HAVET
Hav – du älskande, stora, blå,
fruktsamma moderssköte!
Innerst är det till dig vi gå
i bön eller kärleksmöte.
Fram ur djupet och ut till dig
bryta trotsets och längtans floder.
Äreport eller törnestig
leder till dig, vår moder.
Riken falla och sjunka ner,
ingen skall minnas namnen.
Havet sorlar och havet ler
och öppnar den vida famnen.
Vi ska inte i vånda gå
eller gråta så övergivet.
Kring oss susar det stora, blå,
älskande moderlivet.
(Ur Nattmusik, 1942)
***
DU HAR ETT LIV
Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.
Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket ska det inte tjäna till.
Du ska till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.
(Ur Orgelpunkt, 1944)
***
Klädd i blågrått, elegiens färg,
ligger kusten. Inga skarpa stenar.
Här och var en linje som vill fly,
tar ett häftigt andetag, blir skrämd,
retirerar i en snabb kadens
lydigt mot sin milda stilla tonart.
Ändå finns en oro i konturen –
starkare än horisontens ro –
skönjbar för den seende …
Jag känner
alla dem som gästat denna kust.
*
Sov vid den sinande brunnen. Dröm om havet.
En gång får du väl se det. Dröm om havet.
Rasslar sanden av torka? Vissnar gräset?
– Söv dig med starka droger. Djup blir sömnen,
djup som havet – och skimrande lång blir drömmen
som horisontens rand. Den starkaste drogen
känner du ännu inte. - Dröm om havet.
*
Inte löften men möjligheter.
Broar, där du anar det minst,
lyfter bågar mot moln i natten.
Bron är villig men lovar intet.
Foten är villig men fordrar intet.
Broar, fästen, plötsliga utsprång,
torn som störtar eller står fast –
så går den blåsiga färden framåt.
Finns någonstans en hamn? - Vem vet? -
Inte löften men möjligheter.
(Ur Dikter i juli, 1955)
***
Du som älskar livet i dess krokighets tid,
den nedböjda grodden och det hopkrupna fostret,
du som älskar livet i dess oskönhets tid,
den skrovliga sårskorpan och den fjäderlösa fågelungen,
du som älskar livet i dess kantighets tid,
den omogna frukten och det halvvuxna mänskobarnet –
du som vet att barmhärtighet är tid,
du som vet att all kärlek är väntan –
böj dig över oss, vänta och tro för oss,
när vi hetsar livet, när vi mästrar livet,
när vi trampar ner groddar och river upp sår –
du som vet vad för ett verk vi är,
slut dina stora läkedomshänder omkring oss,
höj dig över oss, böj dig djupt över oss i vårt mörker,
förbarmande dig.
*
Det finns många sanningar som jag kanske kan lära mig uttala.
Det finns en enda sanning som jag bara kan leva,
om jag någonsin når så långt. Den är lika enkel
som klart lugnt vatten över ren botten,
och den gör andra sanningar fadda som uppblåst sjunkande
skum.
Sanningarna följer mig som medgörliga färdkamrater,
min egen sanning hinner jag aldrig upp,
min egen sanning är alltid vid nästa vägkrök –
där vänder den sig om, ser mig i ögonen och förbjuder mig att
förtvivla.
(Ur Broar, 1956)
***
Landskapet kunde vara en bombhärjad katedral.
Endast lodräta murar kvar.
Pelare, inga bågar.
Inga fästen för vilsna gräsfrön,
ännu mindre för fågelbon.
Stenvägg tiger mot stenvägg.
Deras enda beröring
är en glädjelös lek –
stundom spelar de boll
med ett stympat, förfluget anrop,
nej, bara ett rop, ett eko –
fram och tillbaka, fram och tillbaka,
hur många gånger som helst:
eleison eleison eleison eleison.
*
Först: förklaringar, fram- och baklänges.
Sen: bortförklaringar, fram- och baklänges.
Sist: orsakskedjors myndiga slammer,
fram- och baklänges, fram- och baklänges,
överröstande smärre läten
med metallisk auktoritet:
det blir som det blir, det blir som det blir,
och du kan ingenting hjälpa.
Och vad mäktar ett ensamt hjärta
med sin hopplöst naiva,
hopplöst vaga protest:
men mörkret är mitt, men mörkret är mitt,
vem vänder i ljus mitt mörker?
(Ur Kyrie, 1960)
***
Om du är Gud,
Gud av Gud, ljus av ljus,
född, icke skapad, före all tid
av samma väsen som Fadern –
och om du skall komma en gång
på himmelens brinnande skyar
till min säkra dom
och osäkra osalighet –
älskar jag dig.
Om du inte är Gud,
om ditt hjärta bedrog dig,
om du begick ett svindlande misstag
i hybris och bottenlös ödmjukhet,
och om du var den största fantast
som någonsin här i tröghetens värld
förlyft sig på evigheten –
älskar jag dig.
*
Jag misstror glädjens extas,
med lysande ansikte.
Jag misstror förkrosselsens gest,
med pannan i händerna.
Jag misstror till och med bönens
ljuva försjunkenhet.
Jag misstror allt vad jag sett
av gester och hållningar,
utom möjligen denna:
att upprätt, med öppna ögon
närma sig Gud.
(Ur Den saliga osäkerheten, 1964)
Alla dikter återges med generöst tillstånd av Anna Greta Wides släktingar.
Att många betydelsefulla skaparsjälar framstår som gåtor betyder inte att de är obegripliga som människor. Ett slags kamp tycks ha varit gemensam för flera av dem. Tron på Gud och tvivlet på Gud har inneburit ett plågoris, och även om det i biografierna sällan klargörs om brottningen lett till sådan katharsis, som kunnat lugna och befria själen, framstår likväl denna kamp som något centralt. Jag kunde ha nämnt massor av exempel, men ska här nöja mig med ett. Anna Greta Wide (1920–1965) skulle förra året ha fyllt hundra år om hon förunnats fler år i livet än de fyrtiofyra som gavs. Själv uttryckte Wide sig på ett annat sätt om hur man kan närma sig hennes inre hemligheter. I ett av sina brev till konstnären och författaren Ernst Norlind – hon har nyss fyllt tjugofem år – talar hon om vem av dem som är ”den riktigare människan”, och det är inte brevskriverskan själv eftersom hon ännu inte vågat överlämna sig åt det ljuvliga i ”liv som blommar och brusar och skrattar och gråter”. Sedan följer formuleringar som också får tjäna som utgångspunkt för detta porträtt, vilket i bästa fall kan bidra till att förstå gåtan som fanns i människan och poeten Anna Greta Wide. ”Jag tycker”, skriver hon, ”att man kan leva på två (parallella, oförenliga) linjer: hjärtelinjen och förståndslinjen. Jag tror att de som organiskt får dessa linjer att förenas, är de mest harmoniska: jag menar sådana som har förmåga till helhet i verklighetsupplevelsen, hur den upplevelsen än gestaltar sig, och vad den än gäller.”
*
Under sin levnad var Wide en läst och älskad poet, uppmärksammad och hyllad av kritiker, om än inte reservationslöst. De sex diktsamlingar, varur prov ges härintill i Bulletin/Kultur, visar på utveckling, uppbrott och ovilja att stelna i uttryckssättet. Men framför allt ger en läsning vid handen att orden tycks ha kommit naturligt som havsvågen mot stranden. Orden flyter och berörs inte av medvetandets stormar och strömmar annat än som en lika innerlig som uppfordrande vilja att bli en riktig människa. Det vilar sällan – om ens någonsin – något sökt eller konstruerat i Wides bästa dikter. I stället finner läsaren en efter hand allt djupare andlig närvaro; inte alltid försonande, sällan fridfull, och just därför en religiositet som inte är av det enklare, mer lättköpta slaget.
De två första samlingarna, debutverket Nattmusik (1942) och Orgelpunkt (1944) ger inte, trots rim och rytm och bundna strofer, uttryck för tidstypiska 40-tals stämningar och formellt experimenterande. Ändå blev Wide en av de mest lästa poeterna. Hon tillhörde också 1940- och 1950-talets mest hörda poeter. Det var inte många andra som lästes oftare i Dagens dikt på radion. Själens språk var smärtans och skönhetens, det diktade uppfattades av läsarna och lyssnarna som innerligt och äkta. Stroferna var melodiska och vackert klingande, och att förebilderna hette Karin Boye och Hjalmar Gullberg behöver man inte vara litteraturvetare för att förstå. Själv angav Wide före debuten en annan som sin främste inspiratör, Gunnar Ekelöf, vars Nej hon på sätt och vis gjorde till sitt livs credo. Jag ska återkomma till vad detta nekande innebar för hennes del.
*
De fyra diktsamlingar som Anna Greta Wide ger ut mellan 1955 och 1964 hade föregåtts av några års tystnad. Tillvaron var under denna tid ändå ansträngande och fylld av studier, lärararbete, tvivel och tro, sorg, existentiella grubblerier och psykoanalys. Samt, nog så viktigt, konstnärliga ambitioner, essäskrivande, översättningsarbete och längtan efter ett annat lyriskt språk. Att bli och försöka vara en riktig människa är ju ingen sinekur. När Dikter i juli utkommer i november 1955 har Wide tio år kvar av sitt liv, under vilka ytterligare tre diktsamlingar ska skrivas och publiceras. Dikter i juli markerar ett nytt skede, vilket förutsatte de gångna årens frihetsarbete. Kritikerna noterar att något skett i författarverkstaden och vill koppla det till biografiska omständigheter. En sorg? En frigörelse? Trots att det talas om ett nytt poetiskt språk har emellertid Wide inte brutit helt med sina verkningsmedel. De trogna läsarna kunde känna igen sin älskade Wide; rimmen, det vackra, de pregnanta stämningsbilderna liksom de naturliga ordflödena var ju kvar, men hennes fyra sista diktsamlingar skulle likväl inte nå ut i samma utsträckning som de två första böckerna. Broar utkom 1956, följd av Kyrie 1960 och Den saliga osäkerheten 1964. I dessa tre verk är den religiösa dimensionen utvecklad, tvivlet har inte kapitulerat men fått ge vika lite för tron. Det lyriska språket tappas på skönhet och smycken, men blir just därför desto vackrare. I en sen dikt bekänner Wide att hon under ett kyrkobesök var ”en gäst och främling och vindflöjel inför Gud”. Kritikern Marie Tonkin, tillika poet och för övrigt läsare av Wide under sina tonår, menar ändå att poeten är ”en av de stora bedjarna i svensk lyrik”. Det vilar en sanning i de orden. Jag kan komma på mig själv under läsningen av Wides mer bön- och biktliknande rader att tänka på en annan diktare med stor andlig resning, R. S. Thomas, som menade att den enda vältalighet man måste lära sig behärska ”i trons sena timmar/ är att på knä och med böjt/ huvud vänta, som vid slutet/ av en sträng vinter,/ på att en enda blomma/ skall slå ut på själens/ törnbevuxna träd”.
I Broar låter det så här, och båda poeternas panteism och lika uppgivna som värdiga hållning är besläktad:
Vad kan vi göra för dig,
träd lilla,
tidigt skadat i späda roten?
Inte mycket,
ingenting märkligt –
låt oss säga sanningen:
vi kan inte göra någonting alls.
Vi kan bara låta bli
att säga: Se eken där,
se stolta stammen, frejdiga kronan,
var som eken! –
eller: Se tallens resning,
Lyckan står dem djärvom bi,
var som tallen! –
Detta kan vi låta bli,
men ingenting kan vi göra –
annat än att böja vårt huvud
och bedja om liv och läkning …
och ofta är bön förgäves,
ofta är insikt förgäves,
ofta är kärleken själv
den fattigaste på jorden.
Vad kan vi göra för dig,
träd lilla,
tidigt skadat i späda roten?
Inte mycket,
ingenting märkligt –
låt oss säga sanningen:
vi kan inte göra någonting alls.
Vi kan bara låta bli
att säga: Se eken där,
se stolta stammen, frejdiga kronan,
var som eken! –
eller: Se tallens resning,
Lyckan står dem djärvom bi,
var som tallen! –
Detta kan vi låta bli,
men ingenting kan vi göra –
annat än att böja vårt huvud
och bedja om liv och läkning …
och ofta är bön förgäves,
ofta är insikt förgäves,
ofta är kärleken själv
den fattigaste på jorden.
*
Det ekelöfska nejet, som riktades mot ”de kollektivistiska” och ”de folkhemske”, men också mot ett förnekande av ångest och existentiell oro, går att känna igen hos Anna Greta Wide. Det var sällan som någon av poeterna ville tala om sin diktning; Ekelöf brukade komma in på något helt annat, exempelvis hur en moped fungerar, medan Wide skickligt undvek intervjuarnas frågor med tystnad. Nejet var lika mycket ett negerande som ett värnande av integriteten. Det har om Wide sagts att hon i dikterna ”viker undan, flyr inåt” och att de många jagen inte betyder att dikterna ska läsas som bekännelser utan mer som en kamp för den riktiga människans värde och resning. Den distans till sig själv och till författarrollen som Wide värnade förvandlade henne till en människa med ett tydligt noli me tangere i utstrålningen. Men nejet var inte livsförnekelse och resignation utan snarare ett sätt att bejaka och utveckla sin kamp och sitt inre liv. I en av de sista texterna som Wide skrev, gripande ”Att veta att man ska dö”, vilken handlar om precis det som går att utläsa av titeln, formulerar hon sin värdighet i skuggan av den annalkande döden. Det som kunnat vara ett gråtmilt och sentimentalt adjö är en uppvisning av alltför få års kloka och utvecklade livshållning. ”Men detta är ett nytt lugn, fullt av klarögd tacksamhet.”
*
Jag har för denna text haft stor glädje av de två volymer som Norstedts utgav förra året. Sedan kan allt hända innehåller de sex diktsamlingar som Wide publicerade, Vem vänder i ljus mitt mörker innehåller de flesta av de efterlämnade dikter och utkast som under drygt femtio år legat i en resväska, vilken släkten 2018 donerade till Göteborgs universitetsbibliotek. Samt som lika betydelsebärande för mitt förståelseförsök – litteraturvetaren Dick Claéssons verkligt initierade och inkännande biografiska anteckningar i båda volymerna.
Min tacksamhet är inte ens en bråkdel så klarögd som Wides, men den finns och är ärligt menad. Jag riktar den till hennes släkt, som vänligt och generöst tillåtit publicering av detta urval.
Michael Economou
michaelec@bulletin.nu
