Märket

Världen slutade vid vägen.
I världen fanns en hund.
Den hette Vally och åt på sin svans.
I världen fanns Hitler. Skolan fanns inte än.
Kriget och ransoneringen fanns och Pappa kom hem
ibland.
Vallys päls luktade illa.
När Pappa kom hem byggde han en dag en jordkällare.
Den var kall om sommaren. Pappa var sällan hemma.
När han byggt jordkällaren satte han i den våta
cementen sitt handavtryck.
Det var väldigt.
Det fyllde nästan hela muren vid ingången.
Detta är min Pappas hand.
Det är en väldig hand. Den tar stor plats.
Det är en stark hand, fast han nästan aldrig är hemma.
Kanske kommer han snart och stannar.
Men handen finns kvar.
Handen kan vem som helst se.
Detta är min Pappas hand.
Böndernas barn har sin Pappa hemma dagligen.
Min Pappa är inte hemma.
Jag vet var han är men jag säger ingenting.
Han kommer tillbaka en dag.
Då ska han och jag gå och se på det väldiga avtrycket.
Han ska då säga att denna källare, mitt vackra barn,
har din Pappa byggt,
och då ska jag nicka och se på handen som gjort märket 
i cementen.
Han ska säga att du har varit mycket ensam men nu är jag
Här och hos dig
och nu ska jag inte resa mer.
Nu ska jag stanna här.
Och du ska få sitta i min hand, nästan så stor är den,
och då ska vi skratta.
Men det dröjde och cementmärket var det enda
beviset.
Jag sa till böndernas barn: Detta är min Pappas hand.
Den har han där satt märke med.
Han finns.
Hur skulle han annars kunna sätta sitt märke?
Men det dröjde. Tiden gick och jag visste.
Han kom inte.
Böndernas barn blev läkare och lärare och endast ett 
fåtal blev bönder som sina fäder.
Ett av dessa barn hyrde en sommar ett ruckel till hus
med fallfärdig jordkällare.
Kom hem till oss, sa han en dag,
Här finns frisk luft och troligen fisk.
Jag vet, sa jag och for.
Inte för fisken eller luften men för att se på märket.

                                           *

Polacken från Kraków

Det var i New York. Vi kände inte varandra
Men vi kom att dela rum högst upp i ett tjugovåningshus,
tills han en dag gjorde allvar av sitt banala
självmordshopp.
Och när de kom från sjukhuset i sina vita rockar
hade rännilen från den spräckta skallen stoppats
av en tom ölburk på vilken det stod Blue Ribbon Beer
och sedan, när de for igen,
med det svarta plastskynket nästan som ett knyte
hällde någon vatten över trottoaren.

Det var en klar dag. Himlen var en tunn blå hinna.
Bara ett utkast till ett mästerverk.

                                          *

Den obetydliga förändringen i Alingsås

Tages Conditori är numer Kebab.
Men i Hiertas Park är allt som förut,
där sträcker sniglarna ut sina horn
i den tomma och kalla luften
inte långt från Café Hemtrevnad.

(Ur: Nattstråk av pors, 1990)

Fattigvårdsnämndens ordförande

Vissa år i min barndom
var mycket ormrika.
Det fanns somrar
då ormarna åt upp alla smultron,
växte och blev allt farligare.
 

Innan hösten kom
var de nästan som Elias Larsson.

                                    *

Regn i maj

Gräset färgas mörkare grönt,
Stenarna som målat in sig i ett hörn
vill sjunka ned i jorden.
 

I natt kättrade två skalbaggar upp
i syrenen.
 

De såg inte särskilt långt.
Men vilken utsiktsplats.

(Ur: Av denna värld, 1993)

På en knastrig radiotelefon utanför Portugals kust
fick jag meddelandet
att min far begått självmord.
Att jag inte skulle hinna hem till begravningen.
Att han hängt sig.
 

Jag såg Cabo Da Roca, Europas västligaste udde,
när jag gick tillbaka till byssan från radiohytten.
 

De som bor vid fyren på Cabo Da Roca
ser solen längre än andra.
 

Och 1:a kocken sa att jag nog kunde göra
currysåsen lite starkare.
 

Jag tänkte att på sådana där telefoner
måste man hålla in en knapp när man talar
och släppa den när man lyssnar.
 

Sedan gick jag mest på Sydamerika.

                                       *

När vi lämnade hamnen
såg vi kajerna glida in bland gränderna
bli ett med glädjekvarteren och ölschappen.
 

Vi såg brinnande kyrktorn falla samman
som utbrända stickor i solnedgången
och bländande vita hus dra sig undan.
 

Så blev vi ensamma med oss själva
med vår bakfylla och vårt självförakt
på väg någon annanstans.
 

Och vi tänkte; aldrig mer
inte i nästa hamn, eller nästa.
 

Men vi glömde
och drömde på nytt om att finna det vi sökte.
Det som fanns någon annanstans
i en annan hamn i ett annat land.

                                        *

Rysslands härskare heter Vladimir Putin.
Han är född i dåvarande Leningrad 1952.
 

Den kolfyrade steambåten S/S Etna av Stockholm
Gick chartrad för Sovjet 1952.
Stalin hade då ett år kvar att leva.
 

Jag var mässpojke i S/S Etna. Vi låg i Leningrad
och bunkrade kol för en resa till Murmansk.
Kranföraren drack vodka, tog fel på kökets skylight
och kolboxen.
 

Ett ton kol fyllde byssan.
Det är det jag minns. Inte Vinterpalatset.
 

Kanske just den dagen 1952 medan vi skyfflade
kolen ur byssan,
kanske bara ett par kvarter från hamnen
fanns en nyfödd människa som skulle få namnet
Vladimir Putin.
 

Om detta visste vi intet, kocken och jag.
–Vi måste ösa ut skiten och koka kaffet, sa kocken.
 

Vi såg Kronstadt när vi gick ut.
 

Vad vet man, sa kocken, om framtiden.

(Ur: Från nionde våningen, 2015)
 

TEXT: Stig Johansson

Stig Johansson (f. 1936) har mer än en sträng på sin lyra. Tecknare, författare och konstnär kan han skriva på sitt visitkort, och tillägga socionom och utredare på Försäkringskassan i Malmö. Mest känd i litteraturvärlden är han troligen för sina aforismer, vilka publicerades tre dagar varje vecka på Sydsvenskans kultursida under 35 år. Alla dessa tänkespråk illustrerade han själv med tecknade ”gubbar”, och helheten blev så uppskattad att den förvandlats till hans populära signum i tidningsvärlden. Flera av dem återfinns i de många aforismsamlingar med teckningar som han gett ut. Men Stig Johansson är också lyriker med sex diktsamlingar i bagaget. Debuten Den kapsejsade himlen (Bra Lyrik, 1984) nådde många läsare. En av dikterna, ”Förlusten”, har nästan blivit till ett tankekorn i sig självt och väcker än i dag mångas igenkännande leende: ”Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att de var livet.” Sexton år gammal gick Stig Johansson till sjöss och det livet gav många erfarenheter som bearbetats och gestaltats i dikterna. Frestande vore att kalla honom arbetarförfattare, men jag är inte övertygad om att epitetet är tillräckligt rättvisande. Dikterna som publiceras på Bulletins kultursida är hämtade ur tre samlingar. Den raka och precisa stilen kan tillsammans med motiven påminna om dikter av den unge Harry Martinson, som också arbetade till havs. Minnesbilderna är dock Stig Johanssons genuint egna från många dagar ”som kom och gick” och som blivit författarens liv. Det lyriska språket tycks ha hjälpt honom att försonas med erfarenheterna som det livet gav.

                Michael Economou

kultur@bulletin.nu