Om en västerländsk regering ogenerat hade använt terror som maktmedel, på det sätt som Hamas gjort och gör, så skulle vi inte bara ha oroat oss för den aktuella regimens fiender. Vi skulle också ha varit oroliga för de människor som lever under den regimen. Varför oroar vi oss då inte för hur Gazas befolkning själva lider under Hamas styre, skriver Vera Berzak.
Det fanns en gång en upplevelse av trygghet som skilde då från nu. Då var historia, och i historien hände fruktansvärda saker på internationell och global nivå.
Då fanns en dödlig pest eller en maktfullkomlig tyrann som attackerade andra länder i sin törst efter deras territorier. I historien kunde judar mördas, lätt och utan konsekvenser, just för att de var judar och för att ingen fanns där för att skydda dem.
Men sedan utbröt pandemin. Och sedan invaderade Putin Ukraina. Och sedan slaktades hundratals oskyldiga civila i Israel av Hamas terrorister.
Historien visade oss att även våra liv så småningom ska nedskrivas på dess sidor, med våra egna blodisande tragedier.
Medan jag fortfarande kämpar för att inse att de senaste grymheterna i Gazaremsan verkligen har ägt rum, tittar jag på en video där en ung israelisk kvinna talar till världens medborgare. Hon försöker övertyga åhörarna om att det som Hamas gjorde den 7 oktober var en terrorhandling och inte ett uttryck för legitim frihetskamp.
Jag undrar vilken sorts verklighet vi lever i, där en sådan slutsats avsiktligt måste planteras i människors sinnen. Jag tänker på Martin Luther King kontra Isis – hur svårt kan det vara att begripa vem Hamas liknar mest? Efter att ha mördat civila, våldtagit kvinnor och halshuggit soldater och spädbarn?
Det fick mig att fundera på om vi, låt oss säga här i Sverige, var en förtryckt nation – som levde i svår fattigdom och inte kunde lämna våra gränser, hur skulle vi då föreställa oss att våra frihetskämpar såg ut?
Hur skulle vi känna oss om våra frihetskämpar kom tillbaka från slagfältet med blödande barn som gisslan och på våra gator paraderade kropparna av avklädda, våldtagna, stympade kvinnor?
Om detta inte är den sorts styre vi tycker att vi förtjänar, varför frågar vi oss så sällan om detta verkligen är den regim som folket i Gaza förtjänar?
”Invånare i Gaza - flytta söderut för er personliga säkerhet och era familjers säkerhet, ta avstånd från Hamas terrorister som använder er som en mänsklig sköld”, fick de boende i Gaza just höra. ”IDF kommer att fortsätta att verka avsevärt i Gaza City under de kommande dagarna och vill undvika att skada civila.” Salama Maruf, chefen för det statliga informationskontoret för Hamas i Gaza, svarade: ”Vi uppmanar alla medborgare att inte falla för detta. Det är utformat för att skapa förvirring bland medborgarna och skada den inre sammanhållningen.”
När det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i muslimska länder verkar det som om vi oftast väljer att titta bort.
Jag kom att tänka på Ann Lindes (S) besök i Iran i februari 2017. Under besöket täckte Ann Linde och de kvinnliga svenska tjänstemännen sina huvuden med huvudduk, precis som de inhemska kvinnorna, vilket de beskrev som en handling av ”respekt för religion och mångkulturalism”. Denna handling av respekt från feministiska svenska politiker och representanter för den svenska regeringen negligerade samtidigt de lokala kvinnornas protest mot de obligatoriska hijablagarna i landet, vilka ägde rum vid samma tidpunkt.
En feministisk protest av ett slag som de definitivt skulle ha påhejat om de befann sig i sitt eget hemland i väst – varför då inte försvara kvinnors rättigheter i Iran?
Vissa skulle definiera ovanstående som exempel på de låga förväntningarnas rasism.
Är vi nöjda med att Gazaborna av Hamas utsätts för tortyr, avrättningar av politiskt oppositionella, godtyckliga gripanden av journalister, inskränkt yttrandefrihet, användning av barnarbetare och barnsoldater?
Ska vi – som något slags sakernas naturliga tillstånd i arabvärlden – acceptera att Hamas utför offentliga avrättningar av homosexuella? Eller att de alltsedan maktövertagandet 2006 förbjudit alla invändningar mot deras maktutövning? Att de återinfört dödsstraff för grov stöld? För att bara nämna några av de grymheter man kan läsa om i rapporterna från bl a USA:s utrikesdepartment.
Till er som nu ropar ”Befria Palestina”; är det ett fritt Palestina under Hamasregimen ni hoppas på? Kommer ni vara nöjda med att ignorera kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i det landet, som vi till exempel gör i Iran i dag?
Vad är planen för de sju miljoner judar som för närvarande bor i Israel, när Palestina äntligen är fritt under Hamasregimen?
Det finns inget annat judiskt land i världen (men det finns 23 arabiska och 50 muslimska). Ska judarna ”flytta tillbaka” till de arabiska länderna i Mellanöstern och Nordafrika, där 55 procent av de israeliska judarna har sitt ursprung?
Till Irak, Libyen och Syrien, varifrån de sparkades ut? Eller återvända till Europa, smälta in och integreras i dessa sina förfäders länder, eftersom det fungerade så bra förra gången?
I Hamas stadgar, som publicerades 1988 och uppdaterades 2017, anges att rörelsens mål är att ”höja Allahs fana över varje tum av Palestina”.
Palestina definieras som innefattande hela det nuvarande Israel. Man förkastar en tvåstatslösning och hävdar att konflikten inte kan lösas ”annat än genom jihad”. Det är i enlighet med denna stadga som Khaled Meshal, tidigare chef för Hamas och en av dess grundare, uppmanar till en världsomfattande jihad som skulle starta fredagen den 13 oktober.
Han uppmanar muslimerna i Jordanien, Syrien, Libanon och Egypten att gå till gränserna och försöka ta sig in, var och en på sitt eget sätt. ”Det är dags för Jihad att tillämpas på marken snarare än bara i teorin”, sade han och bad mujahideenerna att gå i långa karavaner för att ”utgjuta sitt blod på Palestinas mark”.
Det kan vara viktigt att notera att Abu Mazen (Mahmoud Abbas), ledaren för Fatah på Västbanken, mer än en gång har varit beredd att sätta sig vid förhandlingsbordet med Israel (det är här vi bör tala om misslyckandet med att nå en tvåstatslösning till priset av att ge upp olagliga bosättningar). Men hans inflytande sträcker sig inte till Gazaremsan, och de två regimerna bekämpar varandra häftigt.
Vi behöver inte känna oss generade om vi inte har en lösning på den israelisk-palestinska konflikten just nu. Många välutbildade och erfarna experter har kämpat med denna fråga i årtionden. Det man kan göra under tiden är att fördöma tortyr, våldtäkt och mord på civilbefolkningen, oavsett vilken etnisk grupp de tillhör. I den förvirrade tid vi lever i är detta tyvärr ännu inte en självklarhet.
