En närmare titt cementerar bilden av att – oavsett vad regeringen i Helsingfors bestämmer sig för – så drar befolkningen i Baltikums Akilleshäl ständigt det kortaste strået.

Förra veckan anlände Finlands president Alexander Stubb till den åländska huvudstaden Mariehamn. Stubb, som själv är finlandssvensk, förvandlade statsbesöket till en formidabel charmoffensiv komplett med vackert väder, breda leenden och ringlande selfieköer. Men löftet han avlade under visiten om fortsatt avväpnad trygghet löper en påtaglig risk att eka tomt – och orsaken huserar på stadens Norra Esplanadgatan 11.

En del historisk bakgrund är på sin plats. Från att ha deltagit i vikingarnas östra expeditioner omkring år 1000 införlivades den tidigt kristnade åländska befolkningen i Sverige på 1200-talet. Historiska källor talar med kluven tunga om ögruppen tillhörde den västra eller den östra rikshalvan.

Sexhundra år senare förlorade den svenska kronan ett krig mot Ryssland, och tsar Alexander I annekterade Sveriges östra rikshalva. Anmärkningsvärt är ryssarnas vågspel att också ockupera Åland, trots dess geografiska avstånd från fastlandet i öst; Napoleon tillskrivs ibland citatet att erövringen innebar en “pistol mot Sveriges hjärta”.

Ögruppen Åland omfattas av en rad internationella avtal, 3 av vilka är av särskild vikt. Det första undertecknades 1856 och förpliktigade Ryssland till dess demilitarisering, till att sluta ladda pistolen. Den ryska krigsmakten ignorerade detta, och uppförde fästningar och stationerade trupper.

När februarirevolutionen i Moskva avsatte tsaren 1917 uppstod tumult i ryska storfurstendömet Finland samt på Åland, där Rysslands trupper splittrades längs revolutionens konfliktlinjer. Marieholmsborna tog vara på kalabaliken och anordnade en namninsamling till stöd för återförening med Sverige, som fick stöd från flertalet hemmavarande. Med konflikten mellan de röda och de vita alltjämt i bakgrunden reste en deputation till Stockholm för att överlämna namninsamlingen till kung Gustav V.

De allra mest entusiastiska inför återföreningen bildade samma år Ålandsrörelsen under parollen “Finland fritt, Åland svenskt”. 1918 nådde oroligheterna sin kulmen och Stockholm utsände svenska fartyg för att medla mellan ockupanterna. Under den så kallade Ålandsexpeditionen blev Sverige ett slags provisorisk ordningsmakt och slöt fred på ön.

Samma år utfärdade statsminister Nils Edéns regering en begäran om folkomröstning på Åland. Ögruppens befolkning skulle få rösta om sin nationella tillhörighet i linje med självbestämmanderätten, vilken Finland också åberopade under sin secession från Ryssland.

Den finländska regeringen förhöll sig dock kritisk. 1919 avslog landets senat regeringens begäran, vilket orsakade stor uppståndelse på Åland. Finlands motstånd mot återförening skulle bli startskottet för åratal av åländsk aktivism, där internationella turnéer för ögruppens sak spelade en framträdande roll. På Åland anordnades marscher och ett illegalt självstyre utropades. Finländska myndigheter svarade med allehanda kraftåtgärder.

Två år senare föll ansvaret att lösa upp knutarna på Nationernas förbund, en föregångare till FN som under sina tjugosex år i livet tyngdes ned av bristande internationell legitimitet. Förbundet beslutade att tillerkänna Finland ett neutraliserat Åland, med hänvisning till 1856 års fördrag, oaktat dess efterlevande eller vidden på den föregående ryska annekteringen. Beslutet formaliserades i Ålandskonventionen 1921, den andra av 3 centrala avtal.

Till sist, det tredje avtalet. Under andra världskriget undertecknades Fördraget mellan Finland och Sovjetunionen om Ålandsöarna. Vid första anblick är innehållet välbekant, inga baser får byggas och militära fartyg åläggs att hålla avstånd. Den historiska kontexten och en särskild skrivelse gör dokumentet anmärkningsvärt: parterna enades om att bygga ett sovjetiskt konsulat i Mariehamn, och snart skulle Finland hamna i de rödas grepp. Undertecknaren på finländsk sida hette Juho Kusti Paasikivi, dåvarande regeringsföreträdare i Moskva.

Samma Paasikivi kom att grunda finlandiseringen, en utrikespolitisk doktrin som förvandlade Finland till lydstat åt Stalin och hans efterträdare. I enlighet med denna ratificerades den proryska VSB-pakten 1948, då med Paasikivi som statsminister, och ekonomiskt stöd från USA avslogs med emfas.

Konsulatet står ännu kvar i Ålands huvudstad på Norra Esplanadgatan 11 och den ryska personalen har samma 80-åriga rätt att övervaka ögruppens neutrala status. Detta vakttorn till konsulat är en påminnelse om det inflytande Ryssland vill utöva över samtliga sina grannländer.

Med andra ord: trots Finlands Natointräde, slutet på landets neutralitet, lever finlandiseringen kvar på Åland.

Konsekvenserna för regionens säkerhet kan bli påfallande. Överbefälhavare Micael Bydén sade i våras att Putin sannolikt har “siktet inställt på Åland”. Natos generalsekreterare kallade ifjol Rysslands diplomatiska verksamhet på ön för en “täckmantel”. Internationell media pekar ut Åland som försvarsalliansens svaga punkt.

I grunden ligger samma militärstrategiska logik bakom Ålands rustning som Gotlands återmilitarisering 2016. Men ålänningarnas lättnad efter Stubbs pacifistiska försäkran är tämligen förståelig: en återgång till en tid före självstyret med återinförd värnplikt skulle bryta mot självstyrets hembygdsrätt. En “förfinskning” i samband med tjänstgöring på det finländska fastlandet är det sista de vill.

Befolkningen på Åland står inför ett omöjligt dilemma. Att tvingas välja mellan ens kulturarv samt språk, och försvar av närområdet är en lika motsägelsefull som ödesmättad uppgift.

En lång kedja tillfälligheter, medvetna beslut och orättvisor har försatt ålänningarna mellan hammaren och städet. I ett läge där relationerna med Putins Ryssland kraftigt försämras måste det finnas en plan för hållbar beredskap, utan att svenska intressen skadas.

Istället för verkningslösa fototillfällen borde president Stubb sätta sig ned med svenska företrädare, räta ut den utrikespolitiska linjen och bidra till en heltäckande beredskap till folkets och kulturens försvar. Rysk påverkan bakom kulisserna måste drivas ut en gång för alla.