Två veckor var mer än vad som behövdes för att övertyga USA:s president. Beslutstiden sattes av Donald Trump själv veckan efter att Israel hade inlett sina robotanfall mot flertalet mål i ärkefienden Iran. Tre dagar senare lät amerikanska Pentagon flyga B2-bombplan över tre centrala anläggningar i den iranska regimens kärnatomprogram. Samtliga har nu jämnats med marken med hjälp av blytunga GBU-57-bomber, “bunkerknäckare” unika till Washingtons extensiva arsenal.

Beslutet föranleddes av eldfängd debatt inom presidentens eget MAGA-läger, men framför allt, av desto mer passionerade vädjanden om stöd från Israels samlade diplomatkår. Premiärminister Benjamin Netanyahus entusiastiska tacktal efter bombningarna vittnar om hur mycket som står på spel. Bakom lyckta dörrar är det fler än förbundskansler Merz som pustar ut, särskilt i Europa.

På många sätt var helgens operation okomplicerad. Israeliska militären hade redan åstadkommit luftherravälde i Irans himmel, åtminstone i östra delen av landet. Sedan ett år tillbaka befinner sig stora delar av det iranska luftförsvaret i underläge, i synnerhet dess markbaserade missiler. Även om så inte varit fallet har försvarets operativa förmåga begränsats av att ledarskiktet ånyo underställts israelisk utrensning.

Donald Trump kan nu sola sig i glansen av en offensiv som förmodligen tog åratal av noggrann planering, hemlig för alla utom några få i Israels högsta ledning. Men det har han rätt att göra; Vita huset har äntligen uppnått sitt strategiska mål att – på ett eller annat vis – sätta stopp för Irans överhängande kärnvapenhot.

Tyvärr har spillt blod varit en ofrånkomlig realitet – på båda sidor. Tiotals människor i Israel miste livet när Iran besvarade öppningsanfallen, som ägde rum den 13 juni. Det israeliska folket betraktar emellertid motståndaren som ett existentiellt hot, och det med rätta; sedan islamiska revolutionen 1979 har landet styrts av antisemitiska fanatiker som vill förgöra allt vad judendom, frihet och jämställdhet heter. Israelerna verkar beredd att absorbera eventuella förluster i syfte att förändra detta.

Många fler människoliv har släckts på andra sidan konflikten. Bidragande faktorer inkluderar illa fungerande varningssystem och att regimen stängt av internetuppkopplingen för civila. Israel ser ut att ha beskjutit en rad objekt tillhörande mullornas maktinfrastruktur; vissa kan ha dött i korselden. Andra, till följd av den mänskliga faktorn eller på grund av situationens råa stress.

Dessa civila dödsfall riskerar att ha skett förgäves om situationen på marken inte blir föremål för bestående förändring.

Logiken sedan 13 juni förefaller vara ”in for a penny, in for a pound”, om man säger A måste man också säga B. Israel anföll centrifuger avgörande för Irans påstådda kärnvapenprogram, därefter TV-huset i huvudstaden Teheran, statens propagandacentral. Israel slog ut Irans försvarsförmåga i luften och neutraliserade vad man kunde av landets anrikningsprogram – därefter går amerikanerna in och avslutar jobbet.

Tillsammans har Israel och USA sagt A, att Ali Khamenei och hans kumpaner inte får hota med kärnvapen. Operationen förutsätter att man också adresserar de bakomliggande orsakerna.

“Evighetskrig” är ett ord som sedan tidigt 2000-tal kan få ledare i väst att ligga sömnlösa om nätterna. George W Bush inledde som bekant två stycken i kölvattnet av 11 september-attackerna, varav det längsta utkämpades i Afghanistan. Professor Lawrence D Freedman vid King’s College i London härleder dessa hastiga initiativ till det han kallar “the short-war fallacy”. Båda krig var resultatet av falska premisser, överambitiösa politiska mål och kronisk underskattning av fienden.

I en krönika i tidskriften Foreign Affairs från april i år skriver han följande, fritt översatt: “En fungerande segerteori kräver en plan där militära och politiska mål är i samklang. Det kan hända att det enda sättet att lösa en konflikt är genom fiendens totala nederlag, och i så fall måste tillräckliga resurser avsättas för uppgiften.”

Den bakomliggande orsaken till att ett kärnvapenbestyckat Iran utgör ett hot mot västerländska intressen är att landets regim genomsyras av revolutionär islamism. Ända sedan Ruhollah Khomeini steg ned för trappan från Air France-flyget den 1 februari 1979 har förtryckets jihad genomsyrat Irans politiska etablissemang. Om samma härskarklass tillåts sitta kvar talar lite för att de ens skulle spela med i en diplomatisk process i repris.

Att driva ut mullorna ur Iran innebär inte per automatik ett nytt evighetskrig. Misstag från 2001 och 2004 ska inte upprepas. Därmed borde USA inte ställa krav på demokratisering, även om det vore ett välkommet utfall av regimskiftet. Marktrupper behöver inte heller komma på tal.

Trumpadministrationen kan blicka tillbaka på vad föregångaren Joe Biden gjorde i relation till Syrien i vintras. Tydliga ställningstaganden, bistånd, släppta sanktioner och viss underrättelsedelning var proaktiva åtgärder som cementerade Assadregimens skyndsamma fall. Allt medan Vladimir Putin var upptagen med ett fullt uppbackat Ukraina.

Ett förhållningssätt till Iran som liknar Bidens Syrienpolitik kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Operationen kan underlättas av faktumet att det finns ett gångbart alternativ till Khamenei i Reza Pahlavi, son till Irans före detta shah som nu tycks verka för maktövertagande. Att ge honom fri lejd, samt att ge resten av landets stapplande opposition tillgång till känsliga uppgifter, kan inte ses som att ta sig vatten över huvudet.

Med andra ord behövs diplomatisk pondus för att säkerställa de realistiska politiska mål som legat till grund för Israels offensiv. En sammanhängande segerteori som nyttjar rätt resurser.

Risken är annars att mullorna inom kort besinnar sig och backar. Västvärlden, med USA i spetsen, kan då luras att ta ut segern i förskott och lämnar Iran åt sitt öde. Regimen omgrupperar och bygger upp organisationen igen. Ett sådant scenario skulle vara särskilt ödesdigert om inte all kärnvapeninfrastruktur faktiskt slagits ut.

Eller så tar väst inte fullt ut chansen att utnyttja Irans svaghet och låter kriget fortgå på medelvärme. Det skulle vara ett evighetskrig på riktigt.

Därför borde USA ta tillfället i akt att häva undantaget från internationell rätt och regelbaserad ordning som idag råder i Mellanöstern genom att eliminera terrorregimen i Iran. Utsikterna för detta ser inte bländande ljusa ut, givet att Trump kallade exempelvis Syrien “not our fight” när det begav sig. Inte heller nedstängningen av USAID bådar gott.

Jobbet är inte avslutat ens om Irans högste ledaren är död; regimskifte och efterföljande stabilisering kräver mödosam diplomati, vägledd av en realistisk vision för regionen. Måtte någon med bättre retorisk förmåga än undertecknad berätta det för mannen i Vita huset.