Mystik.

Möblerna
står kvar
när jag vaknar.
Stolen jag satt i,
bordet vi åt vid,
sängen. Boken
med hundöron.
Vilket under!
 

De står kvar
även när jag inte vaknar mer.
Stolen jag satt i
bordet vi åt vid,
sängen.
Vilket under!

                                     *

Att dö av törst vid randen av en källa.

         Efter ett par timmars hårt
arbete sitta med en mugg kaffe
           mellan händerna, känna  svetten torka
medan doften ångar
        och då upptäcka att solen faktiskt värmer lite
        fast det är köldgrader och bara mitten 
av januari. Himlaklotet
        ruskar på sig i kölvattnet.

                                     *

Måste allt vara sant?

Dörren blåste bara upp. Fönster
vräktes upp på vid gavel.
 

Alla löven, stavelserna, orden yr över
         golvet. Ligger i drivor.
 

Jag tror jag blir tokig, hade
ordning på allt men nu …
 

     Mellan bokstäverna och orden
rinner det, strömmar och porlar det,
     gnager på allt 
            bokstäverna och de uteslutande orden.
 

Forntidens lärda kineser skrev på spån av bambu,
band ihop dem sida vid sida.
 

Men av ålder vittrade garnen. Spånen
hamnade i ordning,
 

när de sattes samman på nytt
visste ingen säkert vad som var tänkt
eller vad oredan lagt till,
oavsiktligt.
 

Men visst är ändå detta sant. Regn,
vindar, moln, suckar.
 

Allt hänger ändå samman.

                                     *

Om de vandrande stenarna under jorden.

Någon stal mina kryckor
      ropade jag i drömmen. Jag har väl aldrig
          behövt några såna.
 

Skatter nedropade av fattigfolk
i urholkade trädstammar, i källor,
   med jordspruckna naglar. En slätt
oändlig som hunger och längtan. Det
     vilsegångna mellan fårorna i en dikt
 

mässande med torra grässtrån och enbuskar,
 

    för vilset öga och vilset öra.
 

Gravlagda ord,
 

      moltiger under gräsen, sänder upp
benbitar med filade kors och streck.
 

                Tankefossil.

                                     *

En dag som alla andra.

Knotig tall,
     bra till ingenting, inte såga till plank
eller ens till spant, bra för ugglan,
      duger till ämne för en dikt,
            eller massaved
 

bra att skula under, bra
      att ha till skugghatt
              när solen står högt,
 

bra att vila ryggen mot, bra som vägtall,
       bra plats att mötas vid,
sitta och ta en kaffe inunder,
 

     skramla  med gamla utgångna mynt i handflatan
skratta för sig själv, krafsa i skäggstubben:
          allt jag kunde köpt för det här, vart
                 tog det vägen.

                                     *

Huvudräkning.

       Tolv skator
och nio, nej elva gråsparvar,
    tolv, på gula kastanjelöv.
      Frostnupna.

       Hur många blir det? Du får inte
       ta med skuggorna.

TEXT: Rolf Aggestam

(Samtliga dikter ur: Mitt i det veka livet, Wahlström & Widstrand 2021)

Rolf Aggestam gick ur tiden i december förra året, och för den poesiintresserade nås idag ”Roffe säkrast på biblioteket”, som en av hans kollegor och vänner uttryckte det i en minnestext. Många i litteraturvärlden har uttryckt respekt för Aggestams gärning, vilken inte bara innefattar elva diktsamlingar, redaktörskap på bland annat Lyrikvännen och Wahlström & Widstrand samt översättningar av Walt Whitman och haikumästaren Basho. Han var enligt mångas vittnesbörd också en generös och sansad kollega, alltid mån om att värdesätta poesin och dess förmåga att nå fram till och beröra läsarna.

I det som skulle bli Rolf Aggestams sista diktsamling, den postumt utgivna Mitt i det veka livet (W &W, 2021), frågar poeten sig hur det hela egentligen hänger ihop. Det är en lika talspråklig som mänsklig undran, signifikativ för tonen både i denna bok och i alla Aggestams diktsamlingar, alltsedan debuten med Ditt hjärta är ett rött tåg (W&W, 1973). Dikterna i Mitt i veka livet bär så att säga sina vardagar med ett språk som kan verka enkelt. Men i själva verket är detta lyriska språk så finmejslat att det i sina bästa stunder lyckas fånga livets förbiilande ögonblick in i minsta beståndsdel. Det språket är inte så lite Whitmanskt i sin ambitiösa ansats – att innefatta det mänskliga och kollektiva i en gemensam och förpliktigande existens, utan vilken vi alla är små och eländiga om vi inte bjuder till: ”Sjung för den döda,/ sjung lite värme,/ för hon huttrar – utan klädnad./ Sjung för henne/ sjung hennes liv/ för hon vandrar utan minnen.” Ibland gör metaforerna nästan chockerande intrång i dikterna; i en heter det att ”mörkrets rallare/ bryter upp rälsarna.” I en annan förstår diktjaget ”vad kastanjerna/ stått och pratat om/ hela sommaren.”, och det är minsann inget obetydligt samtal som i diktens nu avslutas:

Orden 
hade fallit av, 
stam, grenar, kvistar,
meningsbyggnad,
stavfel,
glasklart
tydliga
 

mot husväggarna ikring
och den nyspritade
februarihimlen.
 

Känslan av att Mitt i veka livet inte ska läsas som ett lyriskt avslut utan som en hoppfull tanke på evigt liv är ofrånkomlig. Vi dör, men det gör inget – allt vi gjort stannar på ett eller annat sätt kvar. Roffe finns ju till utlåning på biblioteket. Till denna känsla bidrar också ”Mystik.”, den inledande dikten i urvalet här intill, samt - än mer - ett av samlingens längre sjok. I ”Almanacka. En meanderslinga.” möter poeten sina vänner på olika fik, och den fyra sidor långa dikten bortser från att tiden och livet sällan räcker till för allt man föresatt sig att göra. För dess flöde ignorerar den trista tanken på att livet är kort, att vår stund på jorden ofrånkomligen tar slut en dag.

Sista raderna blir med en sådan läsning heller inget avslut, mer en förhoppning om den evigt återkommande morgondagen:

   Vad sägs om fredag? sa jag till Börje, vi måste
                snacka om Malgomaj där allt börjar …

Michael Economou

kultur@bulletin.nu