Ingen tvingas att komma till Sverige, eller att stanna kvar efter att man gjort det. Det är alltså rimligt att avkräva de som gör detta val vissa grundläggande saker. Främst gäller detta en acceptans för Sveriges kultur och demokrati. Alice Teodorescu Måwes idé om att kräva av nya medborgare att de erkänner Israels rätt att existera är ett bra sätt att göra detta, och borde tillåta oss att filtrera de invandrare vi vill ha och de vi inte vill ha. Detta skriver August von Seth.
Paradigmskiftet på området medborgarskap har ännu inte inträffat. Trots ämnets sprängkraft och långvariga relevans i den politiska debatten rör sig lagstiftningen fram i snigeltakt. Men i ett tämligen yrvaket kapitel i svensk politik våras det för innovativa åtgärder mot naivitetsorsakade samhällsproblem. När Tidöregeringen till slut skrider till verket och behandlar lagen om medborgarskap kan det löna sig att lyssna till Kristdemokraternas Europaparlamentariker i Bryssel.
Någonstans i en av tv-husets vidsträckta korridorer konfronteras Alice Teodorescu Måwe (KD): “Tycker du att erkännandet av staten Israel är lika med svenska värderingar?”
Frågan är en lös tolkning av kristdemokratens senaste inlägg (26/10) i Israel/Palestina-debatten, där hon bland annat problematiserar Palestinaaktivisternas arbetsmetoder och höga tonläge. Det finns minst sagt fog för påståendet att dessa kan härledas till starka, alternativa lojaliteter, vars mobiliserande kraft systematiskt utnyttjas av skrupellösa partier till vänster.
Ett potent motgift skulle vara att kräva prospekterande medborgare att erkänna den israeliska statens rätt att existera, menar Teodorescu Måwe. Myndigheterna i Sachsen-Anhalt kräver sedan december 2023 ett slags avsiktsförklaring där ansökande ska erkänna Israel samt fördöma försök att utradera staten, innan de tillåts gå vidare i processen. Denna praxis borde tas upp av den svenska staten, tycker debattören.
Något som den ovan nämnda krönikan inte tar upp är att den tyska delstaten redan fått genomslag i tysk rikspolitik; för några månader sedan trädde en “modernisering” av Tysklands federala medborgarskapslag i kraft. Paragraf 10 första stycket lyder idag följande:
”En utlänning som lagligen har haft sin hemvist i landet i fem år och är kapabel att handla [...] ska på ansökan naturaliseras om dennes identitet och nationalitet har klarlagts och denne erkänner Tysklands särskilda historiska ansvar för det orättfärdiga nationalsocialistiska styret och dess konsekvenser, särskilt för skyddet av det judiska livet, såväl som för folkens fredliga samexistens och förbudet att föra ett anfallskrig.”
Tiden är onekligen mogen för en liknande svensk modernisering. Regeringen har dock försenat arbetet genom att skrota 2021 års utredning om språkkrav och samhällskunskap till förmån för en egen utredning, denna gång med utökade direktiv. Denna ska presenteras senast i januari 2025, händelsevis samma månad som den förra utredningens förslag skulle bli lag. Sannolikt kommer många av Tidövtalets medborgarskapsreformer bli verklighet innan nästa val – men skulle det innebära slutet för denna långa följetong? Förmodligen inte.
Den svenska staten har inte samma förpliktelser och skuld till judarna som den tyska har. Men antisemitiska hatbrott har femdubblats på ett år, judiska friskolor måste regelbundet patrulleras av polis och tunt förklätt judehat tar allt större plats i offentligheten och civilsamhället. I det läget råder det inga tvivel om att judiskt liv behöver försvaras mycket tydligare. Inte bara av rättsvårdande instanser och makthavare, utan uttryckligen i lag.
Här fungerar Tysklands lagstiftning som ledstjärna i medborgarskapets långa förnyelsearbete. En kompromiss mellan landets federala lag och Sachsen-Anhalts avsiktsförklaring skulle resultera i en väl avvägd lag som direkt adresserar judarnas utsatthet, samtidigt som Sveriges samhällskontrakt inte görs avhängigt på en annan stats existens.
Reformerna till den judiska minoritetens försvar slutar inte där. De sedan 1 oktober införda ändringarna i lagen om medborgarskap är begränsade till sitt omfång, men klargör åtminstone en sak: prospekterande medborgare ska inte ha haft samröre med samhällsfarliga organisationer. Ett “hederligt levnadssätt” innebär också att inte elda på hat mot landets nationella minoriteter, en högst skadlig handling. Vid prövning bör beblandning med föreningar eller andra institutioner nedtyngda av antisemitisk problematik medföra omedelbar diskvalificering.
För de som redan har dubbla medborgarskap och som gör sig skyldiga till hatbrott borde utvisning inbegripas i straffskalan, givetvis i kombination med fråntagande av det svenska medborgarskapet.
Tyskland bär det huvudsakliga ansvaret för andra världskrigets illdåd. Samtidigt bidrog hela den europeiska kontinenten – vissa mer än andra – till utpekandet av judar som främmande och farliga; Sveriges ökända rasbiologiska institut från 1922 gör sig smärtsamt gällande. Därför tillfaller ett särskilt ansvar samtliga europeiska stater att främja både judiskt liv och deras rätt till självbestämmande i form av den israeliska staten.
1900-talets raslära är bara ett (förvisso fullkomligt förkastligt) exempel på de många trender som sköljt över Europa genom tiderna. Att som Alice Teodorescu Måwe (KD) vilja knyta medborgarskapet till svenska värderingar medför i förlängningen ett närmande till kontinentala idétraditioner som influerat Sverige i hundratals år.
Romarriket, kristnandet av Europa, reformationen, upplysningstiden och världsordningen efter andra världskriget är några av de viktigaste händelserna som påverkat landet utifrån; utan dem skulle det svenska vara bortom igenkänning. Den konservativa reflexen att bevara detta arv är inte bara hedervärd – den är ödmjuk.
Just denna egenskap lyser med sin frånvaro bland antisemiter och många Palestinaaktivister. “Stökiga stadsvandringar”, likt den beskriven av Teodorescu Måwe i hennes krönika, formligen skyltar med sitt självgoda förakt mot historiens lärdomar om opinionsbildning, dehumanisering och eskalering.
Människor som tagit till sig detta förakt kommer i fortsättningen inte beviljas uppehållstillstånd – varför då bevilja medborgarskap till deras likar? Ett lagstadgat nekande skulle fungera som ett effektivt filter mot bejakare av parallellsamhällen och framtida misstänkta i (hat)brottsutredningar.
De allra flesta väljer inte sitt medborgarskap. Barn födda till svenska medborgare har inget val – de måste acceptera statens maktanspråk. I utbyte villkoras inte deras medborgarskap. Om någon däremot frivilligt kommer till Sverige och önskar komplettera sitt nuvarande medborgarskap, då måste dennes önskan villkoras.
Tidöavtalets förslag om medborgarskap – egenförsörjning, kunskapskrav, lojalitetsförklaring – är i det hänseendet alla omistliga. Men för att slå vakt om svenska värderingar utanför symbolikens finrum måste deras logiska konsekvens, stöd för judiskt liv tillika autonomi, praktiskt och formellt integreras i medborgarskapslagen.
