Ett par helt vanliga svenskar hade satt sig i en taxi på väg mot fotbollsarenan i Bryssel där det svenska landslaget skulle spela mot det belgiska. Stigande ur bilen såg de en motorcykels bländande strålkastarljus tränga igenom den mörknande kvällsluften. En man hade följt efter dem. Han bromsade till hastigt. Utan att tveka plockade mannen fram ett automatvapen och riktade det mot dem. En våg av skott ven genom gatan där mannens noggrant utvalda offer sprang för livet, deras blågula fotbollströjor fladdrande likt en blomma i en orkan, desperata att söka skydd. Svenskarna lyckades ta sig in i en byggnad, men den mordlystne förövaren förföljde dem med vapnet i högsta hugg – och flykten visade sig vara förgäves.

Mannen hette Abdesalem Lassoued, en 45-årig tunisier som kom till Belgien i november 2019 för att söka asyl. Likt terroristen som utförde dådet på Drottninggatan för ett antal år sedan hade han fått avslag på sin asylansökan, men trotsade myndigheterna och stannade kvar.

Lokala myndigheter hade länge haft vetskap om gärningsmannens islamistiska tendenser. Trots detta tilläts han röra sig fritt på europeisk mark. Istället blev de hundratals svenska fotbollssupportrar som samlats på Kung Baudouin-arenan inspärrade för sin egen säkerhets skull. När dörrarna till slut öppnades igen höjde Bryssel terrorhotnivån, och samtliga svenskar ombads dölja sin nationalitet.

Det var fysiskt livshotande att tala svenska den kvällen. Men faran var inte över efter matchen, och det är den fortfarande inte. Abdesalem Lassoued var fortfarande på fri fot och hade gott om tid att skryta om sina mord på sociala medier. Internetmiljön han var aktiv i kryllade av jihad-påhejare och islamistiska vanföreställningar, och det förefaller vara i huvudsak där han radikaliserades till att hata Sverige.

Schaerbeek, området där han bodde, gränsar till huvudstaden och präglas av samma problematik som svenska utsatta områden: över hälften av invånarna har utomeuropeisk härkomst och fler än var femte person är arbetslös. Terroristen, som ska ha utfört det svenskfientliga dådet till stöd för Islamiska staten, påträffades på ett kafé i Schaerbeek och sköts sedan till döds av belgisk polis.

Det är dock inte läge att pusta ut. Den islamistiska internetmiljön är utbredd i Europa, och den inbegriper allt från klipp från jihadister till grova antisemitiska inlägg som läggs ut offentligt. Enligt uppgift ska Lassoued ha tagit del av, och själv skrivit, en uppsjö av inlägg till stöd för Hamas efter deras fruktansvärda och barbariska anfall mot Israel. Vi har sett dussintals propalestinska demonstrationer på den europeiska kontinenten bara de senaste dagarna; Europa besitter ett stort antal individer beredda att gå man ur huse för att springa allsköns islamistiska och antisemitiska ärenden. Huruvida de övergår till jihadistiska krigsrop beror helt och hållet på vad islamisterna väljer att pumpa ut för desinformation.

Myndigheten för psykologiskt försvar har länge larmat om en omfattande påverkanskampanj med udden riktad mot Sverige, svenskar och svenska intressen. Ända sedan slutet av 2021 har hatiskt innehåll med syfte att uppröra och radikalisera, slagit rot i ökande takt bland muslimska populationer. Hätska scener har utspelat sig på gator och torg i Sverige, men också på bred front i Mellanöstern. Svenska flaggor har bränts och på annat vis skändats.

Det råder ingen tvivel om att denna radikala, islamistiska informationsmiljö bidrog till att terroristen i Belgien utvecklade sitt hat mot den blågula fanan och allt den stod för.

I detta stadium är det inte dags att göra partipolitik och dra politiska poäng av dådet; de stupade och skadade svenskarnas familjer har rätten att sörja i fred och värdighet. Det är emellertid högst relevant att det de föll offer för var ett fenomen som ursprungligen utvecklades i svenska invandrartäta områden: svenskfientlighet – ett allmänt ressentiment mot svenskar och landet Sverige till följd av upplevt etniskt offerskap och extrema kulturella skillnader. Forskningen visar att förövare med utrikes bakgrund är kraftigt överrepresenterade i hatbrottsstatistiken, och att etniska svenskar ofta dukar under.

Sedan urminnes tider har den svenska folkstammen befunnit sig i Europa, för att sedan bosätta sig i Skandinavien. Sverige, och kontinenten landet är en del av, har varit svenskarnas hem i tusentals år. Den eskalerande svenskfientligheten över hela kontinenten riskerar inte bara att hota svenska folkets säkerhet, utan även dess känsla av tillhörighet. Om handlingen att bära blågula fotbollströjor på offentlig plats får en inskriven på någons dödslista är det inte uteslutet att svenskarnas öde blir att gömma sig och be om ursäkt för sin blotta existens. För varje svensk medborgare, särskilt de som tillskriver sig nationalismen, är detta en framtid som aldrig får gå i uppfyllelse.

Vissa politiker har gått ut och fördömt “terrorismen” som svar på händelsen. Det låter resonabelt och diplomatiskt, men det tar inte höjd för problematikens verkliga skala och betydelse.

Attackerna på utvalda grupper i samhället är enbart ett uttryck för det västfientliga tankegods som sprider sig som en löpeld bland Europas muslimska populationer. Terrordåden är enbart toppen av isberget. Det framstår således som ett ytterst naivt självskadebeteende att öppna för fler migrationsströmmar från Mellanöstern och Nordafrika.

Kranen måste inte bara vridas åt. Problematiken rörande populationer som präglas av antisemitism och betraktar islamistisk propaganda som attraktiv har gått upp för många i Europa. Demonstrationer till stöd för terrorism i Israel har förbjudits på många håll. Regeringar, däribland Sveriges, betänker möjligheten att utvisa utlänningar som gör sig skyldiga till radikaliserade hatbrott. Men det kan inte stanna där – det skulle vara att sätta plåster på brutna ben. Manifestationerna av faktumet att det förekommer parallellsamhällen med radikalt annorlunda lojaliteter och världsbilder måste naturligtvis utraderas, men detsamma måste också bli dessa populationers öden.

Människor som lätt går på islamistisk terrorpropaganda måste utvisas. De har inte rätten att få svenskar att känna sig ovälkomna i sitt eget hus, i sitt eget land, på sin egen kontinent. Nu behövs uppslutning bakom denna linje, annars riskerar fler svenskfientliga hatbrott och terrordåd att utföras av grupper med oproportionerligt stor radikaliseringsbenägenhet. För de har ett annat hem att söka sig tillbaka till – det har inte svenskarna.