Den som utsatts för trauma eller någon annan extremt hotfull händelse kan drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Särskilt vanligt förekommande är PTSD hos soldater som deltagit i strid. En ny studie av krigare från Turkanafolket i Kenya dokumenterar för första gången att stridsrelaterade PTSD-symptom också förekommer i mer traditionella samhällen. Dock är samband mellan PTSD och depression svagare hos Turkana än i USA.
Under första världskriget talades det om granatchocker och under andra världskriget om stridsutmattning. Trots detta och att liknande fenomen var kända sedan länge så blev PTSD först 1980 etablerad som diagnos. Detta innebär i sin tur i att vår kunskap om PTSD framför allt baserar sig på västerländska eller andra industrialiserade samhällen. Något som gör det svårt att bena ut vilka aspekter på PTSD som är universella och vilka som är kulturella.
PTSD är enligt Socialstyrelsen ”ett tillstånd som uppstår som fördröjd eller långvarig reaktion på ett trauma av exceptionellt hotande eller katastrofalt slag”. Symptom på PTSD inkluderar påträngande minnesbilder som kan utlösas av situationer som påminner om traumat, mardrömmar, undvikande beteende och överspändhet. Den som drabbas av PTSD drabbas också ofta av depression och ångestsyndrom. PTSD är särskilt vanligt förekommande bland soldater som deltagit i strid.
Trots att symptom som påträngande minnesbilder, mardrömmar, undvikande och överspändhet är obehagliga och skapar problem för den som drabbas så tror en del forskare att de kan vara evolutionärt betingade. En ökad vaksamhet och ett återupplevt trauma kan tänkas bidra till att förbereda den som drabbats på att hantera, eller helt undvika, framtida faror.
En ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences undersöker förekomsten av PTSD-symptom hos krigare i det halvnomadiska Turkanafolket i Kenya. Traditionellt är den huvudsakliga näringen hos Turkanafolket boskapsskötsel. Det är också vanligt att män stjäl boskap från grannfolket Toposa i Sydsudan. Liknande boskapsräder förekom även i Europa i tidigmodern tid (från cirka 1500 till franska revolutionen 1789, reds anm), till exempel i gränslandet mellan England och Skottland.
Räderna har kulturell betydelse, varierar i storlek och är inte utan fara. Som mest kan några hundra män delta och idag används ofta skjutvapen. Tillsammans med motsvarande angrep från Toposa står de för hälften av dödligheten bland vuxna män i den undersökta gruppen. Av de 218 studerade Turkanakrigarna hade många deltagande i flera räder, 72 procent rapporterade att de dödade en fiende i strid, och 26 procent hade en synlig skottskada.
För att utvärdera förekomsten av PTSD intervjuades krigarna bland annat med hjälp av ett frågeformulär som används för att diagnosticera PTSD i USA. Det visade sig att 62 krigare, eller 28 procent, skulle ha rådgivande diagnostik med PTSD i USA. Den siffran är något högre än vad som vanligtvis observerats för västerländska soldater som deltagit i strid. Dock påpekar forskarna att metoden inte är validerad för Turkanafolket. Därför bör resultatet tolkas som att symptom som är associerade med den västerländska uppfattningen av PTSD också upplevs av Turkanafolket.
Svaren för de 62 Turkanakrigarna som uppvisade tydliga PTSD-symptom jämfördes med 701 amerikanska soldater diagnosticerade med PTSD. Grupperna hade i liknande utsträckning symptom som påträngande minnesbilder, mardrömmar och överkänslighet. Dock var symptom på depression betydligt ovanligare hos Turkanakrigarna än de amerikanska soldaterna.
Resultaten tyder enligt forskarna på att symptom som till exempel påträngande minnesbilder, mardrömmar och överkänslighet är universella medan depression är mer kulturellt betingat. Något som stöder hypotesen att de universella symptomen till en viss del fyller en evolutionär funktion. Depression i kombination med stridsrelaterad PTSD kopplar forskarna till moralisk skada. Det vill säga till trauman relaterade till deltagande eller bevittnande av handlingar som går emot ens egen och samhällets moral.
Turkanakrigarna lever till skillnad från amerikanska soldater i ett samhälle där många, även kvinnor och barn, utsatts för krigisk handling och som ser upp till och firar framgångsrika krigare. Med andra ord så delar samhället krigarens våldsamma upplevelser och det finns även ceremonier där den som dödat i strid bland annat renas, något som enligt forskarnas mening kan bidra till att legitimera deras handlande och minskar risken för depression. Organisationen av räderna är dessutom betydligt mer decentraliserad än den amerikanska militären, vilket ger Turkanakrigarna mer självständighet och eget moraliskt handlingsutrymme i strider.
Forskarnas tes om depression och PTSD stöds till viss del av att det bland de studerade Turkanakrigarna fanns ett visst samband mellan moral, ju mer moraliskt avvikande handlingar man bevittnat eller deltagit i och depression.
TEXT: Nyhetsredaktionen
