När staten ger facken särställning på arbetsmarknaden – kan de då fritt använda medlemmarnas pengar till partistöd? Frågan är het när regeringen nu vill lagstifta om medlemmarnas samtycke.
Den parlamentariska kommittén som utreder insyn i politiska partiers finansiering får nu hantera en brännande fråga: fackförbundens ekonomiska stöd till Socialdemokraterna. Regeringen efterfrågar förslag på hur en lag om individuellt samtycke från medlemmarna skulle kunna utformas.
Vid första anblicken kan denna fråga verka principiellt komplicerad. Ska inte organisationer själva få välja hur deras pengar används så länge de politiska partierna är transparenta med sin finansiering?
Man kan argumentera för att det är fackförbundens sak att via interna processer ta beslut om att skänka pengar till politiska partier. Den enda reglering som i så fall krävs är allmänhetens insyn i partiernas finansiering och medlemmarnas vetskap om organisationens ekonomiska stöd till partier.
Den springande punkten är om det verkligen är frivilligt att vara med i facket. Svaret är knappast ett entydigt ja.
Visst kan enskilda personer välja att vara medlem i ett fackförbund eller inte, men valet får konsekvenser. Den svenska staten har gett fackförbunden en ställning på arbetsmarknaden som gör att enskilda personer är klart mindre skyddade utan medlemskap.
Över 90 procent av arbetstagarna omfattas av kollektivavtal. Det innebär att de allra flesta regler och villkor på arbetsplatsen är förhandlade mellan arbetsgivaren och fackförbundet. Avtalens villkor tillämpas på alla, men den som inte är medlem saknar i realiteten möjlighet att göra sig hörd.
Detta är den modell som valts i Sverige. Arbetsgivarorganisationer och fackförbund föredrar detta framför andra alternativ. Lagstiftaren har accepterat detta och till och med gett parterna en specialdomstol, Arbetsdomstolen.
Det står klart att lagstiftaren inte har gett den enskilda arbetstagaren något egentligt val annat än att vara med i ett fackförbund. En icke fackligt ansluten person har i praktiken små möjligheter att protestera mot ett felaktigt avsked.
Kort sagt: Valet att vara med i facket är ett val som lagstiftaren försett med vissa följder. Men om fackförbunden vill behålla denna ställning måste de upprätthålla förtroendet hos allmänheten och politikerna.
Det borde vara uppenbart att arbetsmarknadsmodellen har tagits fram i samverkan med en socialdemokratiskt dominerad stat. Som bekant var det så sent som 1991 som tvångsanslutningen av LO-förbundens medlemmar till partiet togs bort.
Tidöregeringen gör därför rätt när de vill undersöka möjligheterna att reglera medlemmarnas rätt att själva välja om avgiften ska gå till ett politiskt parti. Det är rimligt att kunna ha stöd av ett fackförbund och samtidigt slippa ge bidrag till Socialdemokraterna.
