Den 2 januari ringer en 80-årig man till Polisen med ett ovanligt problem. Med sin 30 år yngre hustru har han sex barn, och tydligen har han fått nog. De tre yngsta skulle han skicka till Irak nästa dag, men för de tre äldsta – två flickor på 14 respektive 17 år samt en 15-årig pojke – ville han ha hjälp med ett omhändertagande av socialtjänsten. Det var för trångt hemma och barnen bråkade för mycket, förklarade 80-åringen.

Socialtjänsten blir involverade och gör hembesök en dryg vecka senare. Då har modern i familjen varit nere i Irak och lämnat de tre yngsta barnen till släktingar i Bagdad. Fadern är fortfarande bestämd med att han vill bli av med de tre äldsta.

– Han var bestämd i sin uppfattning i att han ville ha lugn och ro och att det viktigaste var hans mående. Han ville ha bort barnen och tyckte det var det rätta att ringa socialtjänsten eftersom de i hans uppfattning tar barn. Han förstod inte problemet med det, och vilket ansvar han har som förälder, uppger en närvarande polis i förhör.

Modern sitter under tiden tyst och när barnen blir tillfrågade om hemmiljön säger de sig inte ha något att klaga på. Deras historier skall dock komma att ändras.

Socialtjänsten beslutar snart att placera barnen i fosterhem. Detta meddelas vid ett möte med föräldrarna som då till socialsekreterarnas förvåning endast reagerar med glädje. Vid senare kontakter med föräldrarna förklarar fadern att barnen numera är socialtjänstens ansvar och inget han vill lägga tid på.

Men nu när barnen inte längre har något att frukta börjar de beskriva hur de egentligen haft det hemma. Tingsrätten skall senare skriva att ”uppgifterna är så pass udda att det kan ifrågasättas om de är korrekta” och tecknar en bild av hur de växt upp under sträng kontroll av fadern. De har inte kunnat umgås fritt med vänner, inte kunnat vara ute efter klockan 20, inte fått öppna kylskåpet och inte fått gå på toaletten utan tillåtelse. Fadern har haft mat inlåst på sitt eget rum och det har ingen annan fått besöka. Och när fadern uppfattat att barnen gjort något fel har han utsatt dem för våld med knytnäve, ryggkliare eller skohorn. Barnen berättar hur de upprepade gånger blivit kallades för horor och åsnor och blivit spottade i ansiktet.

Barnen berättar också att fadern tidigare hotat dem med att de skulle bli tagna av socialtjänsten och misshandlas av sina fosterfamiljer, varför de inte velat avslöja sanningen förrän nu.

När den äldsta dottern får höra att fadern blivit häktad blir hon nästan utom sig av glädje. Hon springer hela vägen hem från gymnasiet.

– Och sedan gick jag och bankade ihjäl på dörren, jag slog ihjäl den, jag bankade och sedan så öppnade min mamma och det var bara alltså glädje, det var tårar. Det är svårt att beskriva känslan för det var sådan härlig känsla som jag aldrig någonsin upplevt i hela mitt liv, säger hon i förhör.

Fadern nekar till brott och menar att anklagelserna är en form av hämnd för att barnen blivit omhändertagna. Han uttrycker att det i själva verket är den äldsta dottern som utsatt de andra barnen för våld, inte han. Barnens vittnesmål är dock samstämmiga och fick i rätten även stöd av modern. Fadern döms nu för tre fall av grov fridskränkning till fängelse i två år och fyra månader. Han har då fått åtta månaders straffrabatt för sin höga ålder.