Politiska kommentatorer över hela den europeiska kontinenten förutspådde en kraftig uppgång för partigrupperna European Conservatives and Reformists och Identity and Democracy i EP-valet 2024. Och de fick rätt.

Detta kulturkonservativa uppsving i opinionen beror till stor del på att liberala och socialistiska grupperingar inte vill kännas vid en allt mer genomträngande realitet: den inhemska islamismen hotar fler och fler.

Det finns parlamentariska förutsättningar för samarbete högerut i Strasbourg. Vägvalet är upp till EU-kommissionens ordförande: fyra år till av dysfunktionellt mittensamarbete eller ett resolut skydd mot farliga, nationssplittrande krafter?

Varför växer Europas nationalistiska höger? Dess meningsmotståndare erbjuder en rad olika svar. Vissa slår fast att 1930-talet, och medföljande fascistiskt stöveltramp, återigen är på intåg. Andra teoretiserar om politisk påverkan från Vladimir Putins propagandaorgan, att Rysslandssympatier bland européer i nuläget skulle slå alla tiders rekord. Men båda förklaringsmodellerna ekar tomma: fredsprojektet nationerna emellan står starkt.

Krigslusten bland medlemsländerna i Europeiska unionen är givetvis obefintlig – ett faktum som också slår hål på eventuella teorier om att den genomsnittlige EU-medborgaren helst skulle vilja slå sig ner i vapenskramlets Moskva.

För ett mer nyktert svar på frågan räcker det att söka sig till orten Mannheim i Tyskland den sista fredagen i maj, då aktivisten Mikael Stürzenberger attackerades i ett bestialiskt knivdåd mitt på blanka dagen.

Gärningsmannen, en 25-åring från Afghanistan, gav sig på honom och fem andra, bland andra flera poliser, i samband med ett islamkritiskt torgmöte. Afghanens vilda knivhugg – som fångades på film – är ett uttryck för det blinda och djupt sittande föraktet för demokrati och religionsfrihet som präglar en betydande andel av Europas utlänningar med liknande bakgrund.

Denna sorts politiska attentat är väsensskilt från vad dagens västerländska demokratier står för. Men det rör sig inte bara om religiöst betingade mordförsök – även opåkallad etnisk separatism verkar avskräckande på den genomsnittliga europén.

2017 levde uppemot 240 000 unga under hedersförtryck, något som medför hjärtskärande konsekvenser för dessa flickor och pojkar i deras formativa år. En alltför ofta förbisedd aspekt är dock denna: nämnda barn har två föräldrar, varför den egentliga problemsiffran stiger till omkring en halv miljon.

Sverige kan bara inte ha en föräldrageneration som ämnar uppfostra sina barn i könsstympning, moralistisk skambeläggning och sexuell underlägsenhet.

Bara i Sverige är rekordhöga 57% kritiska till islam. På resten av kontinenten gör väldigt många en liknande analys.

Båda fenomen – politiska dåd och etnisk separatism – har som gemensam nämnare en benhård vägran att respektera och bli en del av levnadssättet som råder i Europa.

Därför spirar nu en våg kulturkonservativa partier upp över hela kontinenten likt ihärdiga vårblommor. Fler än någonsin har insett allvaret i att skydda det kulturarv och de värderingar som definierar Europa.

Trånga åsiktskorridorer i en rad länder har gett vika för nationalistiska krafter. Till deras mer inspirerande resor hör fallen Sverige, Frankrike och Italien, där man visat sig stark i det politiska hantverket, och tydlig i vad man står – och inte står – för.

Alternative für Deutschlands uteslutande ur ID:s partigrupp den 23 maj kan ha varit katalysatorn till någonting större. Det banar nämligen väg för en rumsren konstellation, värdig samverkan med ECR och EPP. Givet Sverigedemokraternas motstånd mot Viktor Orbáns partigruppslösa Fidesz har nationalistiska ID och ECR en reell chans att ta fram politik med kungamakarna i European People’s Party, det största partiet i Europaparlamentet.

EU-kommissionens Ursula von der Leyen kampanjar för ordförandeskapet under nästa mandatperiod. Det nuvarande parlamentariska mittensamarbetet stapplar: agendan saknar ideologisk identitet, fokus är spretigt, viktiga överenskommelser är urvattnade. Hon har dock öppnat för samarbete med ECR, vilket gjort socialistiska partigruppen S&D ursinniga.

Även i EPP finns islamkritiska röster, däribland svenska Kristdemokraterna. “Timingen” på den uppmärksammade DN-intervjun (28/5) med Ebba Busch (KD), dagen innan det islamistiska knivdådet i Tyskland, är slående. I samma intervju fördömer hon religiösa metoder för rättskipning och efterlyser en gemensam värderingsmässig bottenplatta.

Nya avenyer för konstruktiv politikutveckling kommer ofrånkomligen att stöta på kritik av en och annan häcklare, särskilt om denne väntas förlora makten. Alldeles oavsett vad utomstående har att säga måste von der Leyen manövrera ett tufft internt landskap; inom EPP har röster höjts för före detta italienske premiärministern Mario Draghis kandidatur. Ordföranden bör vara högst medveten om vikten av förankring – hennes egen topposition är resultatet av bortkuppandet av partiets tidigare huvudkandidat Manfred Weber.

När röken har lagt sig kan Ursula von der Leyen bli en tysk motsvarighet till Anna Kinberg Batra (M), petad på grund av osäkert svävande i regeringsfrågan. Eller så kan hon gå i sitt svenska kristdemokratiska systerpartis fotspår och tydligt sträcka ut handen till den andel av väljarkåren som lämnats ute för länge.

Ett europeiskt Tidöavtal skulle kunna innebära en uppluckrad migrationspakt och ett förbättrat klimatpaket med konkurrenskraft som prioritet. Förslag som subventioner till gränsinfrastruktur, fler avtal med tredje land, asylcenter i utlandet samt hävt förbud mot försäljning av förbränningsmotorer ligger nära till hands.

Vem som än blir ordförande för nästa EU-kommission står en sak tydlig: nationalismen i Europa är här för att stanna. Andelen väljare som inser att kontinentens kulturella bevarande är i gungning, att de gemensamma värderingarna hotas, och att migrationsflödet genast måste strypas kommer snart vara omöjlig att ignorera.

Ursula von der Leyen och EPP kan antingen förstå detta och vrida till kranarna i gemensam aktion, eller flyta vidare i sitt Theseusskepp till regeringsunderlag och låta migrationskrisen fortgå.