Om härliga dagar
Vissa dagar bär, man lyfter,
svävar omkring med sin lycka.
Färgerna vilar lättjefullt
på sina föremål.
Ljuden skojar vänligt med öronen.
Fötterna är varma, huvudet svalt.
Tankarna åker skridskor på blankis.
De genomför alla tänkbara figurer
utan att förlora balansen.
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
ihoprafsade liv.
Andra dagar,
andra dagar ska vi inte tala om.
(Ur Kärlekens nya kläder, 1975)
*
Oändliga ögon
James spinner som en nöjd fabrik
i en mycket avlägsen utopi.
Han ser på mig med uråldrig blick.
Ögonen är gula kring svarta pupiller.
Jag tänker på det stekta äggets gula pupill,
på solens stora blick som ger oss ljus och färger.
Kattens öga är en levande mandala;
där blinkar skapelsens mjuka guld.
Urminnes tider spinner sina sekler,
då min kortvariga hand smeker en tillfällig päls.
(Ur Elementära dikter, 1977)
*
Poetens läppar
Jag ligger lojt på jordens altarduk
och lyssnar på en panteistisk gudstjänst.
Lugn av vilande liv hör jag kvittret,
sången med de små önskningarnas övertoner.
Poetens läppar kan lätt växa honom över huvudet.
Men nu känner jag läpparnas tyngd
och tungan som vilar
fri från onödigt prat.
Och i ekens stadiga partitur
skuttar staren omkring!
(Ur Sol utan datum, 1979)
*
Natten …
Natten har motat in skuggan
i min egen kropp. Den är ett
invärtes plagg som sticker sina
ärmar och ben i mina lemmar,
frasar som siden längs ryggraden
och blir allt mörkare, tills den
slutligen färgar av sig som sömn
i mig. Men bakom stängda ögonlock
fladdrar två svarta lågor.
Frihet …
Frihet är att slå in dörrar som inte existerar,
att sova lugnt på idealens sträckbänkar och
finna sig själv försvunnen ur sin begränsning.
Vattnet kan urholka stenen, och kanske
kan man ta sina gränser och gå
utan att lämna något spår efter sig.
Sin skugga släpper man fri och låter
den löpa längs vägar som ingen kan se.
Och sedan, om natten, förföljer man den.
(Ur Samtal med min skugga, 1982)
*
Språket och konsten
Orden ligger och drömmer om vackra meningar som aldrig tar slut. Oroligt vänder de sig kring sina vokaler. Kudden liknar en bok som ingen kan öppna. Ingen får läsa den sovande texten.
Huset är en evighet som varje dag utökas med ett nytt rum. Golvet är murat av rinnande vatten. Taket är timrat av de älskandes andetag. Stuckaturen är utmejslat ljus.
In genom fönstren flyter många bäckar små. Även de skyggaste fiskarna blänker. De öppnar och sluter sina styva munnar. De andas genom gälarna, talar aldrig och vet ingenting om alfabetet.
(Ur Mina tankar känner inte varandra, 1986)
*
Gamla berg vill bli sand
Jag har mina rötter inom mig,
en härva av blodtrådar.
Stenen har sina rötter inom sig,
som små fina frön.
Hopkurade kring sitt mjuka
sover stenarna hårt.
I århundraden har de vilat
under solen.
Gamla berg vill bli sand.
De släpper greppet
om sig själva och öppnar sig
för vatten.
Efter århundraden av törst!
Som språket, detta
stora berg som sönderdelas
av våra tungor.
Vi gör språket till sand
och doppar tungan
i ett strömmande vatten
som förflyttar berg.
(Ur Andetag och andra rytmer, 1989)
*
Saltö fiskehamn
Havets söner har sorgsna ansikten.
De har sett många dagar drunkna.
Men fisk på deras oljeställ
glimmar som små paljetter i solen.
Som en sprittning i gammalt matsilver
rycker det till i en låda med sill.
Sännen, Blekinge
Med vaggande juver går korna
samma stig som i fjol. Bara
maskrosorna har bytt plats
med varandra. Stengärdet
inramar hagen.
Våra förfäder formade åkrar
och hagar och gjorde marken
till sin. Bara vi människor
är utbytta. Stenarna och
jorden finns kvar.
I brisen nere vid sjön kan man
ana de dödas alla efterlämnade
andetag. Deras gamla röster
kluckar nu utan gomsegel
här vid stranden.
I dag genomkorsar jag många
förgångna steg över ängarna.
Inte som skuggor utan som
vibrerande värme svärmar de
döda i ljuset.
(Ur Under solen över havet, 1993)
*
Efter att ha lyssnat på Jussi
Den stilla stund man har med sig själv,
lugn men ändå på gränsen till galenskap,
eller egentligen utanför själva kartan,
och med den för dagen fixa idén att det
inte går att föreställa sig hur det skulle
vara att ensam byta plats med sig själv.
Det finns plats för alla ögonblick. Jussi
sjunger en stad med murar, på notbladet
angiven som en sönderblåst myrstack.
Högt ovanför flyger lärkorna upp till
sina klarblå luftminareter. ”Allt under
himlens fäste, där sitta stjärnor små.”
På den gamla inspelningen är det bara
musiken som knastrar. Jussis sång är
klar som himlen. Ur hans strupe väller
en hägring flödande av mjölk och honung.
Berg får vingar. Lärkans näbb är av guld.
Tungan som en örlogsflagg ute till havs.
Du lille fule fågelkung i rymden, berusad
av luften i dina lungor och med stämbanden
smorda av en halva punsch! Du sjunger
högt ovanför markens jagande solkatter,
högt ovan juvelglittret i bänkraderna
på Metropolitan i New York. Du jagar
stillastående, står så stelt på scenen,
som fastspikad eller som en stjärna
på himlen. Av din höjd får jorden svindel,
medan skyar av toner och ord flyger upp
ur din bröstkorgs underbara rede. Och
ditt hjärta sjunker långsamt till botten.
Död vid 49 års ålder, enligt rykten försupen,
delade under de sista åren flaska med en
fastighetsskötare som gömde ljummet renat
i ett sotigt pannrum i Stockholm. Rösten
gav honom själv svindel. Till sist var han
rädd för sin egen sång. Gåvan så himmelsk.
(Ur Tigerhjärtats sånger, 1999)
*
Första Mos 1:2
Den ena tanken jagar den andra, en hetsjakt
i hjärnvindlingarnas ormbo. Det går inte
att slingra sig undan signalsubstanserna och
synapserna, öppna som brusande orgelpipor.
Alla öppna ögon är tomma och ser dig inte.
Det är som ett mail från Homeros eller
ett helt bibliotek med bortblåst blindskrift.
Man sitter försjunken i sig själv, och sedan
är man inte längre där. Det är fåtöljen som
långsamt försjunker i sin egen stoppning.
Ideologierna kommer och går, som andetag
i historiens stora bröst. Blodet måste ständigt
syresättas för att inte surna i sina små kärl.
Dagarna väver ett finmaskigt ådernät. Livet
har blåst hit med en gudsvind från ingenstans.
(Ur Vem har talat om för dig att du är naken?, 2002)
*
Migration
Varje dag är en snurrig tanke som borrar sig in
i ett berg av ljus. Hjärtat är en kil som bankas in
i varje spricka och bänder, slag för slag, bänder
för att nå in till det mjuka.
I ljusflödet en sommar av grönska och blått hav,
redan härdad av minnet, lagd till handlingarna
som förr eller senare måste utföras eller arkiveras
som en övning inför framtiden.
Mellan förflutet och närvarande sätter medvetandet
ingen gräns. Flyktingar utan identitetshandlingar
rör sig fritt mellan flygplatserna och bygger snabbt
nya nationer var som helst.
Maktbalansen mellan dag och natt! Andra konflikter
är tillfälliga. och ändå spjärnar vi emot, ritar gränser
i sanden eller i varenda våg som båtflyktingarna ser
så länge de ännu flyter på sin dröm.
Och inom oss byter organen plats med varandra.
Hjärnan ringlar sig som en giftorm ner i armarna
och benen. Den inre migrationen imiterar världen.
Hjärtat är en kil i varenda spricka.
Svart natt
Ingen natt kändes så svart som denna,
men efter ett par timmar märkte jag
att även mörkret lyser, svagt men stilla.
(Ur Attack mot intigheten, 2009)
*
Dina läppar är mer än bara ord …
Dina läppar är mer än bara ord, ja,
allt hos dig är ett främmande språk
som jag kan förstå bara i drömmen.
Och ibland ser jag din kropp som
en enda stor bokstav som kan se ut
på många fler än tjugonio olika sätt.
Själv har jag skrivit in mig i dig.
För att förstå dig måste jag alltså
lära mig att förstå oss båda två.
Dina händer kan jag skilja åt, även
dina bröst, och jag kan skilja din
underläpp från din överläpp, men
tillsammans kan vi förvandla varje
lakan vi sover på till ett språkband
med bara en enda oläslig bokstav,
ett språkband utformat av en anonym
medeltida mästare intill en kalkmålning
som ännu lever på kyrkans stenvägg.
Här på kyrkogården färdas de döda …
Här på kyrkogården färdas de döda
i sina gravar under jorden. Det är en
inverterad regatta som har fastnat
i myllan. Varenda båt har kapsejsat.
Gravstenarnas små kölar sticker upp
ur gräset eller sanden, strandade eller
kanske nu på väg i sin underjordiska
kappsegling upp mot himlen, med
själaringning som dundrar i öronen.
Galna skeppsklockor i full storm!
För oss levande ter sig allt så stilla.
(Ur tidskriften Aorta, nr XXVIII, 2020)
För Tommy Olofsson kan dikten här och var i samlingarna te sig som ett segel i vinden, en horisont bortom vår horisont, ett saltstänk i ögonen ute på havet under solen. Så kitschigt kan man visst inleda en presentation, för orden har viss bäring för en poet som är född och uppvuxen i Karlskrona och som alltid visat uppriktig faiblesse för blekingsk skärgård. Landskapets klipphällar, havsfägring, fiskehamnar, fågelliv och ömyller har ett givet utrymme i flera dikter, och kan man som Olofsson uppfatta att måsar leker änglar, lugnt stigande i himmelsblå uppvindar, finns heller ingen hejd på i vilka riktningar associationsrikedomen tar sig. Metaforen sätts om inte på piedestal så åtminstone i högsätet, där den nyttjas lika friskt som frekvent för en dikt som inte räds varken melankoli eller livsglädje. Läsaren kan också vara övertygad om att poeten aldrig glömmer sina rötter och sitt ursprung var i världen och var i sin karriär han än befinner sig:
Några av mina släktingar sover i sina
havsgravar. Jag har bara sett en av de
drunknade. Hans kropp blev bärgad.
Nu ligger han nerbäddad i jorden. Där
håller sig gravarna på plats, lite längre,
tills himlen har sugit musten ur dem.
Jag har ankrat i mitt öde. Hela mitt liv
är förtöjt vid varje våg som drar förbi.
Himlen är en blå marionett över havet.
(Ur ”Till Långören i lånad båt”, Vem har talat om för dig att du är naken?, 2002).
Inte i några av sina diktsamlingar räds Tommy Olofsson den oförfalskade, icke-förställande och innerliga samtalstonen, och att säga att förnuft och hjärta spelar tärning om värdet av existensen må också låta kitschigt, men så kan man uppleva innehållet i flera dikter. En klassiskt inriktad formsträvan med metrik och rytm, strofer och stilmedvetenhet, vilket av yngre poeter måhända kan ses som mossigt, uppträder parallellt med en mer modernistiskt utmanande och bejakande vilja att medelst ett envist fasthållande vid det sant mänskliga aldrig glömma – det mänskliga. Detta som vi aldrig kommer undan och som vi inte ska komma undan, om vi tar det faktiska människoblivandet på allvar. Vår hybris framstår som oändligt mycket större utan insiktsfulla och reflekterande ord om oss själva som människor, och det är i detta som poetens credo ska sökas.
*
Under ett i april 2021 inspelat panelsamtal om Seamus Heaney, arrangerat av irländska ambassaden i Stockholm, hörs Olofsson säga om irländaren: ”He is never snobbish, always down to earth.” Det sista är en klockren fingervisning inte bara om att Heaney är jordnära utan också åt vilket håll Irlands Vergilius vänt blicken. Även om jag vill mena att Olofsson sökt sig till andra motivkretsar än Heaney i sitt vurmande för platsens poesi, är karaktäristiken i sig i hög grad utmärkande också för honom själv. Det kan vem som så vill försäkra sig om genom att öppna vilken som helst av de elva diktsamlingar som Tommy Olofsson publicerat sedan debuten 1970 med de aforistiska prosadikterna i Små pratologier. Platsen är förvisso levande i flera dikter, men poeten tar sig inte så djupt ner i myllans historiedjup som Heaney gör.
Däremot fungerar geografiska platser ofta som en replipunkt, en mötesplats öppen för reflektion, tvivel, själ- och självbegrundan samt för humor och ironi. Exempel på det senare ges i Attack mot intigheten (2009), där Esaias Tegnér i en minnesvärd dikt skjuter höns under en vinternatt i Växjö, eftersom han var ”trött både på sig själv och på grannarnas skvaller”.
Och visst finns det anledning till att också Tommy Olofsson med sin dikt själv sköt mitt i prick: 2005 hade han tillerkänts Tegnérpriset för sin lyrik.
Men mörker, melankoli och sorg är varken bannlyst eller ovanligt i Tommy Olofssons diktvärld. Det är inte alltid lätt att andas för diktjaget. Motgångar och svårigheter uppträder likt kejsarens kläder i ständigt nya skepnader, ”utanförhelvetet” kan hota vem som helst som utsätter sig för det vi kallar livet. Existensen står på spel i flera livsögonblick, och i bråddjupens svärta diktar Olofsson personligt i en diktion som inte räds samtal om högt och lågt. Trots eller tack vare att döden kanske väntar bara några andetag bort, är det livskärlek, sund manlighet, kärlekshunger och drömmar om att människor ska kunna känna sig ”självklara här i världen” som värnas och bejakas. Att vara vit, heterosexuell och framgångsrik författare, kritiker, översättare och universitetsmänniska innebär inte per automatik att man tvunget ska behöva klä skott för vad andra män gjort, och så kan man tolka diktjagets värnande om sin kamp.
Så Tommy Olofsson söker ljuset också i de dikter som har trist mörker, dödsrädsla, åldrande, förlorade anhöriga, försök att återuppleva barndom som inte kan återupplivas samt tomma, krånglande känslor som grundtema. Livet är ju trots allt ingen börda, utan en gåva – även om den gåvans rikedom givetvis är lättare att uppleva och ta till sig ju mer privilegierad man är.
*
Jag är inte den ende som menar att egenskaper som entusiasm, fantasi och nyfikenhet präglat Tommy Olofssons relation till litteraturen under en lång rad år, präglade av kreativitet och skrivande. En versrad med innebörden om att man lär så länge man läser, finns i en dikt, ”En litteraturkritikers eftermiddag” (Vem har talat om för dig att du är naken?, 2002), med vars hjälp man kan landa i en annan gärning som varit betydelsefull för poeten:
Jag låter Jussi sjunga, igen och igen, medan jag
försöker skriva avvägt, det svåraste av allt, om
en bok jag tycker om, gillar av hjärtat, men
som inte lever upp till min föreställning om vad
god litteratur är, om stilens behärskning och en
innerlighet som tyglas av den. Alla yrken har
sina förbannelser. Man säljer en handräckning
för att utföra något, men man kan sälja sig mer
eller mindre. Man kan hålla på sin sak och tro
att det finns någon mening med det, men smak
är en svår sak, särskilt när den delas av många
och hackas i små bitar för att kokas till soppa.
Från 1981 och fram till för några år sedan skrev Tommy Olofsson kritik och understreckare i Svenska Dagbladet, och spännvidden på ämnena kan den som så vill få en uppfattning om genom att söka på nätet (https://www.svd.se/av/tommy-olofsson). Avhandlingen Frigörelse eller sammanbrott: Stephen Dedalus, Martin Birck och psykologin, framlagd vid Lunds universitet 1981, har givetvis avsatt spår också i kritikergärningen.
Den som till äventyrs fått för sig att Tommy Olofsson efter det stora litterära bråket 1988–89, missvisande kallat Jäderlund-debatten, skulle vara okänslig och oemottaglig för såväl det kvinnliga som för kvinnliga värden i litteraturen bör läsa på bättre i nämnda nätkälla. Detta klassiska kulturbråk, denna veritabla storm, som verkligen inte pågick i ett vattenglas och som än i dag inte riktigt blåst över, hade som fokus – åtminstone till en början – det begripliga eller det obegripliga i Ann Jäderlunds diktsamling Som en gång varit äng. Tommy Olofsson, som inte var negativt inställd till boken, menade i sin recension att Jäderlunds poesi ”betyder så lite som möjligt”. Det kan ju sägas om betydligt fler framstående poeters dikter, till exempel John Ashberys, och behöver inte nödvändigtvis tolkas i den riktning som Åsa Beckman gjorde i DN (”Öva er i att lämna ert kön! Om manliga kritikers sätt all läsa ny kvinnlig lyrik”, 24/11 1988). Vem ägde tolkningsföreträde, vilka var bäst skickade att ta till sig detta framstående uttryck för den postmoderna poesi som växte fram under 1980-talet – män eller kvinnor?
Ann Jäderlund, som själv inte tycks ha trivts i hetluften, har i efterhand menat att debatten och grälen gått utanför och bortom verket, vilket hon förstås kan ha en poäng i. Att fejden under ytan handlade mer om vänskapskorruption och utbrett inavelstänkande inom stockholmsk, litterär Bonnierssfär än om manligt och kvinnligt i försöken att tolka och läsa hennes diktsamling, har väl egentligen aldrig varken erkänts eller utretts. Många inlägg som refuserades av DN-redaktionen dök upp på annat håll, där de dock inte rönte samma uppmärksamhet. Debatten fördes således knappast på lika villkor för kombattanterna. Stöd för sin ståndpunkt fick Tommy Olofsson från flera håll, och här kan nämnas Karl Vennberg, Birgitta Stenberg samt Mats Gellerfelt.
Sedan den fejden tycks Tommy Olofsson hur som helst ha gjorts till varg i veum på grund av sin poesisyn. Kanske såg man i honom en konservativ mansgris, oförmögen att förstå och bejaka ”kvinnliga värden” – vilka de nu än är. Att ha utsatts för sådana misstänkliggöranden kan inte ha varit så lätt att tackla. Vad kritiken och demoniseringen av honom betytt för karriären låter sig heller inte sägas så enkelt, men man kan med visst fog misstänka att hans poesi i viss mån bemötts negativt av kritiker och recensenter som inte glömt grälen, påhoppen och positioneringarna.
*
Nästa år utkommer på Natur & Kultur tolkningar av Seamus Heaney, Hundra dikter, och ytterligare en volym med översättningar läggs då till den digra listan med översatta verk. Tillsammans med Vasilis Papageorgiou har Tommy Olofsson gjort många diktsamlingar av John Ashbery tillgängliga på svenska, och med Inja Han har han tolkat den sydkoreanske poeten Ko Un. Hans egen poesi är översatt till ett tiotal språk; bland annat finns några separatvolymer att läsa på polska och engelska.
*
Till sist några ord om annat i författarskapet, vilket möjligen inte är så känt i vårt land. Det är som om platsens poesi i denna verksamhet ges en annan innebörd än den gängse: innebörden av och meningen med många danska och svenska kyrkors vägg- och takmålningar, också den ett slags poesi, har tolkats och getts förklaring i underhållande Medeltiden i ord och bild: folkligt och groteskt i nordiska kyrkmålningar och ballader (2013), tillkommen i samarbete med danske medeltidsforskaren Sigurd Kværndrup. Den intresserade får veta mer om medeltidsmänniskans världsbild så som den förmedlades inne i kyrkan samt i några balladtexter, vilka uppenbart kommunicerar med väggmålningarna. Allt är inte så andligt-religiöst som man kanske kunnat förvänta sig; mitt i allt det som man under medeltiden varnade eller propagerade för, fanns plats för skämt, anspelningar på sexualiteten och, faktiskt, riktig dasshumor.
Tillsammans med en annan forskare, Gunilla Byrman, professor i svenska språket, har Tommy Olofsson publicerat Om kvinnligt, manligt och annat konstigt i medeltida skämtballader (2011). Dessa balladtexter, ofta fräckt grovkorniga och vågade, speglar en samhällsordning som inte alltid var så statisk och kontrollerad.
Michael Economou
michaelec@bulletin.nu
kultur@bulletin.nu
