Stockholms kampsportsklubbar är fyllda på vardagar med unga och äldre motionärer som vill hitta nya sätt att träna, men de visar också på ett intresse för självförsvar och samtyckesvåld, skriver Karl Gustel Wärnberg.
”Våld är rättvisa. Allt blir till och upphör att existera genom våld”. Så skrev den antika grekiska filosofen Herakleitos för runt 2 500 år sedan. Vad är det som fascinerar och skrämmer oss med våld? Vad driver vissa människor att söka sig till kampsportslokaler och in i tävlingsmoment som inbegriper våld? Hur kommer det sig att vissa springer emot kulor i krigssituationer, medan andra springer ifrån dem? Jag har själv tränat kampsport i många år och är chefredaktör för Nordens äldsta kampsportstidning Fighter Magazine.
I flera år har jag därför ställt mig dessa och liknande frågor.
För egen del började kärleken till kampsport i Putins judoklubb då jag bodde i Ryssland med mina föräldrar. I Sankt Petersburg grundade två av Putins närmsta vänner, Gennadij Timchenko och Arkady Timchenko, en judoklubb. Det kommer inte som någon överraskning att Putin sitter som klubbens ordförande. Dock fick jag lyckligtvis aldrig erfara något av presidentens omtalade svartbältesexpertis. I stället var jag en fyraåring som skulle lära sig disciplin. När jag ett par år senare återvände till Sverige blev det ishockey som lockade, och en aldrig särskilt lovande karriär tog slut efter tio år. Hockey är inte en kampsport men tacklingar och slagsmål är vanligt förekommande.
Som tioåring såg jag dessutom kampsportsmagasinet Rallarsving som just kommit ut på ZTV och introducerades till kampsportsligorna Pride FC och Pancrase av mina äldre killkusiner. Samtyckesvåldet har med andra ord alltid funnits i min omgivning, både som utövare och åskådare.
Under de senaste sex månaderna tränade jag allt ifrån MMA, boxning, Muay Thai, judo och submission wrestling. Jag har talat med tränare, atleter på högsta nivå samt motionsboxare. Vad är det som gör att vissa gillar att slåss, att vissa gillar att se på när andra slåss, och vad är det som gör att så många svenskar tar sig tid att gå ner till gymmet en vardagskväll?
Dessa frågor bar jag med mig in i lokalerna.
En av lokalerna jag besökte var FightClub i Stockholm. Klubben är relativt ny och har fått sitt namn från boken Fightclub som filmatiserades med Edward Norton och Brad Pitt i huvudrollerna. Jag testade två lektioner i thaiboxning – en för nybörjare och en för blandade nivåer. Nybörjarkursen var välkomnande. Enkel uppvärmning efter uppställning och formell hälsning från coachen, sedan ett par övningar med partner. Blandkursen inkluderade sparringmoment, där man fick simulera en ordentlig match men bara med 30 procent av kraft i slagen. Efter nybörjarkursen talade jag med coachen, Jimi, och frågade varför han anser att det är bra att kunna slåss:
– Att kunna slåss är något som är mycket viktigt för mig då det leder till bättre självförtroende och att man också lär sig självförsvar.
Jag frågar även hur det kommer sig att så många kommer på träning en måndagskväll. Totalt var det kanske runt 20–25 personer vid mina två besök och Jim utvecklade resonemanget:
– Jag tror att så många tränar kampsport för att det helt enkelt är roligt. Man går hem från gymmet och känner att man både åstadkommit något och att man lärt sig något nytt!
Liknande erfarenheter upplevde jag i Djurgårdens Boxningsklubb och Odenplan Fight Gym. I den förstnämnda var det en 20–30 personer närvarande för motionsboxning en måndagskväll. Det fanns en gemenskap man nog inte erfar så ofta i det stela och osociala Sverige. Kampsport är på så vis en motkultur, ett alternativ till mänsklig distans. Här måste man närma sig andra, oftast okända, människor, dela svett – ibland till och med blod och tårar. Efter en god omgång sparring kramas man om. Man har delat något unikt, stirrat rädslan i ögonen, och tagit ett kliv i riktningen att övervinna sina svagheter. Dessutom, som svenska kampsportaren Oliver Enkamp uttryckt det till mig vid ett tillfälle:
– När man är van vid att ta emot stryk i gymmet, så är det enkelt att hålla en presentation inför klassen nästa dag. Man får perspektiv på livet.
Människor har i alla tider varit intresserade av att tänja gränser. Förbättra sig själva och utmana andra. Vem är starkast? Min pappa är starkare än din pappa! Jag utmanar dig i armbrytning! Och så vidare. I kampsport visas denna impuls upp i sin fulla råhet och enkelhet. Vi vill helt enkelt se vem som vinner i ett slagsmål och vi vill gärna testa våra egna egenskaper. Så uttrycker sig Sveriges främsta tungviktshopp i proffsboxning, Otto Wallin, när jag talar med honom.
Paradoxen ligger i att vi vet att det finns något skrämmande i kampsport. Skador, blod och i undantag – dödsfall. Alla dessa risker till trots så fortsätter människor att se på världssport med stor nyfikenhet. Att utöva samtyckesvåld är ett sätt att kontrollera impulser, att ge utlopp för det våld som ligger och bubblar under ytan. När det inte får ett kontrollerat uttryck riskerar kaos att utbryta. Platon skrev om detta fenomen. Putin verkar ha glömt de lärdomar man får i ”dojon”, som är namnet på judoklubbar. Målet med kampsport är att lära sig impulskontroll, att ha roligt tillsammans och vara medveten om det våldskapital man bär.
I antiken var det vanligt att säga: “Om man vill ha fred måste man förbereda sig för krig”. En kvarleva av detta torde vara vurmen för kampsport.
