Konflikten mellan poeten och ambitionen
Pengar och berömmelse bryter sig in i rummet
och finner poeten helt ensam.
De låser dörren, så att han inte flyr,
och maxar ljudet på radion
och bankar på den stackars dumbommen som en trumma.
”Bättre att sjunga din sångstump
innan den där strutsrösten blir stum,
bättre slå till med din beskärda del av oväsen
innan den skränande basen blir tyst:
imorgon, imorgon kommer Döden
och hittar dig stum och medvetslös
med dina berättelser ännu inte påbörjade,
och tar med sig dina bläckpennor och blyertspennor –
någon skulptur ska inte resas vid din grav
och andra barder ska överta
ditt påtänt upp-och-ner-vända vardagsrum.”
”Ursäkta mig, mina herrar, mitt billiga ansikte
böjde sig för er dollarnärvaro,
nigande för Berömda Verser,
smickrar välståndet med självbelåtna leenden,
kväver mina hopplösa tårar!
För någon stal min korg med fåglar,
och bröt sönder musiklådan
där jag förvarade min marknads flock
av tjur-idéer och mentala björnar
och min poetiska fickräv,
min väska med litterära hjortar,
mina örn-bilar för att slå ut melodierna!
De bryter upp burarna och släpper ut
metriska fåglar ur mitt fågelhus,
och alla uttryckssätt i mitt zoo
blev utsläppta av amatörerna!
Mina fredagsords fiskdamm
är utfiskad av dagar och år.
Hela min djurpark med verser
har ruinerats av dessa sluga herrar!”
Dagarna och åren springer längs med stranden
och kastar hans idéer upp i luften,
och stämmer hans liknelser i rätt ton
och så att verserna inte kan fångas.
Han tjurar längs med den tomma stranden
med måsskrik i öronen, fyllda av vind.
Timmarna och minuterna, som leker tafatt
med varje bild som de lyckas fånga,
slår ut hans metaforer till fåglarna
och muntrar upp honom med dessa tyranniserande ord:
”Bättre att sjunga din sångstump
innan den där strutsrösten blir stum,
bättre slå till med din beskärda del av oväsen
innan den skränande basen blir tyst:
imorgon, imorgon kommer döden
och finner dina ännu inte påbörjade berättelser:
Någon skulptur ska inte resas vid din grav,
och andra barder ska överta
ditt påtänt upp-och-ner-vända vardagsrum!”
Hymn utan lovprisning till New York City
När West Sides fönster skräller som cymbaler i solnedgången,
och när vinden viner bland East Sides antenner,
och när, såväl norr som söder om trettiofjärde gatan,
hissarna skallrar med tänderna och skakar sitt burgaller
i alla de svindlande byggnaderna,
då stadens barn
lämnar apburarna i kontorsbyggnaderna och lägenheterna,
och öppnar sina munnar med stora svårigheter för att sjunga:
”Drottning bland jordens städer: New York!
Belåten som en bakelse och ordinär som en flottyrmunk,
dyr som en päls och galen som kokain,
vi älskar att höra dig skaka
ditt stora ansikte likt en skinande bank
vilket upplyser den vansinniga världen om att du är fylld av småmynt!
Det här är natten då du kan göra en maracas av alla de där metallpengarna
Paris är fängslat, och London dör av cancer.
Det är dags för dig att ta en svängom,
du vår påtända Fridsdrottning,
och låta upphetsningen från dina lätt lytta congas
ersätta de bombade huvudstädernas
mer briljanta valser.
Vi, dina barn, som gråter under tiden
i vårt sjösjuka zoo av fönster medan du dansar,
kommer att sluka smärtstillande,
och försöka förhindra vår bur från att falla sönder.
Alltmedan våra hjärnor kommer att fyllas av dessa böner,
tyst blommande mellan våra pulserande gonggongar.
Detta får duga som böner:
O lås in oss i dina biografers trygga fängelser!
Spärra in oss i de halvoffentliga avdelningarna och de vita institutionerna
som är dina outhärdliga cocktailpartyn, O New York!
Döm oss till livstid i dina barers och nattklubbars fängelser,
och lämna oss för evigt förbryllade av det blå, objektiva ljuset
som fyller dina restaurangers bleka sjukhus,
och skolornas och kontorens kliniker,
och danspalatsens operationssalar.
Men ge oss aldrig någonsin några förklaringar, även då vi ber om det,
till varför all vår mat smakar jodoform,
och till och med de nyutslagna blommorna luktar begravning.
Nej, låt oss aldrig se oss omkring tillräckligt länge för att undra
vilka av de rika männen, frysande på det överhettade kontoret,
och vilka av de fattiga männen, sovande med ansiktet i The Daily Mirror,
som fortfarande lever, och vilka som är döda.”
(Ur Early Poems, 1940–42)
***
Till minnet av den spanske poeten Federico García Lorca
Där den vita bron lyfter sina karaktäristiska bågar
stolt som en unghäst längs med klapprandet från den grunda floden
har den skarpa gitarren
inte glömt bort ditt namn.
Bara det skarpa ljudet i de grymma strängarna
kan genomtränga sinnet hos dem som blev kvar,
som sitter i de ögonlösa husruinerna
i skydd av de raserade murarna.
En kvinna har börjat sjunga
O musik olivers färg!
Hennes ögon är mörkare än de djupa katedralerna;
hennes ord kommer klädda som sörjande,
i porten av hennes dunkla röst
har vartenda ett en mening som en kärve med sju löv!
Spirorna och de höga kyrktornen, fridfulla som spikar
fastnaglade i de fyra korsvägarna,
se hur sången förvandlas till nejlikans färg
och blommor likt sår i det vita dammet i Spanien.
(På vilket Golgata utan kors ligger dina försvunna ben,
Garcia Lorca?
Vilket vitt berg gömde din mördare i en klippig dal?)
I världens fyra väderstreck, vinden är stilla,
och förundras av den vilda gitarrens svärdsspel:
rösten har förvandlats till järn i den nakna luften,
mer högljudd och mer förtvivlad än en ruinerad stad.
(På vilket Golgata utan kors ligger dina förlorade ben,
Garcia Lorca?
Vilket vitt berg gömde din mördare i en klippig dal?)
(Ur Thirty Poems, 1944)
***
Mannen i vinden
Här är mannen som gillar arabiska ponnys,
Kapten April, vandrar som vinden,
vidgar solens lyckliga svärdsljus.
Hemlig, i sitt utseende och i sitt sätt,
är han inte så ouppmärksam som han verkar på musiken,
som skräller i dörröppningen.
Men hans välbalanserade själ,
hänförd av en melodis mittstycke,
flyger till ett livlöst bröllop med klippbranterna.
Sedan sprids hans fem sinnen, olika i all sin mångfald,
som fåglar, framför stegen han tar,
för att återvända omedelbart, likt vatten,
till det urvattnade Bermuda i den blixtrande floden.
Luftens matematik gestaltar en perfekt tystnad.
Och Kapten Aprils medvetande, som lutar sig ut ur sina egna
fantastiska fönster,
dör i duvornas virvel.
Kruse
Ibland lamslår solen uddens klippor
och rånar den gröna världen med ett skrammel av sandbankar.
Sedan kommer stadsborna
för att stena himlen; och med sina vapen
avser de att skjuta de kraftfulla sfärerna i stycken:
mot skymningen, vill lagarna på alla fängelsegårdar,
stipulera hängning av rånaren, som uppmanar till liv.
Tänk om inga fler människor vill lära sig att vända om igen
och springa till den regniga världens gränstrakter?
Vad ska hända om inga fler människor vill lära sig att gottgöra
den hårda vägen, skeppsvrakens våldsamma lek i den dränkte
Magellan,
och ändå styras av stjärnornas oändliga fasta?
Tänk om den sista människan
inte längre vill lära sig, och följa
den bitska, grunda oceanen, norr om linjen,
där besättning och last drunknar i vrakets spillror,
dagen då han fördrivs till sin fängelseö,
hans egen tunnlandsstora ö, likt besserwissern Kruse!
Arbetande trappist
Nu sjunger alla våra sågar heliga sonetter i denna värld av timmer
där ekarna smäller som gevärsskott och faller som vattenfall,
häller ner sitt vrål i skogens gröna brunn.
Kom till oss, Jesus, genom murar av träd,
och finn att vi fortfarande tillber i dessa rymliga kyrkor,
sjungande vår andra Gudstjänst med våra sågar och yxor.
Fortsätt att undervisa Dina barn i den strävsamma skogen,
och låt någon liten solstråle nå oss i våra mentala skuggor och bladrika studier.
När tiden har gjort landskapet vitt av säd
och fyllt våra trakter med den tröskande solen,
kom till oss, Jesus, genom väggar av vete
då våra två traktorer kör ut för att skära ner dem:
Plantera några milda vindar på våra andars åkrar,
och svalka de trakter där våra böner är skördemän,
och släck vår törst, Himmel, med Dina levande floder.
(Ur A man in the Divided Sea, 1946)
***
I New York Citys ruiner
Månen är blekare än en skådespelerska.
Vi har sett hennes sorg bland de förgrenade broarnas
vissna murgrönor –
i den vissna, murkna murgrönan
som endast älskar ett valv av luft.
Månen, blekare än en skådespelerska gråter över dig, New York,
försöker se dig bortom de trasiga broarna,
lutar sig ner för att lyssna till din sofistikerade röst
av låtsasbrons,
vars sånger inte längre hörs!
Oh så tyst det är efter den svarta natten
då molnens eldsflammor brände ner dina håliga tänder,
och när dessa blixtar
spetsade Harlems och Bronx’ svarta bölder,
och tömde ut de kvarvarande fångarna
(en tiondel och tjugondel av de levande)
på Jerseys gator,
fram till de gröna gårdarna, för att de där skulle finna sin frihet.
Så fallna de är, så de har störtat ner
dessa stora starka torn av is och stål,
och smält av vilken terror och vilket mirakel?
Vilka eldar och blixtar bröt ner
dessa torn av silver och stål
med sina överraskande anklagelser av vit vrede?
Du vars gator växte upp på spaljéer,
med rötter i Bowling Green och pålrot i Upper Bay:
Hur avskalad du är nu, ända in i skelettet:
Vad har hänt med ditt levande och döda kött:
Var är glittret på dina oanständiga blad?
Oh, där dina barn, under din sista söndagskväll,
sköt mot varandra i skuggan av Paramount,
ringlar det fortfarande rök ur askan från de raserade tornen,
beslöjande din begravningshögtid i detta förbrända töcken
skriver de, i askglöden, detta – din gravskrift:
”Detta var en stad
som klädde sig själv i papperspengar.
Hon levde i fyrahundra år
med småmynt rinnande i venerna.
Hon älskade de sju purpurfärgade havens vatten,
och brann högre och vitare än Tyrus
i sin egen gröna hamn.
Hon var lika okänslig som en taxi;
ibland var hennes högklackade ögon blåa som gin,
och alla sina levnadsdagar spikade hon dem
genom hjärtat på hennes sex miljoner fattiga.
Nu har hon dött av skräck i ett plötsligt begrundande
– dränkt i sitt eget vatten, hennes förgiftade brunn.”
Kan vi trösta er, stjärnor,
för en sådan ondskas långa överlevnad?
I morgon och dagen därpå
kommer gräs och blommor att växa
i Manhattans famn.
Och snart ska valnöts- och mullbärsfikonträdens grenar
vaja där alla de där smutsiga fönstren fanns –
murgrönan och vildvinet
kommer att bryta ner dessa veka väggar,
begrava sandstensfasaderna i nyutslagna doftande blommor;
och vildrosen och vildapeln
kommer att blomma i de tysta centrumens dalar.
Där kommer det att finnas duvnästen och bikupor
bland de forna lägenheternas klippor,
och fåglarna ska sjunga i de soliga hagtornen
där Park Avenue en gång låg.
Och där Grand Central låg kommer det att finnas en liten kulle
översållad av ljuvligt mörka tallar.
Tänker du dig att det kommer att finnas någon bonde
som röjer i skogarna,
och planterar ett tunnland vinkande majs
på höjderna bortom Harlems skog?
Kommer jägare att utforska
Broadways jungfruliga gläntor i jakt på lodjur och hjort?
Eller kommer någon eremit, som döljer sig bland björkarna, bygga sig en cell
med stenar från stadshuset,
när alla de instörtade tunnelbanorna blir till strömmar
och bäckar för fiskar,
flödande i solen och tystnaden till det vassrika Battery?
Men nu är månen blekare än en staty.
Hon sträcker sig och hänger sin lykta
i den fördärvade hesperidiska trädgårdens järnträd.
Och i detta ljus, under de hålor som en gång var banker och teatrar,
kommer de pälsklädda fram för att leka –
och vi tror oss höra mantikorernas sång
eka längs klippor i Walls och Pine
och vi är fyllda av fruktan, och stummare än de upp-och-ner-vända stjärnorna
som linkar i de lama vattnen,
stummare än moder måne vilken, vit som döden,
ilar och flyr bort över Jerseys ödemarker.
(Ur Figures for an Apocalyps, 1947)
***
Första lektionen om människan
Människan börjar i zoologin.
Hon är det sorgligaste djuret.
Hon kör en stor röd bil som kallas ångest.
Hon drömmer på natten
om att åka i alla hissarna.
Vilse i korridorerna
hittar hon aldrig rätt dörr.
Människan är det sorgligaste djuret.
En cornflakes-ätare om morgonen,
en mjölkdrickare.
Hon fyller sin hud med kaffe
och förlorar tålamodet med de andra av sin art.
Hon ritar sin synd på väggen,
i alla annonser i alla tunnelbanor.
Hon ritar mustascher på alla kvinnor
eftersom hon inte kan finna sin glädje,
förutom i zoologin.
När hon går till telefonen för att ringa upp Glädje,
slår hon fel nummer.
Därför gillar hon vapen.
Hon kan de rätta namnen på alla vapen.
Hon kör en stor svart Cadillac som kallas död.
Nu skickar hon ångest ut i rymden.
Hon flyger sin oro runt Venus,
men det hjälper inte ett dugg.
I rymden, där det under lång tid bara funnits tomhet,
kör hon ett stort vitt klot som kallas död.
Nu kära barn,
som har förstått den första lektionen om människan,
svara på testet:
”Människan är det sorgligaste djuret.
Hon börjar i zoologin,
och går vilse
i sina egna dåliga nyheter.”
(Ur Emblems of a Season of Fury, 1963)
***
Till M.* i oktober
Om du och jag kunde mötas där uppe
i det där svala molnet
som två sol-
strålar eller fåglar
och fara raka vägen till Sydamerika
eller som förvirrade andar
oskyldigt flygande tillsammans
i luften
Eller om vi kunde vara
tillsammans som två sammanbundna pråmar
eller tätt glidande flottar
på väg nedströms till St Louis eller New Orleans
Om vi kunde mötas som två delar
i en kärlekssång
två ackord hand i hand
ett fulländat arrangemang
och vara två delar i samma hemlighet
(O, om vi kunde återfå
och ännu en gång förtälja
vår midsommarhemlighet!)
Om du och jag kunde få börja om som främlingar
här i detta övergivna fält
där syrsorna yr upp
omkring mina fötter som skum
ur ett grönt hav…
Men jag är ensam,
vandrar ensam fram och tillbaka
lutande mot den löjliga vinden
och talar med mig själv som en galning
”Om bara du och jag
vore möjligt”
Hur som helst:
Månen är full denna natt
och (du ovan byggnader
jag ovan träd)
tillsammans ser vi den stiga.
(Ur Eighteen Poems, 1985)
* M. var den sjuksköterskestudent som Merton hade en relation med under mitten av 1960-talet.
Översättning: Stefan Albrektsson & Michael Economou
Thomas Merton (1915–1968) – 1900-talets, kanske tidernas mest omtalade munk – har som teolog, fredsaktivist, andlig vägledare och brobyggare mellan öst och väst med böcker, essäer, dagböcker och brev påverkat miljontals människor världen över. Däremot är lyrikern Merton inte så uppmärksammad, framför allt inte i vårt land, och kanske inte på så många håll i världen, åtminstone inte utanför en snäv universitets- och litteraturvärld. Robert Lowell menade att Mertons personlighet var ”mer fenomenal än hans poesi”, men hävdade också – i tidskriften Commonweal – att Merton var den mest lovande katolske poeten i USA. Kritiker har dock påtalat att knappt en tredjedel av dikterna har religion som bärande tema, vilket gör beteckningen religiös diktare tvivelaktig och inte helt rättvisande.
En andlig vägledare och munk som skriver dikter behöver inte nödvändigtvis skriva dikter om andlighet och munkliv. Oss veterligen finns hur som helst inga översättningar av hans många dikter på svenska. Detta har vi velat råda bot på genom ett brett urval, som Silentium förlag ger ut under hösten 2021. Dikterna här i Bulletin blir premiär för dikter av Thomas Merton på svenska, och bör ge en god uppfattning om vilken sorts lyrik som munk-poeten skrev.
Thomas Merton har brottats med självidentiteten och svårigheten i att vara en troende människa i en värld av tvivel (och att själv samtidigt vara en troende som tvivlar). Frågan som upptagit honom dag och natt handlar om hur man kan vara engagerad och närvarande i världen och samtiden utan att bli bedrövad och nerslagen av allt negativt och mörkt. Detta livsproblem – som han förhöll sig till med stor uppriktighet, värme och känsla – går att märka i många dikter. De är rika på metaforik, humor och allvar, och också fyllda av såväl lovprisning som trotsig vilja att ifrågasätta både sig själv och världens (o-)ordning. Merton har skrivit tusentals dikter vilka innehåller ett brett spektrum av alla intressen som han själv under ett alltför kort liv fördjupade sig i: historia, filosofi och teologi, samtida och äldre litteratur, kultur och antropologi, religion och språk.
Thomas Merton beskriver sig själv, världen och dess människor med en lika befriande som drabbande klarsyn. Han brottas med sin identitet: Vem är han egentligen? Fransman? Är han amerikan? En munk som avvisat världen och dragit sig tillbaka bakom klostermurarna? Eller är han världsnomaden som utforskar och vill förstå världens virrvarr av trosåskådningar utan att döma en enda av dem med sin egen religions ögon? Civilisationskritikern som hejdlöst och med liv och lust kastar sig in i sin civilisation och dess dagsdebatter?
Merton bortser inte från egna brister och tillkortakommanden. Han ser klart och beskriver allt som sker i livet med uppriktig känsla, som till exempel då han öppnar sitt hjärta i dikterna till ”M.”, den sjuksköterska han förälskade sig i, eller då han våndas över om abboten till slut ska upptäcka att han i sin klostercell gömt ett nummer av Newsweek under sängen.
Men Merton tog avstånd från förenklade bilder av sig själv, och i en essä, Är världen ett problem?*, avsvor han sig rollen som stereotyp för ”den livsförnekande kontemplativa människan”.
Vi frestas att söka svaren på identitetsproblematiken med hjälp av Walt Whitmans vackra och talande strof ur Song of Myself:
Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)
Merton rymde inom sig många människor och var allt som vi antydde i frågorna ovan, och faktiskt mer därtill. En avgörande händelse, vilken Merton beskriver i Conjectures of a Guilty Bystander**, kan ge en förklaring till den vida världsbild han ger uttryck för: ”I Louisville, i hörnet av Fourth and Walnut, mitt i shoppingdistriktet, blev jag plötsligt överväldigad av insikten att jag älskade alla dessa människor, att de var mina och jag deras, att vi inte kunde vara främmande för varandra trots att vi inte kände varandra alls. Det var som att vakna upp från en dröm om åtskillnad, om falsk självisolering i en säregen värld, en värld av avsägelse och hypotetisk helighet… Denna känsla av befrielse från en illusorisk åtskillnad var en sådan lättnad och en sådan glädje för mig att jag nästan skrattade högt… Jag äger den enorma glädjen att vara människa, att vara delaktig i mänskligheten i vilken Gud själv blev inkarnerad. Som om det mänskliga tillståndets sorger och galenskaper skulle kunna överväldiga mig, nu när jag inser vad vi alla är. Om bara alla kunde inse detta! Men det kan inte förklaras. Det finns inget sätt att berätta för människor att de alla går omkring och lyser som solen.”
Mertons föräldrar, Ruth Jenkins och Owen Merton möttes i Paris som konststuderande. Ruth var född i den amerikanska mellanvästern och Owen kom från Nya Zeeland, och de gifte sig i England 1914. Vid första världskrigets utbrott flyttade paret till Prades i södra Frankrikes bergstrakter i avsikt att utveckla sitt konstnärliga skapande. Där föddes Thomas Merton, kallad Tom i familjen. Han skriver följande i inledningen av sin klassiska biografi Kallad till tystnad (1948)***: ”Den sista januari 1915, i Vattumannens tecken under ett av de stora världskrigen, föddes jag i skuggan av ett franskt berg på gränsen till Spanien. Jag föddes fri till Guds avbild men var likväl fånge hos min egen häftighet och själviskhet, till följd av att jag föddes till denna världen.”
Familjen flyttade snart till Amerika, där Mertons bror, John Paul, föddes 1918, och där Mertons mor skulle avlida i sviterna av magcancer då Merton bara var sex år gammal. Fadern flyttade omkring under barnens uppväxtår, vilket ledde till att tillvaron blev rastlös och orolig. Familjen reste tillbaka till södra Frankrike, denna gång till den occitanska byn Saint Antonin-Noble-Val med medeltida ursprung, där Merton fick gå i skola i Montauban, en närliggande större ort. Från denna trakt, också den i skuggan av ett franskt berg, sändes han till England 1929 för att studera på Ockhams pojkskola.
Under denna tid dog även fadern av en obotlig cancersjukdom och lämnade Merton föräldralös vid femton års ålder. Pojken hade tidigt visat talang för skrivande och var en flitig läsare; han övade på sina formuleringar i sin dagbok, och hade som tonåring också författat några kortare berättelser samt en roman. 1932 började Merton studera vid Cambridge i England. Denna turbulenta studietid, fylld av akademiska och sociala misslyckanden, skulle bli avgörande för hans framtid. 1935 återvände han till Amerika för att studera på Columbiauniversitetet där studentlivets frestelser också tycks ha blivit för mycket för honom. Som doktorand upptäckte han hur det ständiga sökandet efter bekräftelse och mening hade lett in honom i en återvändsgränd, där ytligheten och felsprången framstod i all sin bedrövelses skärpa.
Då Merton 1938 läste G.F. Laheys biografi över poeten och prästen Gerard Manley Hopkins samt Étienne Gilsons The Spirit of Medieval Philosophy blev han förvissad om nödvändigheten av att ge efter för sin växande andliga längtan. Han beslöt sig samma år för att bli katolik, och det var för övrigt då som han med större allvar började skriva dikter. Merton berättar själv i Kallad till tystnad hur han i december 1941, 26 år gammal, sedan valde att bli munk i klostret Gethsemani nära Louisville, Kentucky.
Där inträdde han i den strikta Ordo Cisterciensis Strictioris Observantiae, även kallad Trappisternas eller Cisterciensernas orden, och förband sig att som ”Father Louis” följa klosterlöftena om fattigdom, lydnad, kyskhet, daglig omvändelse och stabilitet.
Det tycks som om det är här i klostret, med dess stabila rytm av arbete och bön, som Merton första gången möter den verkliga tystnaden utan att försöka fly. In i denna tystnad kunde han ha med sig hela sitt jag och sin upplevelse av världen, och ur detta möte med tystnaden växer hans poesi fram i all dess paradoxala världsliga och icke-världsliga polaritet. Spänningen mellan tystnad och ord; tro och tvivel; lyssnandet till sig själv och på stjärnorna, regnet, fåglarna och skogen; sökandet efter Gud och tron på en hållbar värld; spänningen mellan ett liv i avskildhet och ett rikt samhällsengagemang; längtan till ett äkta eremitliv och till en ovillkorad gemenskap – allt detta fylls av en energi som blir till klar och hängiven dikt. Dessa spänningar skulle kunna slita isär vilken människa som helst.
Men under sådana svåra omständigheter kan man göra en märklig upptäckt, och det förefaller uppenbart att Merton gjort just detta. När man dras in i ensamhet och tystnad, drar man sig samtidigt in mot sitt eget centrum. Och detta centrum kan paradoxalt nog bli allt rymligare och omfamna allt och alla. Världen finns i dig själv, och i det jaget växer världen och blir en outplånlig del av ditt inre. Resan mot centrum, denna helhet av transcendens och immanens, resan inåt samlar och omfattar allt: den personliga enheten och hela världens rikt myllrande mångfald blir ett utan att den ursprungliga spänningen försvinner.
Mertons förtrogenhet inte bara med 1900-talets poeter utan också med många andra av historiens betydande skaparsjälar är slående, och lika uppenbart är hans vilja att samtala med dem i avsikt att upptäcka något slags gemensamt värdemönster i skapandets breda väv. Redan under tiden på Columbia University fick Merton undervisa, bland annat om engelsk litteratur, och några år efter inträdet vid Gethesemani-klostret blev han ansvarig för noviser samt för de munkar som skulle utbilda sig för prästyrket. Titeln skulle snart bli ”Novice master” och som sådan ledde han konferenser en gång i veckan under många år. Ämnena var bland annat litteratur och konst, och av klostrets kurskatalog, tillgänglig på nätet, framgår en imponerade spännvidd. Deltagarna fick höra om sufimystiker och epikuréer, om rasfrågor och grekiska tragedier, om buddism och hinduism, om Blake och John Donne, om Rilke och Beckett, om T S Eliot och G M Hopkins, om Kafka, Joyce, Faulkner och Camus. Bland mycket annat.
Thomas Merton lär ha varit skicklig och ytterst medveten om vad han gjorde som lärare och vägvisare, och när han skrev om sina avsikter med lärargärningen visade han prov på stor förtrogenhet med de stora pedagogernas tankar. ”We study in order to love”, lyder några ord, och han betonade också att visdom är jämförbar med kunskap. Kärleken till det gemensamt mänskliga i alla kulturer stod över maktfullkomlighet och intolerans, och en undervisning med avstånd till eleverna/noviserna var ”för mycket skola”, vilken därför förkastades. Personligheten i pedagogen måste synas och göra inryck. En intuitiv, Gudsorienterad och omedelbar upplevelse av ämnena stod över en kunskapsorienterad dito, och det förefaller oss som om pedagogen Merton är levande också inom poeten Merton.
I en av sina essäer, Främlingens dag*, talar Merton inifrån eremittillvaron om hur det finns plats för andra sånger utöver fåglarnas. Det finns ”en själens ekologi, en andarnas levande balans i detta hörn av skogen”. Han nämner bland andra Rilke, Char, Montale, Ungaretti och Auden, och hämtar också inspiration från ”en betydligt äldre skog”, i vilken ”de argsinta fåglarna, Jesaja och Jeremia, sjunger.” Här får kvinnorna utrymme: exempelvis Teresa av Avila, Julian av Norwich, Angela av Foligno och, från en senare tid, Raïssa Maritain och Flannery O’Connor. Eremitlivet befriar och öppnar rösterna: ”Det är bara att välja vilka röster som ska höras i denna skog, men de väljer också sig själva, och sänder sig själva hit för att vara i denna tystnad. Det råder i varje fall ingen brist på röster.” Det är bara att leta sig fram till dessa skaparsjälars röster om man känner sig manad att försöka förstå vad som hörs i sången. Det är ur denna mångfald som man kan formulera en relevant karaktäristik av poeten Thomas Merton.
I contain multitudes skulle kunna vara Mertons egen diktrad, och hans poetik skulle intill förväxling och förblandning kunna vara Walt Whitmans. Båda skriver en poesi som blir mer öppen och gränslös än låst och inskränkt av sina ämnen, båda vill bejaka den mänskliga själen, och hos båda poeterna kan man märka en stark hyllning av det som de betraktar som heligt – försöket att laga och hela världen med alla till buds stående medel.
Den poet som haft störst inflytande på Mertons poesi är emellertid inte Whitman utan Chuang Tzu, som paradoxalt nog kanske inte ens har existerat. I vilket fall – han är den poet-filosof som Merton ägnat mest intresse och störst översättarflit. Merton skrev också en bok om kinesens lära och sentenser, The ways of Chuang Tzu, med förord av Dalai Lama, som för övrigt menade att Merton var den människa som bäst förstod sig på buddismen av alla kristna som kommit i hans väg. Många har uttryckt samma fascination för Chuang Tzu, så exempelvis Martin Buber och Martin Heidegger. Poet-filosofen, som sägs ha levt på 300-talet före Kristus, lär ha varit talesperson för taoismen och har också fått erkännande för att buddismen alls spreds i Kina under sitt japanska namn – zen. Som teolog, författare och andlig företrädare har Merton själv lovprisats för sina insatser för att i väst synliggöra mystik från Asien, och intresset för Chuang Tzu får ses som en del av denna gärning. Samma år som han avled – 1968 – besöktes ett buddistiskt kloster på Sri Lanka, vilket kritiserades och sågs som provokativt. När påven Franciscus drygt femtio år senare besökte ett buddistiskt center på samma ö var det knappt någon i väst som höjde på ögonbrynen.
De läsare som vi vill välkomna och som gör sig mödan att begrunda och leva sig in i Mertons värld så som den ter sig i vårt urval dikter här i Bulletin, ska upptäcka en innerlig genuinitet, som ter sig lika klar som angelägen också för vår tid. Kanske väcker dikterna nyfikenhet på det större urvalet, som således utkommer i höst på Silentium förlag.
* Främlingen och världen, övers. Joseph Halldorf och Peter Halldorf, Silentium 2015
** Conjectures of a Guilty Bystander, citatet övers. av Stefan Albrektsson och hämtat ur Bantam Doubleday Dell 1966
*** Kallad till tystnad, övers. Monica Rennerfelt och Sven Stolpe, Catholica 1986
TEXT: Stefan Albrektsson & Michael Economou
Stefan Albrektsson är poet, musikpedagog och översättare. Michael Economou är kulturredaktör på Bulletin och författare.
michaelec@bulletin.nu
