Trots hundratals år av ihärdig kamp mot en uppsjö av stammar och dess skadliga seder befinner sig hårt vunna svenska ideal under hot. Den muslimska massbönen i Göteborg den 19 juni, där enbart män och pojkar fick delta, är det yttersta beviset – och opportunistiska maktspelares exploaterande av alternativa lojaliteter gör hotet existentiellt.
Det är ett vedertaget faktum att den katolska kyrkans ihärdiga kampanjer mot hedniska klaner under medeltiden lade grunden för dagens individualistiska samhälle. Startskottet för denna tusenåriga kamp kan sägas ha avfyrats av Konstantin den store, kejsaren som på 300-talet lät kristendomen bli romarrikets statsreligion.
Den kristna religionens unika maktposition i Europa gav upphov till ett centraliserat maktutövande, där andliga ledare anförtroddes till stor påverkan över ett växande antal invånares privatliv. I linje med samtida biblisk lära kom månggifte och incest, som regelbundet praktiserades av dåtidens hedningar, att beläggas med totalförbud.
En liknande händelseutveckling ägde rum i Norden, om än flera hundra år senare. När Sverige till slut skulle kristnas var det bara en tidsfråga innan vikingarnas enträgna släktsamhälle mötte sin naturliga upplösning.
En gudsfruktande kung kunde inte tillträda tronen om det ännu fanns hövdingar som gjorde anspråk på makten. Därför var det nödvändigt att avveckla klanernas regionala ting, där både lagar stiftades och rättvisa skipades. Allra tydligast syns denna vilja i Birger jarls riksomspännande fridslagar och centraliseringen av kungamakten på 1200-talet. På den vägen har det burit av, bort från blodsband och sekterism, mot likhet inför lagen i ett enhetligt rike.
Idag är Sverige ett sekulärt folkstyre. Men kyrkans och kungahusets medeltida landvinningar har visat sig vara avgörande för den frihet vi associerar till det moderna samhället. Pluralism, låg korruption, likhet inför lagen och statlig legitimitet framstår alla som omöjliga i ättesamhällen, där släkten utgör kärnan. Konceptet om landsnytta saknar betydelse när det råder spridda lojaliteter i grupper med säregna kulturer.
Om Birger jarl hade sett sig omkring i dagens Sverige hade han dock höjt ett varningens finger. Förekomsten av en viss typ av incest inom landets gränser gestaltar utvecklingen på ett bra sätt: kusingifte. Från att ha utrotats efter vikingatiden och sjunkit i förekomst så att lagstiftning inte längre behövdes 1844, är detta beteende igen på frammarsch.
I samband med migrationen från Mellanöstern och Nordafrika breder en hederskultur ut sig i särskilda områden. En hederskultur som gifter bort barn, förtrycker utsatta och försöker göra den patriarkala familjen – inte individen – till samhällets byggsten.
I Syrien, det vanligaste ursprungslandet bland utrikesfödda, uppskattas 30-40 procent av ingångna äktenskap vara inom släkten. Det borde förvåna föga att fenomenet främjar klansamhällets framväxt, då tilliten till “främmande” grupper – alldeles oavsett landsgränser – sjunker dramatiskt. Enklaver växer fram, alla med egna separatistiska lojaliteter. Så även i Sverige, dit vissa syrier tagit med sig denna tradition.
Ett relaterat fenomen är etniskt röstande. Frågan som klansamhället ställer sig i demokratiska val är givetvis inte “vad är bäst för nationen?”, utan “vad är bäst för min klan och släkt?”.
Vissa svenska politiska partier är bättre på att besvara denna fråga än andra. Vänsterpartiet, vars toppnamn stod med en liten palestinsk flagga i kavajslaget under debatten inför EU-valet, verkar tämligen ivrig att uppfylla klanmännens önskan. Det finns ingen annan rimlig anledning till varför en svensk förtroendevald skulle utnämna sig själv till representant för en av parterna i ett krig tusentals kilometer bort. V fiskar oförnekligen efter etniska röster.
Palestinafrågan har blivit en toppfråga bland Sveriges nyuppkomna “klaner” eftersom många av dess medlemmar känner sig besläktade med denna folkgrupp, genetiskt och ideologiskt. Opportunistiska politiker ser detta som en gyllene chans att söndra och härska.
Som när kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Jonas Attenius (S) närvarade vid en muslimsk massbön i Slottsskogen den 19 juni. 15 000 muslimer hade samlats för att fira högtiden eid-al adha i parken.
Förutom att legitimera ett gigantiskt religiöst intrång i det offentliga rummet såg ordföranden tillställningen som en möjlighet att utnyttja gruppens lojaliteter för politisk vinning. I hopp om stöttande applåder marknadsförde han styrets inköpsbojkott av deltagarnas samlade hatobjekt: Israel. Åhörarna jublade och klappade händerna. Attenius (S) citerade okritiskt terrororganisationen Hamas om det pågående krigets dödssiffror. Fler applåder.
Farsen påminner om ett stort valmöte, med den svenska sammanhållningen och demokratin som de största förlorarna.
I ett samhälle som det svenska är fenomenet massbön lika främmande som kusingifte eller kyskhet. Sedan reformationen och Sveriges omställning till den protestantiska filosofin har tro utvecklats till vars och ens ensak, där religionsfrihet är en självklarhet. I den kontexten framstår den muslimska massbönen som en separatistisk, patriarkal maktuppvisning mot majoritetssamhället.
Att en svensk socialdemokratisk politiker närvarar vid en sådan är en skam. Att Jonas Attenius (S) anser det vara rimligt att exploatera ett evenemang vars ledare, Ahmed Al-Mofty, imam vid Göteborgs moské, öppet bagatelliserat 7 oktober samt har vänskapsband med personer med terrorkopplingar, är en vedervärdig skandal.
Att Sverige förhåller sig bakåtsträvande i frågor rörande statens legitimitet, religionsfrihet och individens roll är rent ut groteskt. Dagens regering befinner sig tack och lov i upptakten av en regelrätt krigsförklaring mot det islamistiska klansamhället: oskuldskontroller har redan kriminaliserats, och om några månader anländer utredningen om förbud mot kusinäktenskap på statsministerns bord.
En kommande fullskalig offensiv mot denna farliga samhällsutveckling måste innefatta kriminalisering av samtliga uttryck för hederskultur, förbud mot massböner och böneutrop, men också att partier till vänster tvingas till insikt: de befinner sig på fel sida av historien.
I sitt tal i Slottsskogen sade Jonas Attenius (S) såhär:
– Jag vet att [Israel-Palestina konflikten] har långa rötter. Jag vet att man måste vara försiktig med orden, och jag vet – jag är inte utrikespolitiker eller diplomat. Men vet ni vad? Idag bryr jag mig inte.
Måtte alla demokratiskt sinnade svenskar bry sig. Opportunismen och radikalismen måste stoppas innan mångkulturens eldar suger upp all luft ur det demokratiska livet.
