Sommaren 2023 stod Sverige vid avgrundens brant. Det var åtminstone andemeningen i Socialdemokraternas uppjagade retorik om koranbränningarna som ägde rum ifjol.

Tidigare justitieminister Morgan Johansson (S) riktade avgångskrav och hans partiledare ställde krav på snabbspår för ny, nödartad lagstiftning. Magdalena Andersson (S) ansåg det sammanfattningsvis proportionerligt att göra anspelningar på den gångna pandemins förödelse, eftersom ett fåtal personer brände böcker på allmän plats.

Spred sig då koranbränningarna, och efterföljande muslimsk vrede, som en löpeld? Knappa veckor efter Anderssons varningar dog fenomenet utan nämnvärda konsekvenser, utom en: partiledarens kollegor i Danmark drev igenom ett förbud.

De danska socialdemokraterna fick till slut igenom sin vilja och idag är “skändning” av heliga skrifter förenat med 2 år i fängelse. Tidösamarbetet i Sverige valde istället att tillsätta en parlamentarisk kommité, egentligen ett slag i luften, för att ge skenet av politisk handling.

Ibland är ingen åtgärd rätt åtgärd: Köpenhamnsbor som tar tåget över Öresundsbron behöver inte trängas med bokbålsivrande pyromaner beredda att sätta fyr på svensk säkerhet.

Det är tämligen enkelt att fatta förhastade beslut i kristider; när åskan hänger i luften är ens första instinkt att söka skydd. En liknande kriskänsla ska ha slagit rot i Bryssel, där diplomater, politiker och tjänstemän redan gör förberedelser för ett mindre förstående USA under Donald Trump. Man knyter nya kontakter, omvärderar vedertagna doktriner, utarbetar alternativa arbetsformer.

Orosmolnen som samlar sig över huvudena på många europeiska statsmän kan förklara EU-kommissionären Thierry Bretons besynnerliga utspel häromdagen. I ett öppet meddelande, i praktiken ett hotbrev, till Elon Musk hotade Breton med juridiska konsekvenser om någonting misshagligt sades under en planerad livesändning med Trump. Över 10 invecklade paragrafer mästrar den franske politikern om EU:s lagar i ett försök att tillråda affärsmannen självcensur.

Bortsett från svenska synpunkter på egenmäktigt ministerstyre är detta från ordförande von der Leyen osanktionerade brev dåliga nyheter för yttrandefriheten. Att världens rikaste man och en amerikansk presidentkandidat talas vid oförblommerat inför publik kan omöjligen skada det offentliga samtalet. Det kan dock auktoritära makthavare.

Ett land där krisen faktiskt är ett faktum är Storbrittanien. Våldsamma upplopp och demonstrationer i sviterna av knivdådet i Southport har orsakat stor skada. Våldet från de mindre privilegierade folklagren i engelska Midlands tycks ha sinat, likaså brutaliteten från de etniskt och ideologiskt motsatta. Nedtrappningen till trots förefaller det brittiska samhället påtagligt söndrat.

En instans som beklagligt nog inte enar folket är Labourregeringen, vars ledare Keir Starmer öppet favoriserar mellan parterna. Han betonar att högerextrema ligister ska mötas av lagens fulla kraft, men svamlar om motdemonstranternas lika rasistiska, upproriska ton. I ett svep avvisar Starmer också samtliga frågor om migrationens hållbarhet och bristande trygghet. Bilden av hycklande “Two-tier Kier” sätter sig bland många.

Inte bara ligister, även åskådare och, i vissa fall, icke närvarande internetanvändare upplever nu lagens kraft. En engelsk domare varnade i dagarna för att blott vidarespridning av filmer från nämnda demonstrationer kan påkalla straff. En 33-åring från Wales dömdes för hets mot folkgrupp i samband med upploppen efter en uppmaning att “deflatera båtarna”, i referens till migrationsströmmarna över Engelska kanalen.

Detta är skadligt för yttrandefriheten, den allmänna ordningen och samhället i stort. Politiker som negligerar samhällsproblem och förfogar över fällande domar mot plumpa opinionsyttringar undergräver förtroendet för demokratin.

Skulle inte Brexit skydda britterna från EU:s brister och dess långa arm? Landets hantering av etniska motsättningar, i sina censuriska övertramp, kunde lika gärna vara Thierry Bretons högsta önskan.

En förarglig tendens att inte se skogen för alla träd kan uttydas. Istället för att adressera orsakerna låter sig makthavare i Europa frestas av kortsiktiga hämningar och en fallenhet för att hämma symptomen allena.

Varför bortser regering efter regering ifrån migrationen i Storbritannien? Varför fokuserar inte Bretons departement på att skapa ett mer konstruktivt offentligt samtal på sociala medier? Alldeles oavsett svaren så lider yttrandefriheten i tysthet.

Att tillämpa inskränkningar i denna grundläggande medborgerliga frihet för att avvärja våldsam polarisering är som att fly undan oväder under ett träd: om åskmolnen är tillräckligt tunga slår blixten ned i stammen, trädkronan och alla under den. Makthavare kan finna det rådligt att hålla sig borta från högtravande åtgärder med båda fötter stadigt på marken.

Eld kan varken sprida sig eller bibehålla styrka utan luft. På samma sätt var svenska statens lågmälda skötsel av de föregående årens koranbränningar exemplariskt – i avsaknad av pudlande lagförslag, hätska regeringsföreträdare eller bombastiska utspel.

Nu när det stormar i andra delar av Europa kan de i maktens korridorer lätta greppet om svärdet och byta ut arrogant maktfullkomlighet mot konstruktiv problemformulering. Vid en sådan står vår yttrandefrihet alltid stark.