När Fifa river av “One Love”-armbanden för att blidka de auktoritära oljeshejkerna i Qatar är det de mänskliga rättigheterna – och dess försvarare – som får betala priset. Västvärlden blir blåst av korrupta delegater i fotbollsstyrelser och cyniska teokrater som söker utnyttja globala sportevenemang för sin egen vinning. Lösningen är inget mindre än en översyn av Europas och de engelskspråkiga ländernas utrikespolitik – där Sveriges tidigare politik är skräckexemplet.
Enligt Economist Intelligence Units demokratiindex är Qatar en auktoritär regim med djupa religiösa inslag. Landet rankas långt nere på plats 114 av alla länder i världen. Bilden blir än mörkare om man tittar på situationen för mänskliga rättigheter, där Qatar halkar ännu längre ner till avgrundsdjupa plats 128, enligt Human Freedom Index.
Nasser Mohamed är den ende medborgaren i Qatar som offentligt kommit ut. Han är utbildad läkare och sedan elva år tillbaka bosatt i USA efter att ha sökt politisk asyl. Hans ansökan beviljades eftersom hbtq-personer i hemlandet systematiskt förföljs av de statliga myndigheterna. Mohamed grundade nyligen Qatars första regnbågsfärgade supportergrupp för queera fotbollsentusiaster runtom i landet vid namn “Proud maroons”, något som stämplats som olagligt.
– Jag känner några hbt-personer i hemlandet som försöker uppmärksamma den rådande förföljelsen i Qatar, som i sig blir allt värre i upptakten till världsmästerskapet. Vi försöker ropa på hjälp nu, innan folk tappar intresset – då är vi ensamma igen, sa han i en intervju med internetmagasinet Time inför VM-starten.
Många ställer sig nog frågan hur en av världens mest anrika organisationer lät Qatar av alla länder anordna detta enorma sportevenemang. En hel del av Fifas fulspel är troligen fortsatt höljt i dunkel, men det är i princip fastslaget att det oljerika mikrolandet utnyttjade sitt kapital till fullo för att sno åt sig rollen som värdland. Fler nyhetspublikationer rapporterade om hur den franske ex-presidenten Nicolas Sarkozy pressade Uefa-ordföranden Michel Platini till att ge Qatar övertag över USA i fotbollsorganets beslutsprocess. Detta för att säkra en lukrativ stridsflygsaffär länderna emellan. Tidigare Fifa-presidenten Sep Blatter har också gått ut och kallat beviljandet av värdlandsstatus till Qatar för ett misstag.
Väst har ända sedan beslutets tillkännagivande varit ytterst obekväma. Slavliknande förhållanden för arbetskraftsinvandrare, långtgående restriktioner för fotbollsfans som turistar i landet, och inte minst inskränkta rättigheter för landets sexuella minoriteter utmanar världens hållning att sporten förenar oss. Ett svagt motstånd sattes i rullning när ett dussintal europeiska länder så sent som i september visade sitt stöd för “One Love”-kampanjen, ett två år gammalt initiativ som startades av Nederländernas fotbollsförbund. Det mångfärgade hjärtat prydd med en stor etta i mitten i kampanjens logga riktar in sig på spridningen av kärleksfulla ideal såsom mänskliga rättigheter – och i synnerhet rätten att älska vem man vill.
Men den 21 november, startskottet för turneringen, tillkännagav samtliga deltagande förbund att de överger initiativet med hänvisning till Fifas hot om automatiskt gult kort om någon i laget syns bära armbandet med hjärtat på. Istället kom organisationen med eget motbud i form av armbindlar med tomma plattityder som “Bring the moves” och “Football unites the world”, en paroll som säkert går hem hos fotbollsintresserade Qatar, vars sju av totalt åtta fotbollsarenor knappt har ynka två år på nacken och som de facto saknar ett damfotbollslag. Dessa ersättararmband är en spottloska i ansiktet på alla landets förtryckta minoriteter.
Denna ordning kan Västvärlden inte förlika sig med. Den numera skrotade feministiska utrikespolitik som bedrevs av Stefan Löfvens regering besatt exakt det naiva tankegods som försatt oss i detta asymmetriska styrkeförhållande mellan medelstora diktaturer och hela Väst. Hela grundidén med den dåvarande statsministerns och tidigare utrikesministern Ann Lindes besök i Iran 2017 var att på något vis sprida Sveriges värdegrundscertifierade närvaro över allehanda auktoritära stater. Men projektet misslyckades uppenbarligen och ledde snarare till underkastelse från den svenska sidan, ytterst gestaltat i samtliga svenska kvinnliga delegaters bärande av slöja.
En ny utrikespolitik skulle göra sig av med sådana verkningslösa och förödmjukande statsbesök. Den nya regeringen har lovat att sätta svenska värderingar i första rummet och det bör även gälla utrikes. Sverige bör i framtiden begränsa sin diplomatiska närvaro i länder som inte respekterar vår värdegrund och snarare verka för demokratisering genom att till exempel ge ekonomiskt stöd till oppositionell verksamhet på marknivå – varför inte hjälpa till med resurser till kvinnorna i Iran? Nasser Mohameds “Proud Maroons” borde kunna stöttas i sin etablering i Qatar. Det är geopolitisk påverkan och försvar av nationella intressen på riktigt.
Västvärlden ska inte heller tillåta att exempelvis Fifas delorganisation i Europa Uefa röstar för att stora evenemang som VM anordnas hos främmande makt. Odemokratiska länder har i alla tider utnyttjat till synes opolitiska ceremonier som VM och OS för att flytta fram sina positioner – från Hitlers Tyskland 1936 till Putins Ryssland 2018. På så sätt kan länder som respekterar mänskliga rättigheter visa en enad front och återta den politiska kontrollen från korrupta delegater i redan uppenbart politiserade organisationer som Fifa.
Politiska armband har den senaste tiden förlöjligats i svensk politisk debatt, särskilt efter polisens kritiserade “#tafsainte”-armband. Men symbolik spelar en nyckelroll i världsomspännande event som VM, och Fifas förbud måste vara en väckarklocka för den demokratiska västvärlden. Det måste sättas stopp för diktaturers livnärande på organisationer som Fifa och OS genom att de länder som står upp för mänskliga rättigheter runt om i världen vågar återta den politiska kontrollen över korrupta globala institutioner, slutar bedriva en feministisk utrikespolitik à la Stefan Löfven – och börjar bedriva en västvänlig politik.
