Moldavien, Ukraina och Georgien står och väger mellan EU och Ryssland. De måste antingen välja själva, eller lämna valet till Putin. I Ukraina kämpar man på slagfältet för rätten att göra detta val, men i Georgien förs kampen vid valurnorna. Europas bör stödja det georgiska folket i dess försök att hindra Putinlakejerna i ”Georgisk dröm” från att förvandla Georgien till en mardröm. Detta skriver August von Seth.
Takkronornas skimmer hade dämpats för en evighet sedan och tystnaden låg som en våt filt över publiken i teatersalongen. Denna speciella kväll hedrades med kung Stanislaw II Augusts majestätiska närvaro. Pjäsen framför dem led sakta mot sitt slut. Kanske stod Hamlet och fäktades med en hämndlysten Laertes. Eller så pekade Mäster Jacques finger på Valère, övertygad om hans delaktighet i Harpagon den giriges försvunna guld.
Spänningen gick från fiktiv till påtagligt verklig när den ryske ambassadören Otto von Stackelberg slog upp portarna och kallbistra vindar forsade in från gatorna utanför. Efter ett kortvarigt ståhej slog mannen sig ned, försenad av oklara skäl, och gav sin order: föreställningen skulle börja om från början. Kungen svalde förläget, ty han skulle förbli stillasittande i några timmar till.
Scenen är som hämtad ur en fars. Detta ägde emellertid rum i Warszawa i slutet av 1700-talet enligt författarinnan Catherine Hyde Solari i hennes memoarer Private Anecdotes of Foreign Courts, publicerade 1827. Än mer tragiskt är att ryska makthavare skulle göra tradition av att förvandla östeuropeiska statsapparater till anspråkslösa undersåtar.
När Sverige gick med i EU 1995 kretsade tongångarna runt påtagligt pragmatiska frågor. S-ledaren Ingvar Carlsson hade förespråkat inträde mot bakgrund av en tilltagande lågkonjunktur. Harmonisering med västländerna på kontinenten var högst på agendan för Moderatledaren Carl Bildt.
Alldeles oavsett föregående bevekelsegrunder kan medlemsländerna i Europeiska unionen inte längre betrakta teknokratiska riktlinjer som prioritet när postsovjetiska stater söker skydd i den europeiska gemenskapen.
Söndagens presidentval och folkomröstning i Moldavien är praktexempel på ett folk som vill göra upp med imperialismens grymma historia. Sittande presidenten Maia Sandu övertalade trots motvinden österifrån det samlade moldaviska folket att ett grundlagsstadgat medlemskap i EU inte bara är rätt väg för deras suveräna republik – utan den enda. Alternativet illustrerades klart under valrörelsen då ryska lakejer oförblommerat försökte köpa hundratusentals röster.
Skrämseltaktik och gammal sovjetnostalgi misslyckades att abortera landets framtida självbestämmande, men var tillräckligt effektiva för att snuva Sandu på ett direkt omval. Den tredje november går moldaverna till valurnorna igen, denna gång med en annan ödesmättad fråga hängande i luften: ska nästa president ta grundlagens nyinskrivna krav på allvar?
Idag går även det georgiska folket till val. Efter otaliga demonstrationer mot demokratins erosion är dagens parlamentsval en omröstning om det ensamt regerande partiet Georgisk dröm. Accepterar georgierna sakpolitiska förslag tagna rakt ur Kremls handbok?
Det nyss självständiga landet värderar omöjligen ortodoxa övertramp i civila rättigheter och stigmatisering av NGO:s över sin rätt att gå sin egen väg. Accepterar georgierna retorik som framställer Ukraina som förstört och Georgien under den nuvarande regimen som “helt”? Påståendet, som använts flitigt av regeringsföreträdare, är så befängt att klockorna stannar.
För tjugo år sedan gjorde Ryssland Ukraina till ett civilisatoriskt slagfält när president Janukovytj erbjöds ekonomiskt stöd i utbyte mot ett kullkastat handelsavtal med EU. Det folkliga upproret i den efterföljande orangea revolutionen återgav legitimitet till presidentposten, men användes senare som förevändning för ockupationen av Krimhalvön. Trots den genomskinliga skrämseltaktiken sinade inte ukrainarnas frihetstörstande – idag tvingas de slåss för dess försvar.
Georgierna vet att det börjar med ett finger och slutar med bakbundna händer. Att som partiet Georgisk dröm fördöma försvarskrig och låtsas som om landet inte befinner sig under en ockupation på två fronter kan jämföras med att göra strypgrepp på sig själv. Landets regering har dock inget egenintresse av att ge folket andrum. Inte när man hoppat i säng med oligarken Bidzina Ivanisjvili.
Som ofta är fallet med auktoritära länder är det upp till den samlade oppositionen att med tunn majoritet avsätta sittande regering. Mätningarna visar att de väntas få de nödvändiga 76 mandaten för att sätta stopp för den proryska historierevisionismen.
Ekonomiska kalkyler må ha legat till grund för många av EU:s nu etablerade medlemsländer. Men när utvidgningsskeptiker ondgör sig över nya kandidater i öst visar de prov på en historielös naivitet och bortskämdhet. Även om Berlinmuren inte längre slingrar sig genom Tysklands huvudstad så förblir EU en geopolitisk aktör. Givet Europas historia har samtliga europeiska folk en plikt att stå upp för varandras självbestämmanderätt mot de uråldriga imperieambitionerna.
Moldavien, Georgien och dess likar är långt ifrån felfria. Det var inte heller länderna på den östra flanken 2004. Att se deras potentiella anslutning till EU som en ekonomisk börda ger uttryck för en arrogant syn på dessa som statiska, oföränderliga, som evigt bakåtsträvande. Men så ter sig utvecklingen i skuggan av en aggressor. De som motsätter sig utvidgning för att inte “ge EU-kommissionen ökad makt” överlämnar per automatik det uppstådda vakuumet till Kreml.
Min förhoppning är att georgierna röstar med historien detta val. Likaså moldaverna om en vecka. Därefter är det upp till resten av Europas folk att hjälpa dem att ostört fortsätta spela sina egna roller i det drama vi kallar vår kontinent.
