HAMBURG. Under den federala republikens 71-åriga existens har Angela Merkels parti, Tysklands kristdemokratiska union (CDU), styrt under sammanlagt 50 år. När hon avgår nästa höst efter 16 år på posten kan man lugnt utgå från att hon kommer att efterträdas av ännu en kristdemokrat. Men vem blir det?

Om några veckor är det dags för CDU:s 33:e konvent, då partiets nästa ledare ska väljas. Vem det än blir är det högst sannolikt att denne också kommer att utses till CDU:s kanslerkandidat efter Merkel. Det finns vidare inga skäl att tro annat än att CDU vinner förbundsdagsvalet nästa september och därefter kommer att leda nästa regering.

De tre män som tävlar om partiets högsta ämbete är inte särskilt välkända internationellt. Först (i alfabetisk ordning) kommer Armin Laschet, ministerpresident i Nordrhein-Westfalen. Han är en trogen arbetsmyra inom partiet vars karisma inte kan mäta sig med hans kompetens. 

Därefter kommer Friedrich Merz. För tjugo år sedan ledde han CDU:s partigrupp i Förbundsdagen, innan han tvingades bort av Merkel som ett led i hennes väg mot toppen. Efter en avstickare till näringslivet, där han tjänat tonvis med pengar, försöker han nu göra politisk comeback.

Den tredje konkurrenten är Norbert Röttgen, ordförande i Förbundsdagens utrikesutskott. Han var en kort tid miljöminister under Merkel – innan hon gav sin på den tiden hårfagre och unge medarbetare sparken.

Laschet är Merkels outtalade favorit. Men det beror inte på något annat än att de övriga två har en gås oplockad med Mutti, vars väg till makten kantas av bortrensade motståndare som inte har ägt hennes hårdhet.

Det finns ingen egentlig favorit. I en nyligen utförd opinionsmätning fick Merz stöd av 27 procent, men hans trend var negativ. Röttgen låg på 16 procent och rörde sig en smula uppåt. Laschet ligger efter båda, medan de 21 procent som valde alternativet ”Ingen av de ovanstående” bidrar ytterligare till osäkerheten.

Den självklara frågan är vad de olika kandidaterna står för. Den är dock inte lätt att besvara i ett politiskt system som är så tråkigt – och kanske lyckosamt – att det stadigt håller sig i den politiska mittfåran. I opinionsmätningar lockar vänsterkanten och högerkanten tillsammans inte mer än omkring tjugo procent av väljarna. Majoriteten röstar i stället på de stora partierna (framför allt CDU), som fungerar ungefär som stormarknader – de erbjuder något för alla utan överraskningar eller konstigheter.

Under första halvan av 1900-talet – från Vilhelm II till der Führer – var Tyskland världens mest ”intressanta” land. På hemmaplan var det en politisk vulkan och mot sina grannar ett dödligt hot. I dag, till följd av två katastrofala världskrig, är landet ungefär lika aggressivt som en sengångare. Dess politik befinner sig nånstans mellan stabil och avslagen. CDU:s skönhetstävling bär alltså inga likheter med det demokratiska partiets senaste primärval för att utse sin presidentkandidat, då senatorerna Bernie Sanders från Vermont och Elizabeth Warren från Massachusetts förespråkade starkt vänsterorienterade program. Inte heller har Tyskland någon Donald Trump. Landets politik handlar i stället om ”kontinuitet über alles”.

Alltså framhåller Laschet sin erfarenhet som ministerpresident i den folkrikaste av Tysklands sexton förbundsländer – en merit Merz och Röttgen inte kan matcha. Hans outtalade budskap är ”fyra år till av Merkel”. Inga tvära kast, varken på hemmaplan eller inom utrikespolitiken.

Samtidigt har Merz, som inledde sin kampanj på CDU:s högerkant (alltså starkare band över Atlanten och mer marknadsekonomi), trumpetat sina budskap i låga toner. Inte heller han vill ha några tvära kast. Men samtidigt menar han att Tyskland ”har sänkt farten alltför mycket”. Med andra ord vill han både äta kakan och ha den kvar.

Den yngste av de tre, Röttgen, framstår som den djärvaste. Han framhåller sina meriter som utrikespolitisk expert och intar en hårdare attityd till Ryssland och Kina än de båda andra. Men ta det lugnt: med honom som ledare utlovas ”varken fullständig kontinuitet eller någon brytning” med Merkels tid vid makten.

Sålunda kommer stabilitet att också fortsatt prägla Tyskland. Där finns ingen ytterkantshöger med företrädare som Frankrikes Marine Le Pen eller Italiens Matteo Salvini, och ingen radikal vänster, med företrädare som Storbritanniens Jeremy Corbyn, Labours förre ledare. Och medan USA och Storbritannien på det hela taget styrs av två partier, regeras Tyskland precis som merparten av kontinenten av koalitioner med flera partier, som inte far långt till höger eller vänster så fort de står inför ett val.

Vem som än vinner kampen om CDU:s ledarskap i januari och blir kansler i september, kommer att regera som del av en duo eller kanske till och med en trio. Med pandemins hjälp, som gynnat partier vid makten, kommer CDU och dess bayerska systerparti, Kristligt Sociala Unionen (CSU), förmodligen att vinna omkring 35 procent av rösterna. En bit till vänster återfinns De Gröna, som kanske kan locka tjugo procent, vilket då gör dem till en naturlig koalitionspartner till CDU/CSU.

Denna maktbalans utlovar kontinuitet, vilket inte är särskilt upphetsande. Kanske kommer vi inom media snart att med visst vemod se tillbaka på Trump, som ju trots alla sina påfrestande brister var det här seklets mest underhållande ledare. Men i dessa svåra tider – Covid-19 har ännu inte gett med sig och ekonomin är fortsatt på väg nedåt – är kanske långsam centrism inte det sämsta utfallet för Europas stabiliserande makt.

Utöver de tre uttalade konkurrenterna inom CDU finns två outsiders som i stället för att gå den vanliga vägen – först ordförande, därefter kandidat till kansler – väntar ut skeendet. Kanske tröttnar partiet på trion Laschet, Merz och Röttgen, och vill ha någon som ses oftare i offentligheten. En av dessa är hälso- och sjukvårdsministern Jens Spahn, ett hårt arbetande, politiskt djur, som till följd av Covid-19 ständigt syns i nyhetsflödet. Den andre är CSU:s ledare, Markus Söder, en man som brinner av ambitioner, som oförtrutet ger intervjuer och deltar i pratprogram. 

Men ingen av dessa fem kandidater skulle orkestrera en revolt mot Mutti och hennes eftermäle. Det är ingen vågad gissning att Tysklands nästa kansler kommer att vara Merkel, fast utan Angela.

Josef Joffe, fellow vid Stanford Universitys Hoover-institut, är medlem av redaktionsrådet för det tyska veckomagasinet Die Zeit.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.