarande elden
hos den diamant som infattats
högt i all oändlighet.
Detta insiktsfulla skimmer
av ålderdom som ger dig vila,
som oupphörligt famnar
spillrorna av allt du en gång var.
Här slocknade en värld en gång
skoningslöst tillintetgjord,
men ur dess djup och räckvidd
föddes stjärnbilder, befriade
rör de sig nu genom rymder
likt näring åt mänsklighetens hjärta.
DURBAN
Högt däruppe, ovanför
ett bergigt universum
svävande i himlavalvets fönster
står väktarna av sten
resta på en klippa.
Med dagens första strålar
illuminerade av etern
tänder solen, brinnande och gnistrande
de gyllene ljusen
på klippans altare.
Durban, i den kristallrymd
som utgör ditt kapell
hörs ännu ljusspridarnas stämsång,
klingar än deras kärleksfulla röster.
Då, när blicken
från den som omfamnar dig
blir bön,
blir tystnaden en hög visa, den högsta
lovsången till livet, då
befrias Gud från mänsklighetens bojor.
BARA VARA OCH BLI TILL
Bara vara ett med hjärtats väg
bara vara, söka vägen
med fötter vilande i tystnad
med ögon tömda på tomhet
med steg som följer Herren
i spåren av Hans jubelsång.
Bara vara i stoftets herravälde
i stenens samhörighet med vandringsleden
händer höjda i bön till solen
utsträckta mot elden som låter
kroppen, svettigt andfådd i vindens
högstämda ton, röra sig till musiken.
Bara vara pilgrim längs oräkneliga vägar
färdas utan packning
stega upp de inre rum
där verklig vila finns
där tvivlen skingras
och förvillelser rivs bort.
Bara vara och bli till
smälta samman med det högsta varats rytmer
som de ständigt ljuder
runt omkring oss
ÄLSKA hörs den första tonen mana
lyssna, följ den.
ÖRNEN, MAGNIFIK OCH GLÖDANDE
Mitt hjärtas ledstjärna!
stolta fågel med Horusöga
himlen som öppnar sig
under ditt högt svävande vingspann
ger min klarhet rum att växa.
Ensam på seglatsen
outtröttlig under färden
vidgar du rymden,
jagar du själva evigheten,
genom tveklösheten i din flykt
får också mina vingar riktning.
Väldiga fjäderskepp
rusiga av vinden och ljuset
när din rörelse förenas
med den blånande horisonten,
när jag hör ditt skarpa skri
välla fram ur bröstet
kommer bergens höjder mot mig,
väller tårar över mina kinder.
EN och SAMMA är vi
vingslag, rörelser
i samma gud.
LÅS INTE KÄRLEKEN
Lås inte kärleken
bakom galler,
jag anar att dess sanna väsen
söks för att den ständigt
strömmar av klarhet
runt våra prövningar,
att dess flöde måste
vara fritt.
Lås inte kärleken
i bara en gestalt,
jag vet så väl att den begär
att varje dag få uppenbara sig på nytt
att enbart för sitt höga nöjes skull
få smycka sig i ständigt nya kläder
för allt det bästa
hos dem som tillber den i glöd.
Lås inte kärleken
i ett enda ord,
jag gissar nog att den alltid
vill vara ny,
en ofödd stavelse
som oupphörligt pågår
och endast visar sig
i ljuset av det outtalade.
Lås inte kärleken
i dess namn
för kärleken är namnlös, obeskrivlig
immanensen av en outsägligt större
möjlig kraft
som ständigt återföds
i sällheten som skapas
av de älskande
som spirar i förälskelsen
tack vare GUD som älskar oss.
HAN, DEN NAMNLÖSE
Han ser dig
genom dagens fönster
där solen stärker dina ords källa.
Han är den ende
en gnistrande diamant av eld
som med vindens vingar
tar till flykten likt en duva.
Han är floden
som flödar av fromt begär
åt pilgrimen som söker stigen mot dess källa.
Löv och knoppar, blomster är han
barken på det träd som
andas dig.
Han blir till
i molnens fjädrar
nynnar evighetens sång.
NÄRVARON i hans ögon gör
att världarna pulserar
ger liv åt allt.
Han ÄR
fågeln i dig
den som söker flykten.
Det blixtrande åskskenet
genom dina nätter;
sådan hans kraft är, är han.
Översättning
Montségur, Roquefixade, Durban: Francois Aíllet & Michael Economou
Övriga dikter: Michael Economou
Tack till Ylva Gislén för värdefull hjälp.
Det finns inte alltid anledning att dröja vid poetens bakgrund och biografi. Fakta, årtal och information kan störa upplevelsen av dikterna, vetskap om levnadsomständigheter och livsvillkor varken förvandlar eller ändrar kvalitén på poesin. Kort sagt: inte något behöver nödvändigtvis tränga mellan dikten och läsarens relation till densamma. Men i fallet med Richard Pigelet har det varit angeläget att uppmärksamma biografin och livsmiljöns betydelse för skapandet. Dennes sju dikter i urvalet här ovan förutsätter faktiskt en närmare presentation.
Det som varit poetens livs- och kulturmiljö under mer än 30 år – Montségur med omgivningar i de pyreneiska bergstrakter, vilka är belägna centralt i departementet Ariége i Occitanien (fransmän längre upp i landet kallar regionen Languedoc), utgör själva fundamentet för dikternas sakrala ton och förankring i det förflutnas dramatiska historia. Pigelet, som under sitt yrkesverksamma liv i Montségur arbetat som museiman med ansvar för arkeologi och som guide, föreläsare, författare och poet med inriktning på den så kallade katarismen, är född i Algeriet 1953, vilket inte är oväsentligt att påpeka. Fadern var en fransk militär som deltog i det algeriska frihetskriget, och vid återkomsten 1962 fick familjen, liksom för övrigt alla fransmän som bott och varit närvarande under kriget i kolonin, finna sig i att kallas ”pieds-noirs”. Brännmärkta av vänstern fick man uppleva ett plågsamt utanförskap, men i vilken utsträckning detta påverkat Pigelets vuxenliv är svårt att veta.
Det som efter hand vuxit och blivit Richard Pigelets hjärtefråga och lärdom – katarerna och deras lika omtumlande som fascinerande historia, märker man spår av också i dikterna. Utan vetskap om dessa troende människor från 1200-talet blir rader som “Här slocknade en värld en gång/skoningslöst tillintetgjord” (i Roquefixade) samt antydningar om den ännu hörbara ”ljusspridarnas stämsång” (i Durban), i princip obegripliga. Dikttitlarna Roquefixade (se foto), Durban och Montségur (se foto) är också geografiska namn på platser som alla haft betydelse i och för katarisk historia.
Vad var det för slags värld som slocknade, vilka var de så kallade ljusspridarna?
Man får söka svaren i det förflutnas Europa. Till de många kättare som brutalt avrättades under 1200- och 1300-talet hör dessa katarer, i vars trosuppfattning ingick naturgudstjänster (kyrkor behövdes inte), icke-våldsprinciper och vegetarianism. Företrädarna, bland dem också kvinnor, gav prov på större tolerans än den som katolska kyrkans präster och vägledare visade. Många attraherades av läran som med sin likhet med Kristus ursprungliga tankar blev en motvikt mot allt som påvedömet predikade. Katarerna, som framhärdade i sin tro och sin kärlek till Johannesevangeliet, respekterades i olika samhällsskikt som mer trovärdiga kristna tack vare sin vilja att leva i fattigdom och apostolisk klarhet. Människor attraherades av den ursprungligare och sanna Kristus-impuls som dessa bons chrétiens (goda kristna) uppvisade. Själva kallade de sig Guds vänner eller bara kristna. Några världsförnekande eremiter var de inte. Många av dem försörjde sig som hantverkare – vävare, timmermän, sadelmakare, murare, medan andra verkade som läkare, handelsmän, juridiska rådgivare och lantarbetare. Katolicismen med sin prakt och sitt prästerskap sågs med en växande skepsis, inte minst på grund av kyrkans ekonomiska anspråk och brutala maktfullkomlighet.
Katarerna framstod för kyrkan således som ett hot, som måste krossas. Le vrai esprit cathar – den sanna katariska andan, måste förintas. Inkvisitionsdomstolar upprättades runt om i Occitanien, påvedömets inkvisitionstrupper sändes till byar och miljöer där man misstänkte att katarer predikade. Brutaliteten nådde sent omsider också Montségur-trakten under vintern 1243, och borgen uppe på en bergstopp, Le Pog, dit de troende kristna tagit sin tillflykt, belägrades i flera månader. Katolska kyrkans benämning av borgen, le synagoge de Satan, gick inte av för hackor precis. Till sist tvingades katarerna kapitulera, och i mars 1244 fick de löfte om fri lejd – om de avsvor sig sin form av kristen tro. De flesta vägrade och över 200 av dem brändes därför levande på ett bål vid bergets fot. Varje år i mars högtidlighålls vid den förmodade platsen för avrättningen under ceremoniella former minnet av dessa martyrer som dog för sin tro.
Det var således deras värld som en gång slocknade, de var ljusspridarna – så som det går att läsa i Richard Pigelets dikter.
Vad katarernas lära och tankar gick ut på och vad innebörden kan betyda också för vår tid, är inte bara en ständigt återkommande fråga utan också sprängstoff för akademiska tvister, polemiska gräl och lika ihärdiga som frekventa ifrågasättanden. Övertolkningar, romantiseringar och rena fantasier är stående inslag. Kort sagt: den som idag närmar sig ämnet har ett ärende. Till dem som intresserat sig hör Voltaire, Simone Weil, Andre Breton, Otto Rahn, Zpigniew Herbert, G. K. Chesterton och, faktiskt, Friedrich Nietzsche och Jules Verne, de två sistnämnda dock mest perifert, samt, från en svensk horisont, Evert Taube, Göran Fant, Maciej Zaremba och Katarina Frostensson. Och visst, också bandmedlemmarna i Iron Maiden har inlevelsefullt närmat sig katarernas öde, vilket framgår av låten Montségur från 2003. Men inte alla av berömdheterna kom till trakten, inte någon av dem bosatte sig i byn (med samma namn som borgen), ingen bedrev forskning eller arbetade här under någon längre tid.
Då tjänar Richard Pigelet som ett bättre föredöme som vigt i princip hela sitt yrkesverksamma liv till Montségur. Över 30 år har han ägnat sig åt katarerna, det förflutna har varit en ständigt närvarande realitet. Allt i livsgärningen andas vård av flydda tider. Poeten gestaltar ämnen som påminner om vad man diktat om här i bergen under många sekler. De gamla trubadurdiktarna, under medeltiden verksamma i dessa gränstrakter mellan Frankrike och Spanien, diktade också om kärlek och andlighet, om en mer ursprunglig och sann kristendom. Hur leva sitt liv i sann Kristus-anda?
Traditionella höviska värden förbises inte heller av Richard Pigelet – allt sammantaget ingår som väsentliga inslag i le vrai esprit cathar. Men man kan inte rakt av förknippa katarernas tankar och livsform med de provençalska sångarnas; de senare som under 1100-talet sjöng kvinnans lov och uppträdde vid feodalhoven, dit förvisso också katarer välkomnades. Troligen tog de intryck av varandra och möttes respektfullt med nyfikenhet och tolerans. Ordet trubadur kommer för övrigt av ett verb som betyder söka, och det var ju vad katarerna gjorde – de var Gudssökare. Vi har namn på trubadurer som var praktiserande katarer, exempelvis Guillaume de Durfort och Raimond de Miraval, det fanns såväl kvinnliga trubadurer som kvinnliga katarpäster. Andra beröringspunkter kan nämnas – likartad kvinnosyn, innerlighet, tolerans och andlighet, men att sammanföra dem låter sig inte göras så enkelt. Forskningen har heller inte kommit fram till entydighet i frågan. Att vara trubadur var att praktisera ett yrke, att vara katar att följa sin religiositet och bibliska övertygelse. Hos trubadurerna finns heller inga uppenbara belägg på andliga budskap eller apostoliska predikningar som liknar katarernas.
Richard Pigelets diktning berör hur som helst sådana ideal och sådan andlighet som var levande i katarisk livsföring, och han har själv medgett att sökandet efter en genuin kristendom, förenlig med fattigdomsideal, spiritualitet samt närhet och hänsyn till natur och miljö, förlöst honom som människa. Innan han 1989 kom till Montségur hade han levt i de franska alperna, där man kallade honom för ”fåraherdespoeten”, eftersom han skrev dikter parallellt med arbetet med får (och med ostframställning). En avgörande händelse i hans liv inföll i och med mötet med författaren och poeten Oria, som skrev andlig-filosofisk-esoterisk litteratur och som lockade honom till Montségur. Hennes böcker, främst Duvans evangelium (L’evangelie de la Colombe), i Frankrike betraktad som a minor classic, inspirerade Richard Pigelet att utveckla sina egna författarambitioner.
Poetisk inspiration har Richard Pigelet fått också från andra poeter – han har själv framhållit Rumi, Apollinaire, Andrew B. Sterling och Léon-Paul Fargue – men framför allt kommer ingivelsen att skriva religiös, bedjande och andlig dikt från känslan av att det finns en annan, högre närvaro, starkare och mer innerlig än den vi har inför våra ögon.
Diktandet är, menar poeten, ”som strömmande klart vatten från en källa vars namn måste få vara onämnbart”. Gud är den som i kraft av sin kärlek skriver ”en oföränderlig poesi”.
Text: Michael Economou
kultur@bulletin.nu
